Sannolikheten för att lyckas med en affärsidé

[Justin Case]

En liten fråga som rör beslutsteori, som väl hör hemma under "filosofi".

Anta att du är fattig men att du har en fantastisk affärsidé, och att du därför tagit ett sånt där lån som man kan få nu för tiden, utan säkerhet, med hyfsat låg ränta, och med hyfsat långsam återbetalningstakt. Under några år gör du vad du kan med dina lånade pengar, för att få din affärsidé att förvandlas till en fantastisk ekonomisk framgång. Men, alas, diverse faktorer som du inte räknat med gör att det hela blir en flopp. Trots att du arbetar dygnet runt med ditt projekt under flera år lyckas du inte tjäna ihop en bråkdel av vad banken kräver tillbaka. Du är skuldsatt upp över öronen och prickad hos kronofogden. Du får inte ta några fler lån på flera år. När det väl står klart att din idé floppat kan den inte förverkligas med ytterligare försök från din sida, eftersom det skulle kräva mer pengar än vad du har och mer pengar än vad du får låna.

Du ställer dig då frågan: var det smart av dig att ta den där chansen? Var det rätt av dig att låna de där pengarna? Var det rätt av dig att tro på din affärsidé och göra allt för att förverkliga den?

Om du svarar på den frågan utifrån en bild av verkligheten som baserar sig på enbart fakta och inte alls på sannolikhet - alltså en så att säga Tage Danielsonsk Harrisburg bild av verkligheten - ja, då blir ju slutsatsen att du inte borde ha satsat på din idé. Och vad mer relevant är - då får denna slutsats troligen hela talan vad gäller dina framtida möjligheter som företagare. Det leder troligen till att nästa gång du får en affärsidé som känns lika lovande - varken klart mer eller klart mindre lovande utan ungefär lika lovande - som den affärsidé som just gått i stöpet, ja då kommer du att återblicka på "din erfarenhet av den typen av affärsidéer" - vilket är en negativ erfarenhet - och alltså lägga ned innan du ens försökt. Detta kommer att upprepas varenda gång en lika lovande idé uppkommer i ditt huvud - ja, rentav varenda gång någon idé som inte är övertygande mycket bättre än den idé som i din historia en gång floppat uppkommer i ditt huvud.

Men om du istället anlägger ett sannolikhetsperspektiv är du immun mot den sortens - i min mening - förhastade slutsatser. Då kan du tänka: okej, min förra idé floppade, och den här idén känns inte klart mer lovande än den idén, men att den förra idén floppade behöver inte betyda att det var något större fel på den idén. Det kan ha varit andra faktorer som avgjorde - jag kanske t.ex. använde en onödigt dålig marknadsföringsmetod, och nu vet jag kanske bättre på det området, eller det kanske då råkade finnas ett ännu större geni än jag just då, som inte lever längre, eller det var lågkonjuktur då men råder högkonjunktur nu, eller det kanske finns någon liten förbisedd skillnad mellan min idé då och min idé nu, eller jag kanske har lite mer erfarenhet nu än då, etc, etc, etc.

Jag vill minnas att J R Auk vid åtskilliga tillfällen ifrågasatt korrektheten av tänkande i termer av sannolikhet, och förespråkat att istället ta fasta på "vad som är". Jag tänker mig att det ovanstående kan tjäna som en utmaning till det sättet att se på verkligheten. Vilken vetenskap frågar sig hur verkligheten är beskaffad, utifrån ett vetenskapligt perspektiv? Jo, fysiken. Bland fysiker är det tydligen så att åtminstone 30% av tillfrågade fysiker i en undersökning anser att the Many Worlds Interpretation är mer trovärdig än sina konkurrenter. The Many Worlds Interpretation innebär att allt som överhuvudtaget kan ske faktiskt sker, bara i olika "frekvens". Med dessa 30% procent är, vad jag har förstått (motsäg mig om jag har fel!), the Many Worlds Interpretation den enskilt mest populära tolkningen av sådana experiment som visar att kvantfluktuation kräver att vi gör upp med den Newtonska fysiken. Exempel på sådana experiment är the Double Slit Experiment, där partiklar beter sig olika beroende på huruvida de observeras eller inte. Först på andra plats kommer the Copenhagen Interpretation som ger att alla möjliga scenarior inte inträffar i verkligheten utan på sin höjd i vår fantasi. Även the Copenhagen Interpretation är alltså fullt kompatibel med sannolikhetsresonemang. Övriga teorier är långt mindre populära. Det här talar, vad jag kan se, väldigt starkt till nackdel för sådana livsåskådningar som J R Auks, och till förmån för sannolikhetskalkyler, möjligen med den lilla modifieringen att istället för att tala om sannolikheter borde man kanske istället tala om olika frekvenser av olika scenarior, då kanske alla scenarior som kan tänkas inträffa faktiskt inträffar, givet att fysikerna inte är helt ute och cyklar med sin the Many Worlds Interpretation.

