Emot Wittgenstein

[kkklll]

När Wittgenstein – med sitt exempel – visar att det inte längre finns något att göra inom filosofin; att han personligen har avtäckt varats hemligheter: sanningen i propositionen ”det är sant att antingen y eller icke-y, när han har förvisat sanningen till att uteslutande omfatta abstrakta sakförhållanden, då har han även – med eller mot sin vilja – fungerat som kollaboratör i statens tjänst.

Kommentarer?


Anta att det faller tillbaka på tro – det finns ju andra begrepp om sanning. Aristoteles definition på sanning lyder ”Att säga om det som är att det inte är eller om det som inte är att det är, är falskt, medan att däremot säga om det som är att det är, eller om det som inte är att det inte är, är sant.” Det går också att förneka att sanning vore sanningsenligt, eller att sanningsenlighet vore sant, som Nietzsche i ”Om sanning och lögn i utommoraliskt hänseende”.

Vore det inte politiskt korrekt för filosofin – som ju utgör mänsklighetens höjdpunkt om inte dess telos – att sätta sig ner och svarva till en hydda i Norge och skita i att söka efter en fjärde kandidat till posten om ”sanning”? Att nöja sig med det Wittgensteinska ”armchair-filosoferandet”, kontemplera ”språket” och dess nyanser; dess ”grammatologi”. Skulle inte staten glädja sig om den på så vis fick monopol på sanningen – eller lögnen – i praktiken? Skulle det inte vara till dess fördel om intelligentsian undvek att beröra dessa pragmatiska frågor, och liksom dväljdes i en slags kvasi-platonsk idévärld, men på ”elementärnivå”? Det enda en sådan filosofi sysslar med är ju att konstatera fakta, eller presumtiva sakförhållanden. Det passar ju som handen i handsken.

Om vi utgår från Nietzsche´s analys i ”Om sanning och lögn…” så påbjuder ju Nietzsche oss tvärtom att tala om ”det som man inte bör tala om”; d v s att konstnärligt tolka de egna åskådningsmetaforerna som produceras av nervimpulser, men vars autenticitet döljs av ett språkligt bedrägeri, en begreppslig koloss.

[Makoto]

När Wittgenstein – med sitt exempel – visar att det inte längre finns något att göra inom filosofin; att han personligen har avtäckt varats hemligheter: sanningen i propositionen ”det är sant att antingen y eller icke-y, när han har förvisat sanningen till att uteslutande omfatta abstrakta sakförhållanden, då har han även – med eller mot sin vilja – fungerat som kollaboratör i statens tjänst.

Kommentarer?


Anta att det faller tillbaka på tro – det finns ju andra begrepp om sanning. Aristoteles definition på sanning lyder ”Att säga om det som är att det inte är eller om det som inte är att det är, är falskt, medan att däremot säga om det som är att det är, eller om det som inte är att det inte är, är sant.” Det går också att förneka att sanning vore sanningsenligt, eller att sanningsenlighet vore sant, som Nietzsche i ”Om sanning och lögn i utommoraliskt hänseende”.

Vore det inte politiskt korrekt för filosofin – som ju utgör mänsklighetens höjdpunkt om inte dess telos – att sätta sig ner och svarva till en hydda i Norge och skita i att söka efter en fjärde kandidat till posten om ”sanning”? Att nöja sig med det Wittgensteinska ”armchair-filosoferandet”, kontemplera ”språket” och dess nyanser; dess ”grammatologi”. Skulle inte staten glädja sig om den på så vis fick monopol på sanningen – eller lögnen – i praktiken? Skulle det inte vara till dess fördel om intelligentsian undvek att beröra dessa pragmatiska frågor, och liksom dväljdes i en slags kvasi-platonsk idévärld, men på ”elementärnivå”? Det enda en sådan filosofi sysslar med är ju att konstatera fakta, eller presumtiva sakförhållanden. Det passar ju som handen i handsken.

Om vi utgår från Nietzsche´s analys i ”Om sanning och lögn…” så påbjuder ju Nietzsche oss tvärtom att tala om ”det som man inte bör tala om”; d v s att konstnärligt tolka de egna åskådningsmetaforerna som produceras av nervimpulser, men vars autenticitet döljs av ett språkligt bedrägeri, en begreppslig koloss.

Vad babblar du om?

[PopJimmy]

Vad babblar du om?

Han filosoferar kanske?

