Kants kausalitetsfälla

[Anders]

Platon trasslade till vår uppfattning om våra sinnens egenskaper genom sitt: "det vi ser inte är det som faktiskt är". Platon krånglade till det genom att postulera en värld "bakom" den vi ser.

De såg att en häst födde hästar, men vad en häst egentligen är visste de då än mindre än vi vad det var för nåt. Nu vet vi mer, med DNA och Darwin. Det var ganska j-a smart av Sokrates att säga som han gjorde.

[Vega]

Men inte f-n funderade Kant på strykjärn? Utan på nåt där vi verkligen kan gå vilse om vi tror oss veta exakt vad det är, men inte är det?

Men vad händer om man tror sig veta vad det är, och det är det? Går man rätt då?

[Algotezza]

Platon trasslade till vår uppfattning om våra sinnens egenskaper genom sitt: "det vi ser inte är det som faktiskt är". Platon krånglade till det genom att postulera en värld "bakom" den vi ser.

Vi kan komma i kontakt med idévärlden via förnuftet men inte via vår fem sinnen. Så tolkar jag Platon. Det vi upplever med våra sinnen är sinnesvärlden.

[Vega]

Platon trasslade till vår uppfattning om våra sinnens egenskaper genom sitt: "det vi ser inte är det som faktiskt är". Platon krånglade till det genom att postulera en värld "bakom" den vi ser.

Vi kan komma i kontakt med idévärlden via förnuftet men inte via vår fem sinnen. Så tolkar jag Platon. Det vi upplever med våra sinnen är sinnesvärlden.

Men om man använder en linjal och mäter sidorna av en kvadrat (10cm). Är då arean 100 kvadratcentimeter i sinnesvärlden?

[Vertumnus]

Tinget i sig ligger inte bara utanför vårt medvetande, det ligger bortom vår kunskapsförmåga. Ett strykjärn kan inte vara ett strykjärn någon annanstans än inom den mänskliga sfären. Allt vi träffar på blir genom ett givet schema till en del av oss eller en förlängning av oss. Det är i den processen som föremålet blir igenkännbart och ges en identitet.

Finns väl massa saker utan att vi är medvetna om dem?
Ett nyfött barn har inte kunskap om ett strykjärn men likväl existerar det.
Kunskap är något som man skaffar sig och existens av något är inte avhängig av det.

Jo, men det är först med berättelsen om hur det används och vad det används till som det framträder för oss som ett strykjärn.

[Vertumnus]

För att rädda Kant behöver jag nu goda skäl för att anta en transcendental verklighet. Vad är det?

På samma sätt som en måttstock transcenderar det objekt som den mäter transcenderas den verklighet vi uppfattar av de mått och regler som villkorar vår tillvaro. Det är genom dem verkligheten framträder för oss.

[Algotezza]

Idévärlden är vår begreppsvärld som i ett visst språk manifesteras i form av det språkets vokabulär. Bakom varje ord finns en tankebild. Vi tänker i grunden ordlöst men har man tänkt mycket och har för vana att klä tankarna i ord är det lätt att glömma att tänkandet i sig är ordlöst.

Ord är som att gå på stenar i en flod. Man tar sig lättare fram när man går på stenarna och slipper bli blöt.

Logik kräver ord. Formell logik iallafall.

Kan man klä sina tankar i ord kan man kommunicera med andra som kan språket. Det krånglar till det är att vi kan lägga olika betydelse i orden.

Begreppsvärlden finns i våra relationer. Den är levande och föränderlig och inte en oföränderlig bortomvärld som Platons idévärld kan tolkas som.

[Hubert]

Det är viktigt att åter, åter erinra om att Kritik der reinen Vernunft är en kunskapsteoretisk studie och inte lägger sig i ontologiska frågor.
Das Ding an sich, Tinget i sig, är blott beteckning för ett kunskapsobjekt, ett objekt som t ex kan vara skaparguden Gud, eller skaparguden Ptah, eller flogiston, eller strykjärnet, eller uran235, eller människas hjärna. Inget avslöjas i KrV om deras ontologiska status, de är blott kunskapsobjekt, alla är blott kunskapsobjekt.

Hur kan Gud, Ptah, flogiston, strykjärnet, uran235 eller människas hjärna ligga utanför vår kunskapsförmåga?
Varken Aristoteles eller Kant påstår att vi inte kan nå fullständig kunskap om ett kunskapsobjekt.
Standardtolkningen av Kant vilar på antagandet att KrV uttalar sig i ontologiska frågor - det gör KrV inte.

Tinget i sig ligger inte bara utanför vårt medvetande, det ligger bortom vår kunskapsförmåga. Ett strykjärn kan inte vara ett strykjärn någon annanstans än inom den mänskliga sfären. Allt vi träffar på blir genom ett givet schema till en del av oss eller en förlängning av oss. Det är i den processen som föremålet blir igenkännbart och ges en identitet.

[Algotezza]

Platon trasslade till vår uppfattning om våra sinnens egenskaper genom sitt: "det vi ser inte är det som faktiskt är". Platon krånglade till det genom att postulera en värld "bakom" den vi ser.

Vi kan komma i kontakt med idévärlden via förnuftet men inte via vår fem sinnen. Så tolkar jag Platon. Det vi upplever med våra sinnen är sinnesvärlden.

Men om man använder en linjal och mäter sidorna av en kvadrat (10cm). Är då arean 100 kvadratcentimeter i sinnesvärlden?