Detta är nu inte bara riktat till J R Auk, utan till alla som vill vara med i den diskussion jag härmed öppnar och/eller med någon sannolikhet kan tänkas kanske möjligtvis eventuellt kunna tänkas med någon sannolikhet över exakt noll öppna.

[Zokrates]

Jag tror att många som är sin egen lyckas smed, drivs av en blind tro på att det som de gör är rätt, förmodligen är dikena bredvid dem som trots allt lyckas överfulla med andras misslyckade försök, men ju mindre den som verkligen har lyckats har ifrågasatt vad denne gör, desto större är chansen till framgång. Det är som jag ser det även under påverkan av rätt man på rätt plats i rätt tid, den som lyckas behöver alltså inte ha haft något annat än turen på sin sida, jämfört med den som misslyckades, givetvis vill ju å andra sidan ingen framgångsrik person med självaktning gå med på att det förhåller sig så simpelt, så därav kan jag dra slutsatsen att de drar fram alla möjliga tänkbara förklaringar bakom sin framgång, typ utbildning, mod, driv och initiativförmåga, karisma och fan vet allt. Bullshit hävdar jag.

[idi]

Är frågan om du ska skita i fakta för att ta reda på sannolikhet, och bara se det faktum att du misslyckades som ett tecken på att ett andra lycket försök är osannolikt
eller om du ska använda fakta för att få fram sannolikhet och se det faktum att du misslyckades som beroende på att du inte hade alla fakta?

Ett tredje alterantiv, förutsatt att idén verkligen är bra, är att sälja den, om du insett det faktum att företagande kanske inte är din grejj, utan att istället komma på just ideér. Jag fattar inte riktigt exemplet och frågan.

[Justin Case]

Är frågan om du ska skita i fakta för att ta reda på sannolikhet, och bara se det faktum att du misslyckades som ett tecken på att ett andra lycket försök är osannolikt

Jag menar att det faktum att man själv misslyckats en gång, med en idé lik den man för närvarande har, inte ska tillmätas mer vikt än vad det är värt. Varför t.ex. tillmäta just sina egna misslyckanden mer vikt än vart och ett av alla andra människors misslyckanden? Visst, man står sig själv närmast och vet därmed mer om sin egen historia än om andras, men tillmäter man inte detta i regel alldeles för stor betydelse (utan att reflektera tillräckligt över det)?

Det är sant att bränt barn skyr elden, men vi är vuxna och vi borde väl kunna lära av varandras misstag, inte bara av våra egna, och inte ens främst av våra egna, utan lika mycket av var och en av de andras? Och inte bara av varandras misstag, utan även av varandras framgångar? Så att t.ex. företagaren som misslyckats med tio idéer på raken fortfarande har modet uppe inför sin elfte idé genom att han ser att hans elfte idé minst lika mycket, eller mer, liknar andra, mer lyckade företagares idéer, som/än den liknar hans tio tidigare misslyckade idéer, och genom att han inser att hans tio misslyckade idéer är en försvinnande liten statistik jämfört med statistiken över alla idéer som tycks honom ha haft liknande kaliber och som tidigare provats av andra. Zokrates kan ha rätt i att nästan inga av de idéer som företagare får leder till rikedom, och att det mesta avgörs av slumpen, men det förtar inte min poäng, som är att det verkar vara så att företagare i obefogat hög grad frågar sig vad just de själva har för erfarenhet av liknande idéer som de för tillfället har, snarare än att fråga sig vad idéerna de för tillfället har torde ha för chans rent objektivt, oavsett vem de vore och oavsett vilka erfarenheter just de själva hade haft av att försöka bli rika på liknande idéer.

eller om du ska använda fakta för att få fram sannolikhet och se det faktum att du misslyckades som beroende på att du inte hade alla fakta?