[kkklll]

Makoto och PoPJimmy; homofili är inte i lag förbjudet, och jag hävdar att det inte är en tillfällighet att de filosofisk lärostolarna i västvärlden under 1900-talet dominerats av språkfilosofi. Denna tolkning av ett samtida skeende, som man kunde kategorisera under termen "tidsdiagnostik", stödjer sig på vissa tankar av en, tycks det mig för er, helt okänd tänkare, F. Nietzsche. Om ni är intresserade av att vederlägga resonemanget ifråga föreslår jag dels att Makoto förtydligar sin kritik och dels att PoPJimmy tar ställning till denna. Om ni däremot är intresserade av att diskreditera mig som person är det ett tveeggat svärd.

Vad jag "babblar" om? Jag hävdar att språkfilosofi, eller akademisk filosofi för den delen, mer hindrar än befordrar filosofin. Jag stödjer mig, på den för er - Makoto och PoPjimmy, de tu - apokryfa skriften "Schopenhauer som uppfostrare". Har ni hört talas om den? Ja den står inte på Ica-hyllan direkt så jag antar att den är okänd för er. Behöver ni ett citat? Ursäkta, ett "bevis"? Nej, jag tror jag avstår er denna ynnest, ni blir således tvungna att fabricera era bevis med stöd av folkliga sentiment. Någonting som jag på det hela taget välkommnar, förutsatt att ni inför dödsstraff givetvis.

För att rättfärdiga min ilska. Om ni vore intresserade av att diskutera den intrikata väven av Nietzsches bejakande av alla ( egna ) värden, och Wittgensteins, skulle jag påstå, förnekanden av ( alla egna ) värden, och således praktiskt idka filosofi, vore det häpnadsväckande – det vore filosofi. Men ni föredrar att bete er som ett par snutar, var den ene liksom påstår att jag ljuger och den andre vänder sig till denne och mumlar ”han hävdar att han talar sanning". Något jag avskyr och som får håret att resa sig på huvudet på mig - nota bene, även i icke-filosofiska sammanhang.

[Tomas Brolins målgest]

haha vad är det du vill kkklll?

Jag förstår det du säger, och det enda man kan tillägga är ett "och?".
Intet nytt under solen.

[kkklll]

haha vad är det du vill kkklll?

Jag förstår det du säger, och det enda man kan tillägga är ett "och?".
Intet nytt under solen.

Va fan angår det dig vad jag vill din skrattande apa. Finns det inte något fotbollsforum någonstans där du kan hävda dig?

[Tomas Brolins målgest]

Kanske är det bara jag, men är det inte lite konstigt att skriva något på ett publikt forum för att sedan inte vilja att det man skrivit ska angå någon?
Vilken värld.

[Rafael]

Många tänkare tycks spendera det mesta av sin tid med att blåsa upp egoballongen. Dina intentioner undgår dig kanske? Är det viktigast att få disskutera eller att "ha rätt"?

På vilket sätt skulle filosofin vara mänsklighetens telos/höjdpunkt?

Vad jag "babblar" om? Jag hävdar att språkfilosofi, eller akademisk filosofi för den delen, mer hindrar än befordrar filosofin

Kan du förklara detta? Alla (iaf inte jag) har nog inte läst "Schopenhauer som uppfostrare", så istället för att slå sig för bröstet kanske du kan upplysa om dess innehåll? =)

Hittade detta på psykologiforumet nyss:

Det är språket – i förlängning motsägelselagen – som bedrar oss. I verkligheten finns bara kemiska reaktioner, nervimpulser som skapar bilder i vårt innersta som fyller oss med lust eller olust. Det finns ingen yttre orsak till detta. Vi skapar det själva. Vi tror dock, p g a, konvention att det finns en yttre orsak. Men det finns ingen. Av konvention, p g a vår vana att ljuga offentligt, ”släta över saker”, ”anpassa oss till hjorden” kommer vi till synes i konflikt med oss själva. Men det är en skenbar konflikt, för genast som du bejakar dig själv och ditt känsloliv, utan att snegla till höger och vänster, utan att problematisera saken begreppsligt, är du fri. Allt är tillåtet.

