Absoluta värden

[lillstrumpa]

Jag har funderat kring vad som egentligen är helt säker vetskap. Det har ju visat sig att vetenskapliga teorier inte alltid stämmer samt att man hittar nya modeller osv. Finns det något som vi människor kan vara helt säkra på? Samt: Finns det någon yttersta sanning som vi människor kan ha vetskap om?

[MrTambourineMan]

Jag betraktar min existens som något självklart (och du din). Den kan jag inte betvivla utan att en paradox uppstår (en betvivlande existens).

[lillstrumpa]

Min existens tar jag, preicis som du säger, för givet. Det leder dock till ytterligare frågor. Kan man vara säker på sin förnimmelse? För hur vi uppfattar vår existens är väl i allra högsta grad beroende av förnimmelsen.

[Greven]

Jag tror inte att man kan vara säker på något. För att kunna fastställa något måste man ha en redan fastställd referens. Men eftersom den referensen måste referera till något kan man aldrig riktigt fastställa något eftersom den cykeln aldrig tar slut... Och för att vara säker på om universum, världsallet, existerar måste man också ha en referens. Men när allt är intregerat i begreppet universum finns det ingenting att referera till... Och då kan man inte fastställa universum.

Tror jag.

Det gamla "Jag tänker, alltså är jag" har jag aldrig riktigt fått att fungera.

[lillstrumpa]

Jag tror inte att man kan vara säker på något. För att kunna fastställa något måste man ha en redan fastställd referens. Men eftersom den referensen måste referera till något kan man aldrig riktigt fastställa något eftersom den cykeln aldrig tar slut... Och för att vara säker på om universum, världsallet, existerar måste man också ha en referens. Men när allt är intregerat i begreppet universum finns det ingenting att referera till... Och då kan man inte fastställa universum.

Tror jag.

Det gamla "Jag tänker, alltså är jag" har jag aldrig riktigt fått att fungera.

Jag håller med, till viss del. I stort sätt all av vår kunskap bygger på "sannorlika själ". Däremot tror jag på min egen existens.
För i förhållande till vad skulle man kunna bekräfta sin existens om inte tanken på sin existens skulle vara bevis nog?

[MrTambourineMan]

Det gamla "Jag tänker, alltså är jag" har jag aldrig riktigt fått att fungera.

Hur resonerar du kring den här descartianska paradoxen då?

"Jag är inte men jag tänker."

För att tänka krävs att någon tänker. Så fort du accepterar att det är någon som utför tänkandet, måste du även acceptera att denne någon existerar. Vare sig denne någon existerar i fysisk eller "andlig" form.

[Greven]

"Jag är inte men inget tänker." Eller något.

Världsupplevelsen är en upplevelse utan subjekt. För subjektet är samma som objektet. En upplevelse utan någon som upplever. Det upplever sig själv och är allt och inget. Allt finns inte.

[Johan Ågren]

"Jag är inte men inget tänker." Eller något.

Världsupplevelsen är en upplevelse utan subjekt. För subjektet är samma som objektet. En upplevelse utan någon som upplever. Det upplever sig själv och är allt och inget. Allt finns inte.

Där är jag med dig, så har jag också upplevt att det är. Upplevelsen är i sig det primära; objektet. Sedan kan vi uppleva upplevelsen på ett indoktrinerat och felaktigt sätt då jaget är begränsat i upplevelsen, därav dualiteten.

Vi kan säga att allt existerande är ett upplevande fält med barriärer i kommunikationen. Precis som våra hjärnor fungerar och multiple personality disorder uppkommer. Två telepatiskt eller biologiskt kommunicerande enheter delar upplevelsen, och självidentifikationen blir allt som det kommunicerande komplexet omfattar. Vi upplever oss som homogena jag fast vi i själva verket består av ett komplex av kommunicerande enheter. Dessa enheter är i själva verket explicita former av en fältupplevelse. Vi har olika sinnesintryck, men upplevelsen av sinnesintrycken är holografiskt inlagrat i hela hjärnan och vidare i det totala fältet där varje del är förbunden med helheten.

Detta beskrivs bra i Zen och Satoriupplevelsen.