Kanske hade man mycket fakta redan då, men kanske värderade man inte dessa fakta opartiskt den gången. Kanske är man idag bättre på att värdera samma fakta (och nya fakta) opartiskt, om man vinnlägger sig om att göra det.

Ett tredje alterantiv, förutsatt att idén verkligen är bra, är att sälja den, om du insett det faktum att företagande kanske inte är din grejj, utan att istället komma på just ideér. Jag fattar inte riktigt exemplet och frågan.

Hur säljer man en idé? Om du t.ex. har en idé om hur ett multinationellt jättebolag skulle kunna göra sin försäljning större än de förväntar sig att den ska bli, hur skulle du då gå tillväga för att tjäna maximalt med pengar på den idén? Hur skulle du se till att det bolaget inte helt enkelt stal din idé så fort du presenterat den för dem? Och hur skulle du få dem att betala för din idé innan du presenterat den för dem? De lär ju inte köpa grisen i säcken, tänker jag?

[Justin Case]

Jag tror att många som är sin egen lyckas smed, drivs av en blind tro på att det som de gör är rätt, förmodligen är dikena bredvid dem som trots allt lyckas överfulla med andras misslyckade försök, men ju mindre den som verkligen har lyckats har ifrågasatt vad denne gör, desto större är chansen till framgång. Det är som jag ser det även under påverkan av rätt man på rätt plats i rätt tid, den som lyckas behöver alltså inte ha haft något annat än turen på sin sida, jämfört med den som misslyckades, givetvis vill ju å andra sidan ingen framgångsrik person med självaktning gå med på att det förhåller sig så simpelt, så därav kan jag dra slutsatsen att de drar fram alla möjliga tänkbara förklaringar bakom sin framgång, typ utbildning, mod, driv och initiativförmåga, karisma och fan vet allt. Bullshit hävdar jag.

Det torde väl ändå vara så att andelen som lyckas, av de som försökt, är större än andelen som lyckas av de som inte försökt. Den skillnaden kan inte förklaras med slumpen. Jag tror som du att skillnaden mellan de som försökt och lyckats och de som försökt och misslyckats ofta kan förklaras till stor del med slumpen, kanske rentav oftast till största delen med slumpen. Men eftersom slumpen är en faktor som inte torde kunna förutses verka till någon aktörs förmån snarare än till någon annan aktörs förmån (innan den verkat), kan man väl se på slumpen som något som är "lika för alla". I brist på kunskap om hur slumpen kommer att utfalla har vi i slumpens ställe den statistiska sannolikheten att lyckas med en idé av den och den sorten. Den sannolikheten förutsatte jag att man gör sitt bästa för att bedöma. Då man får förvänta sig att andra aktörer kommer att göra ungefär samma bedömning av den sannolikheten, återstår, som faktorer man har kontroll över, endast: 1) vem som har bäst idéer och/eller 2) vem som förverkligar sina (eller andras) idéer på bäst sätt. Då man inte kan styra slumpen tycks det mig därför fel att hänvisa till slumpens ständiga nycker som förevändning för att lägga ned en till synes lovande affärsidé.