Varför skriver du i så fall på ett forum? =)

[Varney]

ursäkta..men skulle du kunna kliva ner ett par divisioner, bara för en stund, för min skull..och tala till pöbeln på pöbelns språk?

jag är nämligen ytterst förtjust i N. men jag är för korkad, som den klåpartattare jag är, för att förstå W.
Jag ber dig ändå ödmjukast, nu när du ändå skriver på ett publikt forum och önskar kommentarer, så där rakt ut..om ett värdigt bemötande på min imbecilla fråga; vad menade denne W? Det enda mitt magra arma intellekt kan åstadkomma är en ide om att han liksom N tyckte att metafysik, är avföring(ungefär..) Eller? tractatus är alldeles för svår för mig, talande apa, men slutar den inte med att mena att - och allt jag hittills skrivit är skit.
- på kreti och pletis språk.

det jag inte förstår, (bland så mycket annat naturligtvis)
är vart han "kommer"? för mig är han nämligen tillbaka till innan tractatus! värdelös som jag, är jag ändå nyfiken, W föll ju inte i glömska direkt för eftertiden? så snälla kkklll skulle du vilja förklara för mig, om det inte är alldeles för besvärligt, eller oangenämt?

ödmjukast Anna-Varney Cantodea

[kkklll]

Kanske är det bara jag, men är det inte lite konstigt att skriva något på ett publikt forum för att sedan inte vilja att det man skrivit ska angå någon?
Vilken värld.

Nu skall vi ha ett par saker klara för oss. a) du vinner inget som helst publikstöd inom filosofin. Det är totalt meningslöst att ens försöka. b) huruvida min text har något som helst syfte utöver det som faktiskt står där är irrelevant.

Vi sysslar inte med politik nu, på sin höjd – jag upprepar på sin höjd – politisk filosofi. Men även det är tveksamt. Om du verkligen bemödar dig om att tänka igenom problematiken – varför inte ta ledigt från kneget ett par dar och syssla med något vettigt – kommer du att upptäcka att det inte ens är samhällskritik.

Men nu till det viktiga. Det finns fullständigt simpla argument som kan anföras mot det jag har skrivit. Argument som till och med en myra skulle kunna formulera. Vad sägs om det här? ”Du gör en felaktig generalisering! Påstår du verkligen att alla filosofer på universiteten sysslar med språkfilosofi! Och fastän så vore, hur kopplar du det till en föregiven ”statlig ondska”? Har inte staten närt dig, fött dig, vaktar över dig etc etc. Kanske är du bara avundsjuk på de statligt anställda filosoferna! Och du kkklll, är du så inbillsk att du tror att du kan övertyga oss om att det finns något som är kongruent med och motsvarar ”Wittgensteins filosofi” och ”Nietzsches filosofi”. Båda tänkarna utvecklades ju i högsta grad. Speciellt när det gäller Wittgenstein borde du ta och läsa på bättre – för jag märker att du är en novis vad det gäller honom”

Detta kunde en myra invända och jag skulle i högsta grad ta till mig kritiken. En statligt anställd filosof skulle kanske invända: ”Det där har jag läst någonstans, kan det vara hos Guattari?” Han skulle ge mig en direkt referens och jag skulle springa till biblioteket som en galning, slå upp det och frossa i det. En tänkare däremot skulle kasta fram dynamit, något som du inte är kapabel till, han skulle säga: ”Vilket sanningsbegrepp? Hur skulle det kunna finnas något annat sanningsbegrepp än det Aristoteliska eller det som vi arbetar med inom satslogiken? Och Wittgenstein var inte ensam om att utveckla detta sanningsbegrepp. Har du hört talas om Frege?” Jag skulle få på nosen så det bara ven om det. Men jag skulle inte bli arg, tvärtom jag skulle bli lycklig. Kan du förstå det in din inskränkthet? Kan du förstå att en människa vill bli vederlagd? Kan du förstå att det finns tänkare därute som undviker att vederlägga mig eftersom dom tycker att jag bara larvar mig, som retar mig, nästan erotiskt, genom hålla inne med det? Och kan du förstå att jag gör precis samma sak, fast på ett annat ”lägre” plan – om det nu är meningsfullt att tala om olika plan. Om du kunde förstå det, förstod du vad filosofi är, på riktigt, i verkligheten. Nietzsche kallade henne en kvinna, ja hon är en kvinna och hon blir bara skönare och skönare. Du frågar vad jag vill! Man vill inget av en sån kvinna, man får. Hon kastar en köttbit åt en ibland, kanske för att man skall hålla käften, kanske med andra syften, vem vet. Man är de facto den uslaste slav.