Johan

[MrTambourineMan]

Ett annat sätt att se saken är helt enkelt att betrakta varje atom i universum som en nerv i ett nervsystem. Vad är en upplevelse? Är det inte bara ett fysiskt mönster i våra hjärnor? (Ok, jag vet.. inte särskilt holografiskt men den här definitionen fungerar i alla lägen oavsett hur det förhåller sig).

Skarpsynta som ni är har ni upptäckt att mitt inlägg härovan är exakt samma sak som Greven framlade. Men utifrån det vill jag spinna vidare: eftersom upplevelsen och tinget är samma sak spelar det ingen roll hur det förhåller sig. Vet jag att jag existerar då existerar jag.

[archaxe]

Min existens tar jag, preicis som du säger, för givet. Det leder dock till ytterligare frågor. Kan man vara säker på sin förnimmelse? För hur vi uppfattar vår existens är väl i allra högsta grad beroende av förnimmelsen.

Detta leder mig osökt till verklighetsuppfattning/vad är sant/vad är inte sant/vad är illusion, etc. (Jag vet inte under vilken filosofisk beteckning det går, då jag fortfarande är novis inom ämnet).

Hur kan jag veta att allting inte bara är en illusion. Datorskärmen jag tittar på, stolen jag sitter på, morgonrocken jag har på mig, hur vet jag att någon av dessa saker faktiskt existerar?
Sådana frågor har väl "besvärat" (om än inte besvarats, så kanske "besvårats"? Mycket dålig ordlek, jag vet.) mänskligheten sedan vi fick förmågan att reflektera. Frågan är; spelar det egentligen någon roll?

Jag förnimmer en betongvägg framför mig, men hur vet jag att den inte bara är en illusion? Det kan ju vara så, att mina sinnen spelar mig ett spratt (och att de gjort det så länge jag levat, a la Matrix?). Jag bestämmer mig för att en gång för alla få reda på om där är en betongvägg, och för det ändamålet använder jag mig av induktion. Jag backar 10 meter, tar rejäl sats och springer med full kraft (med huvudet före) rakt in i den (kanske inbillade?) väggen. Oavsett om det är en riktig vägg eller inte, kan jag vara säker på följande; jag upplever rejäl smärta när jag ligger på golvet med ett stort sår i min hjässa (om såret, eller ännu hellre; smärtan, är verklig/t kan också diskuteras, men det är, som vi kommer att se, inte heller relevant.)

Slutsatsen jag drar av följande är; det spelar egentligen inte så stor roll vad som är verkligt/vad som inte är verkligt, för så länge det är påtagligt kan vi lika gärna handla som om det vore verkligt. Som sagt; om väggen inte finns där, har då mina sinnen lurat mig att jag sprang in i den, och framkallat en (om än skenbar) smärta.

Nån som förstod hur jag menade? :)

[MrTambourineMan]

Archaxe: Det låter på dig som om du läst Chalmers essä om Matrix och verklighetsuppfattningar. Finns bl a att tillgå på hans egen sida, men också på Matrixsajtens filosofiavdelning.

[archaxe]

MrTambourineMan:

Nej, den har jag faktiskt inte läst. Jag vore mycket tacksam för en länk, det kanske står något där som kan tillföra något nytt till min (föga orginella) teori.

Tillägg: Tack för länken, det verkar vara en rätt saftig piece of art. Ska ta mig tid att läsa den, dock.

[MrTambourineMan]

archaxe: http://www.u.arizona.edu/~chalmers/papers/matrix.html

[MrTambourineMan]

archaxe: Jag vet inte om den kan tillföra så mycket till teorin som den är. Utformningen är mer av en intresseväckande essä för lekmannen. Du sammanfattade dess essens väldigt bra i ditt tidigare inlägg. Essän är bara en elaboration, men kan på sätt och vis tjänstgöra som ciceron in i den "filosofiska sfären" för den oinvigde.

[archaxe]

Det är en ganska lång essä (nästan som en novell :)), så frågan är om den oinvigde lekmannen är tillräckligt intresserad för att orka plöja igenom dessa 20-30 sidor text. Den som tar sig tid att läsa det (och inte redan reflekterat över tanken) får sig nog en tankeställare. En intressant sådan, minst sagt.