[Zokrates]

Här skulle jag önska att min hjärna just nu inte var så känslomässigt splittrad, men jag gör ett försök att få ihop mina tankar likväl.
Bland många djurarter, utan att gå in på vilka, så belönas ofta ett modigt beteende, hannen kan få fördelar som främjar hans möjlighter till föda och sex på bekostnad av att djuret ständigt blir utsatt för en konkurrens samt att livet kan få ett abrupt slut, ett fegare beteende däremot, är mindre riskabelt men tillgången till föda kan bli kral, liksom möjligheten till sex, däremot slipper den fega konkurrensen.
Redan i valet lugn och ro, karriär och framgång, vägs förmodligen liknande faktorer in, vi skulle kunna säga att den modiga har en slags vinnarskalle om han lyckas, i annat fall en dumskalle, vi skulle kunna kalla vinnaren för en alfahanne, men det är att göra brott på begreppet, då alfahanne inte alltid står för den framgång som mäts i pengar.

Det kan tyckas att det vore lätt att få bidrag till en god affärsidé, men det är det inte. Är man utan medel, saknar rika vänner så stöter man på en hel del hinder, förutom att idén skall vara bärkraftig, så krävs det att man själv gör en mindre marknadsundersökning, detta i sin tur skall presenteras för potentiella bidragsgivare eller institut, de i sin tur gör riskanalyser och genom en spekulation försöker de avgöra idéns bärkraft, dvs. idéns förmåga att lyckas.
Det finns flera exempel på svenskar som fått nobben av inhemska banker som avfärdat det hela som för riskfullt, vänt sig utomlands och sedermera startat miljardverksamheter med utländska banklån som startplåt. Det finns även de som haft en så god idé, men inte själva kunnat genomföra den, så att de istället sålt konceptet varpå de efteråt förbannat sig själva för att ingen trodde på dem. Det är ingen lätt sak att sälja idéer och ju sämre egen ekonomi en person har, desto lägre möjligheter finns det då att tjäna maximalt på idén, då det skulle krävt att man hade haft råd att koppla in välbetalda advokater och lobbyister, konsulter mm.

[Justin Case]

Det kan tyckas att det vore lätt att få bidrag till en god affärsidé, men det är det inte. Är man utan medel, saknar rika vänner så stöter man på en hel del hinder, förutom att idén skall vara bärkraftig, så krävs det att man själv gör en mindre marknadsundersökning, detta i sin tur skall presenteras för potentiella bidragsgivare eller institut, de i sin tur gör riskanalyser och genom en spekulation försöker de avgöra idéns bärkraft, dvs. idéns förmåga att lyckas.
Det finns flera exempel på svenskar som fått nobben av inhemska banker som avfärdat det hela som för riskfullt, vänt sig utomlands och sedermera startat miljardverksamheter med utländska banklån som startplåt. Det finns även de som haft en så god idé, men inte själva kunnat genomföra den, så att de istället sålt konceptet varpå de efteråt förbannat sig själva för att ingen trodde på dem. Det är ingen lätt sak att sälja idéer och ju sämre egen ekonomi en person har, desto lägre möjligheter finns det då att tjäna maximalt på idén, då det skulle krävt att man hade haft råd att koppla in välbetalda advokater och lobbyister, konsulter mm.

Nu var det i och för sig inte riktigt den här vändningen jag tänkte mig att den här tråden skulle ta, men om vi tillåter oss att gå vidare lite i den riktning du är inne på, har jag ett förslag:

Piratpartiet förespråkar en reform av upphovsrätten och ett totalt avskaffande av allt vad patent heter. Detta med hänvisning till att patent oftast gör fel personer rika, på de verkliga uppfinnares bekostnad som borde ha fått pengarna men som oftast blir lurade av de penningstarkare multinationella bolagen som satt i system att köpa upp alla patent de kan köpa upp och agera som om de ägde hela världen. Jag tror Piratpartiet går lite för långt när det gäller patent, men bara lite. Kanske skulle man kunna globalt komma överens om en hyfsat stor procentsats som varje uppfinnare, som kan bevisa sig vara den första att uppfinna en produkt eller idé x, har rätt att inkamma av vinsten vid varje försäljning av en vara som grundar sig på att han uppfunnit x, oavsett vilket företag eller individ som säljer x. Ingen ska dock, med hänvisning till att vara uppfinnaren eller med hänvisning till att ha "köpt rättigheterna" av uppfinnaren, kunna förbjuda någon att sälja x. Då får Piratpartiet igenom sin vision om kunskapssamhället, där kultur sprids fritt, samtidigt som uppfinnarna får åtminstone hyfsat med belöning för sitt uppfinnande. Ett avtal mellan en uppfinnare och ett företag, som t.ex. går ut på att företaget köper "alla rättigheter" till uppfinnarens uppfinning, ska alltså alltid övertrumfas av uppfinnarens lagstadgade rätt till sagda procentuella del av vinsten när företaget i fråga (eller någon annan) säljer det han uppfunnit. Detta för med sig den stora och gravt underskattade fördelen att uppfinnare kan bygga vidare på varandras uppfinningar, något som stora bolag nu i stor skala av ren girighet förhindrar, men som samhället sammantaget skulle vinna väldigt mycket på om det möjliggjordes. Anta exempelvis att de rykten är sanna som gör gällande att det uppfunnits massor av konkurrenskraftiga vätgasbilar och elbilar under de senaste årtiondena, men att dessa uppfinningar stoppats från att nå allmänheten, genom att ha blivit uppköpta av oljebolag och därefter nedtystade, för att förhindra konkurrens mot oljan, eller att de stoppats genom fulare metoder än så (t.ex. mordhot). Om de ryktena stämmer, hade vi för länge sedan kunnat stoppa den klimatutveckling vi nu brottas med - vi hade kunnat stoppa den genom att införa en sådan lagstiftning som jag föreslår: bort med patenten och ersätt dem med lagstagdad rätt till en viss procentuell ersättning för en uppfinning man kan bevisa sig vara upphovsmannen till. Då skulle uppfinnarna inte behöva vara så noga med att bara avslöja sin uppfinning för en begränsad liten samling utvalda företag, utan kunde sprida den på nätet helt fritt för vem som helst att vidareutveckla. Vidareutvecklarna ska även själva ha en bit av den ekonomiska vinningen, i proportion till hur mycket de bidragit genom sin vidareutveckling. Domstolarna ska alltså göra utilitaristiska bedömningar av hur mycket olika uppfinnare och vidareutvecklare (och mellanhänder etc) bidragit och/eller kan förväntas komma att bidra till mänskligheten (eller ännu hellre: till universum som helhet), och döma fördelning av vinsten därefter.

[offroff]

I flervärldstolkningen (many worlds) kan man säga att din kropp lyckas med affärsidén i x % världar och misslyckas i 100-x% världar. Om utfallet för din kropp är något du vill optimera så kanske du kan göra en utilitaristisk analys av utfallet. Kanske är det värt att misslyckas ibland för att din kropp ska få nöjet att lyckas i x antal världar? Frågan är dock varför du skulle vilja optimera utfallet för din kropp?

Å andra sidan är det meningslöst att säga att du med flervärldstolkningen i åtanke kan ta några beslut alls, du tar ju alla möjliga beslut vare sig du vill eller inte, och alla beslut leder till olika världar. Så du kan lika gärna relaxa, för det som händer, det händer, vare sig du vill eller inte.

Men varför ska man tro att fysikerna är en auktoritet när vi frågar oss vad som är? Har de verkligen koll på det? Jag tror inte det. I min mening vet vi inte vad som är, men vi kan kanske ana delar av det som existerar. En möjlighet är då att man agerar utifrån det man anar existerar istället för att man agerar för att utfallet för min kropp ska optimeras.

[Anders]

Det är ju inte alla som lyckas som växt upp på spetslakan.

Den här länken skulle lika gärna ligga under psykologi. Riktig Dr Phil-tråd, och det är inte negativt menat.

Visst JC öppnade detta ur ett sannolikhetsperspektiv. Men i så fall finns det så många psykologiska faktorer som styr sannolikheten för de som lyckats. Jag bor i ett ganska "medel-fint" område i min stad, det finns folk som pröjsar 40.000 extra för att få en privat luftballongsfärd då de är på safari. Och de finns andra, my self included, som tillsammans med hustrun tjänar tillräckligt för att barnen skall få bo i ett "bra" område, men som aldrig skulle ha råd med en ny bil.