Börjar det gry lite? Ser du konsekvenserna? Kan du tänka så långt att du förstår vad detta innebär? Så när Wittgenstein säger att det finns saker som man inte bör eller kan tala om. Vem vet? Kanske menar han något sånt här? Och när Nietzsche säger att staten under vissa omständigheter är rädd för filosofin, och att den då bör jaga och förfölja filosoferna, kanske tänker han då så här: kanske staten då har förtretat henne vilket tillåter filosofin att till synes löpa amok.

[PopJimmy]

kkklll: Jag menade inget illa i mitt första inlägg, jag har bara inte varit sugen på att föra filosofiska diskussioner senaste dagarna och har därför genom för mig tillsynes meningslösa inlägg försökt att uttrycka vad jag känner inför det jag läser.

Men nu när jag läst ditt senaste inlägg så känner jag faktiskt lite som Makoto.... Vad babblar du om egentligen? Jag förstår inte din poäng överhuvudtaget. Vem vet, kanske är jag inte tillräckligt påläst helt enkelt....

[kkklll]

ursäkta..men skulle du kunna kliva ner ett par divisioner, bara för en stund, för min skull..och tala till pöbeln på pöbelns språk?

jag är nämligen ytterst förtjust i N. men jag är för korkad, som den klåpartattare jag är, för att förstå W.
Jag ber dig ändå ödmjukast, nu när du ändå skriver på ett publikt forum och önskar kommentarer, så där rakt ut..om ett värdigt bemötande på min imbecilla fråga; vad menade denne W? Det enda mitt magra arma intellekt kan åstadkomma är en ide om att han liksom N tyckte att metafysik, är avföring(ungefär..) Eller? tractatus är alldeles för svår för mig, talande apa, men slutar den inte med att mena att - och allt jag hittills skrivit är skit.
- på kreti och pletis språk.

det jag inte förstår, (bland så mycket annat naturligtvis)
är vart han "kommer"? för mig är han nämligen tillbaka till innan tractatus! värdelös som jag, är jag ändå nyfiken, W föll ju inte i glömska direkt för eftertiden? så snälla kkklll skulle du vilja förklara för mig, om det inte är alldeles för besvärligt, eller oangenämt?

ödmjukast Anna-Varney Cantodea

Jag ger dig rätt i din implicita kritik, men jag anser att detta postulat, detta prat om ”sakförhållanden” i relation till propositioner inget annat är än metafysik – och av den värsta sorten, eftersom den är så ”förtjusande”, så ”tilldragande”, för att sedan liksom lämna filosofen i sticket ( eller facket ). Att världen skulle vara summan av sakförhållandena är ett besynnerlig påstående. Vad är ett sakförhållande? Ett sakförhållande är det som propositionen syftar till. Men hur kan en proposition, som något abstrakt, syfta till något. Mig veterligen syftar enbart levande varelser på något, exempelvis när de pekar. Kan det vara så svårt att förstå? Och måste man ”bränna” sina skrivövningar när man sist och slutligen kommer till insikt – och värst av allt, måste man omfatta detta sanningsbegrepp, än idag. Ingen kan vara sån idiot. Det finns bara en förklaring. Staten har medvetet premierat Wittgensteins filosofi. Det har varit ett ”take it or leave it”. Endera lär ni ut dessa irrläror eller så blir det inget av det. Vi saboterar för er – för ni är väl materialist? Ni tror väl på ett liv i detta, möjligheten av vilket vetenskapen har bevisat. Ni är väl inte framstegsfientlig? Tänk på era barn? Tänk på våra barn? Vill ni inte att vi skall ta hand om er, ja skydda er? Är vi inte bra nog för er?

Hur tror ni det går om man plockar ut en 20-åring, ställer honom inför detta ultimatum, smörjer hans fåfänga något lite, skapar några regelverk om antagningsordning etc etc. Om du frågar mig? Åt helvete förstås. 20-åringen har ju ”hela livet” framför sig, eller hur? Försök sedan, om du som Wittgenstein, men svårighet kommer till insikt om bedrägeriet, övertala dina kollegor om nödvändigheten i att revidera sanningsbegreppet. Och det i Sverige?