Finns väl inga mått och storlekar i idévärlden. De hör hemma i sinnevärlden. Som jag tolkar det. Idévärlden är kvalitativ.

[Vertumnus]

Det är viktigt att åter, åter erinra om att Kritik der reinen Vernunft är en kunskapsteoretisk studie och inte lägger sig i ontologiska frågor.
Das Ding an sich, Tinget i sig, är blott beteckning för ett kunskapsobjekt, ett objekt som t ex kan vara skaparguden Gud, eller skaparguden Ptah, eller flogiston, eller strykjärnet, eller uran235, eller människas hjärna. Inget avslöjas i KrV om deras ontologiska status, de är blott kunskapsobjekt, alla är blott kunskapsobjekt.

Hur kan Gud, Ptah, flogiston, strykjärnet, uran235 eller människas hjärna ligga utanför vår kunskapsförmåga?
Varken Aristoteles eller Kant påstår att vi inte kan nå fullständig kunskap om ett kunskapsobjekt.
Standardtolkningen av Kant vilar på antagandet att KrV uttalar sig i ontologiska frågor - det gör KrV inte.

Tinget i sig ligger inte bara utanför vårt medvetande, det ligger bortom vår kunskapsförmåga. Ett strykjärn kan inte vara ett strykjärn någon annanstans än inom den mänskliga sfären. Allt vi träffar på blir genom ett givet schema till en del av oss eller en förlängning av oss. Det är i den processen som föremålet blir igenkännbart och ges en identitet.

Avser inte avhandlingen att leda förnuftet till insikt om sina begränsningar och är det inte till den ändan som de här två begreppen, tinget i sig och tinget för oss, kommer till pass?

[Anders]

Idévärlden är vår begreppsvärld som i ett visst språk manifesteras i form av det språkets vokabulär. Bakom varje ord finns en tankebild. Vi tänker i grunden ordlöst men har man tänkt mycket och har för vana att klä tankarna i ord är det lätt att glömma att tänkandet i sig är ordlöst.

Ord är som att gå på stenar i en flod. Man tar sig lättare fram när man går på stenarna och slipper bli blöt.

Logik kräver ord. Formell logik iallafall.

Kan man klä sina tankar i ord kan man kommunicera med andra som kan språket. Det krånglar till det är att vi kan lägga olika betydelse i orden.

Begreppsvärlden finns i våra relationer. Den är levande och föränderlig och inte en oföränderlig bortomvärld som Platons idévärld kan tolkas som.

Liksom, hur är det egentligen med det eller det.

Lennart har krängt bira till fyra underåriga grabbar och ser inget problem med det, läser vi i en tidning. Vad säger då vårt rena förnuft om Lennart?

[hakkapeliitta]

Det rena förnuftet är en samling fördomar sa Hegel.

[Anders]

Vad då rent, förresten

[xion]

Vad jag menar är just att det är komplext att beskriva med ord.

Tinget i sig, något existerar utanför ditt medvetande. Hur kan du få kunskap om detta objekt?
Strykjärnet skickar impulser till dina sinnen. Dina medfödda åskådningsformer placerar strykjärnet på en specifik plats vid en specifik tid.
En av dina förståndskategorier, substans gör att du ser strykjärnet som ett metalliskt föremål. En annan förståndskategori, kausalitet gör att du förstår att det är glödande kol som gör ditt strykjärn varmt.

Strykjärn.png

Tinget i sig ligger inte bara utanför vårt medvetande, det ligger bortom vår kunskapsförmåga. Ett strykjärn kan inte vara ett strykjärn någon annanstans än inom den mänskliga sfären. Allt vi träffar på blir genom ett givet schema till en del av oss eller en förlängning av oss. Det är i den processen som föremålet blir igenkännbart och ges en identitet.

En reflexion sprungen ur min nattomtöcknade själ;
Tinget i sig har varken värde eller egenskaper.
Bara i samspel med levande varelser (som oss), får det ett instrumentellt värde och egenskaper.

[Algotezza]

Tinget i sig, något existerar utanför ditt medvetande. Hur kan du få kunskap om detta objekt?
Strykjärnet skickar impulser till dina sinnen. Dina medfödda åskådningsformer placerar strykjärnet på en specifik plats vid en specifik tid.
En av dina förståndskategorier, substans gör att du ser strykjärnet som ett metalliskt föremål. En annan förståndskategori, kausalitet gör att du förstår att det är glödande kol som gör ditt strykjärn varmt.

Strykjärn.png

Tinget i sig ligger inte bara utanför vårt medvetande, det ligger bortom vår kunskapsförmåga. Ett strykjärn kan inte vara ett strykjärn någon annanstans än inom den mänskliga sfären. Allt vi träffar på blir genom ett givet schema till en del av oss eller en förlängning av oss. Det är i den processen som föremålet blir igenkännbart och ges en identitet.

En reflexion sprungen ur min nattomtöcknade själ;
Tinget i sig har varken värde eller egenskaper.
Bara i samspel med levande varelser (som oss), får det ett instrumentellt värde och egenskaper.

Precis. Tinget-i-sig är egenskapslöst och det enda vi vet om det innan vi upplever det och tilldelar det egenskaper via våra upplevelseorgan är att det finns, och är "något som är".

Att uppleva något är ingen passiv process. Det är en skaparprocess. Vi skapar våra upplevelser och upplever våra skapelser.