Jag råkar känna några av de här knösarna väl, folk som startat eget. Han som flyger luftballong har i och för sig ärvt pappas butik, men de andra har också de det gemensamt att deras föräldrar inte har lönearbetat. Föräldrar har varit chefer, bönder, entrepenörer, barn missbrukande förälder där du själv tvingats ta initiativ. Ingen av de som tjänar riktigt bra, eller har lyckats med något eget har haft lönearbetande föräldrar, ens välbetalda. Egna lyckas smeder tror jag bara begränsat på. En trygg, tråkig barndom blir ingen rik på. Däremot kan du vara fattig och driftig.

Bara sannolikheter, men jag tror stenhårt att det är barndomen som styr om du kommer att bli entrepenör.

Och om du sedan lyckas, visst finns någon slump här, men den kan ju påverkas att vissas stora kunder ligger inom den bransch där pappa var pamp. Har inte läst det här som AUK skrivit om fakta kontra sannolikhet, men visst kan fakta påverka sannolikhet i stor grad här. Att "öppna eget" kräver nog en hel del fakta. För sig själv positiv fakta.

Har någon av er själva funderat på att "öppna eget"? Ni kanske har det? Vad har ni för erfarenheter? Själv skyller jag på min tidiga skoltid där allting gick för enkelt. Jag lärde mej inte att anstränga mej så mycket som ett egetöppnande innebär. Och att farsan och morsan var stadgade knegare.

[Justin Case]

I flervärldstolkningen (many worlds) kan man säga att din kropp lyckas med affärsidén i x % världar och misslyckas i 100-x% världar. Om utfallet för din kropp är något du vill optimera så kanske du kan göra en utilitaristisk analys av utfallet. Kanske är det värt att misslyckas ibland för att din kropp ska få nöjet att lyckas i x antal världar? Frågan är dock varför du skulle vilja optimera utfallet för din kropp?

Det du kallar "din kropp" ska väl egentligen kallas "du"?

Å andra sidan är det meningslöst att säga att du med flervärldstolkningen i åtanke kan ta några beslut alls, du tar ju alla möjliga beslut vare sig du vill eller inte, och alla beslut leder till olika världar. Så du kan lika gärna relaxa, för det som händer, det händer, vare sig du vill eller inte.

Visst, allt som kan hända händer, men inte med samma frekvens. På samma sätt som du antagligen hellre är lycklig sex dagar i veckan än en dag i veckan, är det rationellt att söka höja andelen kopior av en själv som lever relativt lyckliga liv i relation till andelen kopior av en själv som lever mindre lyckliga liv.

En oändlig mängd X gånger 7 är större än X. Det ser vi lätt om vi tänker oss ett oändligt antal X schimpanser som vardera har 7 bananer. Anta att varje schimpans äter upp en av sina bananer. Då har varje schimpans 6 bananer kvar vardera. De uppätna bananerna är lika många som antalet schimpanser, och ändå finns det bananer kvar. Alltså fanns det från början fler bananer än vad det fanns schimpanser. 7X är alltså mer än X, även när X är oändligt stort. Alltså kan oändliga mängder vara olika stora, även om skillnaden bara beskrivs med en ändligt stor multipel, t.ex. 7. Därmed kan även olika stora andelar, av antalen lyckliga respektive olyckliga kopior av dig, av de sammantagna kopiorna av dig i universum, ha betydelse för hur bra liv du har sammantaget, även om du just nu just här inte är medveten om det.

Men varför ska man tro att fysikerna är en auktoritet när vi frågar oss vad som är? Har de verkligen koll på det? Jag tror inte det. I min mening vet vi inte vad som är, men vi kan kanske ana delar av det som existerar. En möjlighet är då att man agerar utifrån det man anar existerar istället för att man agerar för att utfallet för min kropp ska optimeras.

Fysikerna har troligen ägnat mycket mer tid och energi och IQ åt att fungera över verklighetens beskaffenhet än vad de flesta andra människor har. Därför bör de flesta människor hysa åtminstone något större tillit till vad fysikerna säger om verkligheten än vad en slumpvis typ på gatan säger om verkligheten. Hur stor denna skillnad i tillit bör vara kan naturligtvis diskuteras.