Och ponera att man inte skulle låta sig skrämmas och lockas av staten, att några dissidenter skulle slå sig samman och trots det kollektiva motståndet från kollegerna grunda en ny – inte skola. Jag hatar det ordet – akademi. Skulle man med det ha vunnit något? Staten skulle ju bara i vanlig ordning hycklande komma med sitt beskydd. Man behöver ju för fan bara slänga ihop en lag hur som helst – det finns ju hur många exempel som helst – som exempelvis säger att ”filosofer som bryter sig ur statligt finansierade lärosäten måste beskyddas från hot av olika slag”. Resultat: fria händer att göra precis vad man vill! Sån är staten. Absolut makt – så länge man tror dom!

Och vad tror man då? Man tror på Kalle och Fnatte, man tror på ambulansförarnas förträfflighet, man tror på pöbelspråket och man tror att dom vill en gott. Staten vill ingen gott, den vill sig själv. DEN VILL OCH ÄR HELA TIDEN I BEHOV AV ATT LEGITIMERA SIN MAKTSTÄLLNING. Vem, jag frågar vem, bland alla dessa taskspelare, kan skänka den den största mest grundläggande legitimiteten av alla? Svaret torde vara självklart.

Men man kan också se det från ett annat perspektiv; vem har monopol på sanningsbegreppet? Men det blir överkurs så det tar vi i morgon, kanske, om inte någon vänlig själ, hyser nåd och föregriper mig.

Mvh

[hovnarr]

Staten vill ingen gott, den vill sig själv. DEN VILL OCH ÄR HELA TIDEN I BEHOV AV ATT LEGITIMERA SIN MAKTSTÄLLNING.

Vem/vad är den här "staten" som tydligen har en vilja och vill legitimera "sin" maktställning? Är det inte rimligare att tänka sig att det finns en mängd människor som arbetar inom den offentliga sektor? Är det dessa anställda (t.ex. ambulansförare) som du avser med "staten"? Eller våra politiker? Vad?

Jag tror att det finns en rad människor som ser till sig själv utan att se till så värst många andra. Samtidigt finns det gott om folk som gör raka motsatsen. Själv försöker jag göra både och, eftersom jag tror att alla tjänar på det, inte minst jag själv. Däremot har jag inte hittat något samband mellan dessa människotyper och huruvida de jobbar inom exempelvis privat eller offentlig sektor. Det tycks finnas lika många egoistiskt sinnade på den privata sidan som på den statliga. Möjligen kan denna egoism oftare manifesteras som maktmissbruk på den offentliga sidan, och oftare som girighet och snålhet på den privata.

man tror på ambulansförarnas förträfflighet, man tror på pöbelspråket och man tror att dom vill en gott

Jag tror nog inte att just en ambulansförare vill mig vare sig gott eller ont, däremot förväntar jag mig att hon ska uppträda yrkesmässigt, dvs som en ambulansförare. Däremot är jag medveten om att det finns en person bakom/i yrket och att vi som personer har ett visst oskrivet förhållningssätt till varandra. Min erfarenhet är att de som man behandlar vänligt och med glädje och humor oftast svarar på samma sätt. Vare sig de är ambulansförare, politiker, aktiemäklare, städare, offentligt eller privat anställda.

Men du kanske har andra erfarenheter? Vem är den här staten som gjort dig så ont?

[Makoto]

Makoto och PoPJimmy; homofili är inte i lag förbjudet, och jag hävdar att det inte är en tillfällighet att de filosofisk lärostolarna i västvärlden under 1900-talet dominerats av språkfilosofi. Denna tolkning av ett samtida skeende, som man kunde kategorisera under termen "tidsdiagnostik", stödjer sig på vissa tankar av en, tycks det mig för er, helt okänd tänkare, F. Nietzsche. Om ni är intresserade av att vederlägga resonemanget ifråga föreslår jag dels att Makoto förtydligar sin kritik och dels att PoPJimmy tar ställning till denna. Om ni däremot är intresserade av att diskreditera mig som person är det ett tveeggat svärd.

Vad jag "babblar" om? Jag hävdar att språkfilosofi, eller akademisk filosofi för den delen, mer hindrar än befordrar filosofin. Jag stödjer mig, på den för er - Makoto och PoPjimmy, de tu - apokryfa skriften "Schopenhauer som uppfostrare". Har ni hört talas om den? Ja den står inte på Ica-hyllan direkt så jag antar att den är okänd för er. Behöver ni ett citat? Ursäkta, ett "bevis"? Nej, jag tror jag avstår er denna ynnest, ni blir således tvungna att fabricera era bevis med stöd av folkliga sentiment. Någonting som jag på det hela taget välkommnar, förutsatt att ni inför dödsstraff givetvis.