[Justin Case]

Jag råkar känna några av de här knösarna väl, folk som startat eget. Han som flyger luftballong har i och för sig ärvt pappas butik, men de andra har också de det gemensamt att deras föräldrar inte har lönearbetat. Föräldrar har varit chefer, bönder, entrepenörer, barn missbrukande förälder där du själv tvingats ta initiativ. Ingen av de som tjänar riktigt bra, eller har lyckats med något eget har haft lönearbetande föräldrar, ens välbetalda. Egna lyckas smeder tror jag bara begränsat på. En trygg, tråkig barndom blir ingen rik på. Däremot kan du vara fattig och driftig.

Fattig och driftig... men aldrig bli rik, menar du?

Kan det inte snarare vara så att just på grund av att nästan alla tänker så som du tänker så misslyckas de flesta fattiga med att bli rika även när de försöker? Eftersom de försöker med den underliggande tron att de inte kommer att lyckas?

[Anders]

Jag råkar känna några av de här knösarna väl, folk som startat eget. Han som flyger luftballong har i och för sig ärvt pappas butik, men de andra har också de det gemensamt att deras föräldrar inte har lönearbetat. Föräldrar har varit chefer, bönder, entrepenörer, barn missbrukande förälder där du själv tvingats ta initiativ. Ingen av de som tjänar riktigt bra, eller har lyckats med något eget har haft lönearbetande föräldrar, ens välbetalda. Egna lyckas smeder tror jag bara begränsat på. En trygg, tråkig barndom blir ingen rik på. Däremot kan du vara fattig och driftig.

Fattig och driftig... men aldrig bli rik, menar du?

Kan det inte snarare vara så att just på grund av att nästan alla tänker så som du tänker så misslyckas de flesta fattiga med att bli rika även när de försöker? Eftersom de försöker med den underliggande tron att de inte kommer att lyckas?

Som jag ser det:

Fattig och driftig kan definitivt bli rik. Även om det är ännu bättre med rikochkontakter och driftig. Men grå och vanlig blir inte rik.

Det finns med i roadmapen från början. Man försöker inte ens. Man skall börja knega. Väldigt svårt att bryta roadmappar. Att börja plugga efter gymnasiet var ett enormt steg för mej. Farsan vågade inte, trots att han var klippt och skuren. Men farfar var verkmästare så det var för okänd mark.

Det här gör det rätt svettigt att vara förälder...

[offroff]

Justin Case,
Om du tror att fysikerna fattar nåt så kanske du borde fördjupa din förståelse av vad de säger. Enligt flervärldstolkningen så är allt redan givet, alla världar har redan givna frekvenser i förhållande till varandra. Det är inget som kan förändras.

Max Tegmark som är en av de mer framstående förespråkarna för flervärldstolkningen säger att din kropp i alla världar är "du" men själv tänker jag inte så och skriver därför inte så. Men för diskussionens skull så kan vi säga att med Tegmarks synsätt så är ditt öde redan determinerat. Så det går inte att försöka höja andelen av världar där du tar "bra" beslut.

[Justin Case]

Max Tegmark som är en av de mer framstående förespråkarna för flervärldstolkningen säger att din kropp i alla världar är "du" men själv tänker jag inte så och skriver därför inte så. Men för diskussionens skull så kan vi säga att med Tegmarks synsätt så är ditt öde redan determinerat. Så det går inte att försöka höja andelen av världar där du tar "bra" beslut.

Ändå ser t.ex. Tegmark uppenbarligen anledning att göra vissa saker snarare än att inte göra dem. Han brinner rentav för det han gör, han ser det som viktigt att göra det han gör, underförstått att det skulle kunna gå sämre för honom och för andra om han valde annorlunda, samt att han skulle kunna välja annorlunda och att det skulle kunna vara sämre att välja annorlunda. Hur går det ihop med att han skulle tro att han inte kan påverka framtiden det minsta med sina handlingar?