För att rättfärdiga min ilska. Om ni vore intresserade av att diskutera den intrikata väven av Nietzsches bejakande av alla ( egna ) värden, och Wittgensteins, skulle jag påstå, förnekanden av ( alla egna ) värden, och således praktiskt idka filosofi, vore det häpnadsväckande – det vore filosofi. Men ni föredrar att bete er som ett par snutar, var den ene liksom påstår att jag ljuger och den andre vänder sig till denne och mumlar ”han hävdar att han talar sanning". Något jag avskyr och som får håret att resa sig på huvudet på mig - nota bene, även i icke-filosofiska sammanhang.

Okej 1. Wittgenstein höll bara med N i punkten om religion och tro vars ämne redan behandlas i Tractatus
2. Wittgenstein förkastade Aristotelisk logik och byggde vidare på Russels och Frege's verk. Satslogiken (tautologier, sanning) är ett allmänt känt faktum och hans "bildteori"
3. Efter Tractatus kom han till underfund med att vi alla haft fel eftersom vi eftersträvat en vetenskap som ej kan existera inom filosofin, filosofin kan aldrig bli den vetenskap likt Alkemi som blev Kemi. Och alla former av teorier och artiklar som har denna 'vetenskapliga anda' är rent språkligt fel ute, och ersatte tautologier till familjelikhet etc etc..

4. Hans syn på filosofin är som sådan, att det endast är till för att 'städa upp i sitt eget rum' som man bör läsa det, men inte för att göra en akademisk karriär. Han avrådde alla sina närmsta elever att lämna Cambridge och studera medicin eller mekanik eller något liknande.

Sedan att du hänför F. N som någon slags grundare till den språkliga inriktningen, således att W själv var intresserad av honom anser jag du ha fel. Det är snarare Schopenhauer som hans faschination var för, och det är bara den delen om estetiken.

[Tomas Brolins målgest]

Men seriöst... kkklll är du på riktigt?

Vad jag kan få fram av det du skrivit är två saker:

1: Wittgensteins teser om sanningen och dess funktion främjar staten då de enkelt sagt utesluter allt tänkande som inte platsar inom de offentligt vedertagna (och av staten premierade) ramarna (d v s de analytiskt-positivistiska, vilka i praktiken hävdar ett slags teoretiskt status quo - ett bekräftande av nuvarande situation, vilket glädjer de för tillfället styrande ["Staten vill ingen gott, den vill sig själv. DEN VILL OCH ÄR HELA TIDEN I BEHOV AV ATT LEGITIMERA SIN MAKTSTÄLLNING", som du själv säger]). Öh, och du tycker detta är fel, tydligen.

Och 2: Du slänger in Nietzsche i det hela och du säger dig bygga din argumentation på dels hans tankar om statens maktfullkomlighet (vilket man kan läsa om i hans Schopenhauer som uppfostrare - texten han skrev för att försöka få omkull Wagner), och dels hans tankar om hur språket vilseleder oss (vilket man kan läsa om i bland annat Sanning och lögn i utommoralisk mening).

Kanske har jag tolkat dig fel, för jag är ju, precis som Varney, en del av pöbeln - men i vilket fall; jag är på samma plats som förut: jag kan bara tillägga ett "och?" - och det just därför att du förklätt allt det du velat ha sagt med ett så otroligt vagt och intetsägande språk att man inte riktigt vet vad man ska säga, eller tro.

Det enda jag kan tillägga är väl att jag tror att du har en otroligt skev syn på "staten", och att du har fel angående samtida akademisk filosofi - åtminstone den som praktiseras i Sveriges just nu. Nietzsche och diverse tolkningar av honom är så mycket mer på modet än det analytiskt-positivistiska som man kan hitta spår av hos Wittgenstein, t.ex.

Jaja, det var det. Inte mycket, men skitsamma.

varför inte ta ledigt från kneget ett par dar och syssla med något vettigt – kommer du att upptäcka att det inte ens är samhällskritik.

Det är för övrigt bra att du påpekar för mig att mitt eventuella arbete inte är något vettigt.

Nietzschetexter finns för övrigt på http://www.geocities.com/thenietzschechannel/ntexteng.htm - bland annat de som har nämnts här. Om det är någon som vill kolla in dem.
Peace out.