Döden som meningsskapare

[laotzu]

Hejsan jag är ny på forumet här...

Hej och välkommen! Jag är själv ny, men likt dig - förmodar jag - har jag sökt mig hit i hopp om många, trevlig diskussioner. Så låt oss börja!

Livet är ju ändligt och vi vet alla att vi kommer att dö. Är det inte då just vetskapen om detta som skänker livet mening? Att försöka finna njutningen i ögonblicket.

Visst är livet, så vi känner det, ändligt och visst kommer vi all att dö ifrån livet, så som vi känner det. Men därav följer inte att vi vet vad som händer när vi dör; allt vi vet är att livet, så som vi känner det, tar slut. Och visst kan osäkerheten inför - knappast vetskapen om - döden skänka livet mening, även om så inte behöver vara fallet.

Hur skulle vår inställning till livet vara om vi alla var oändliga varelser som aldrig dog? Skulle någonting kännas meningsfullt då?

Om livet är ändligt - vilket livet som vi känner det är - så är det inte oändligt. Följaktligen följer att något sådant som ett "oändligt människoliv" inte existerar. Mao., "livet är ändligt" är en analytisk sats. Om "livet" var oändligt skulle vi inte behöva ha en inställning till livet som ett ändligt fenomen.

Kanske finns det en annan form av existens efter livet. Om så är fallet, verkar det inte sannolikt att vi skulle finna någon mening med det? Verkar det inte troligare att "existens", snarare än "ändlig existens", är det som möjliggör ett "meningsskapande"?

Ett bra exempel på det är att dekonstruera döden genom att försöka bota alla sjukdomar, på så sätt bryter man ned själva döden i små faktiskt lösbara problem.

Är syftet med att försöka bota sjukdomar verkligen att "bryta ned själva döden i små faktiska lösbara problem"? Är sjukvårdens och läkemedelsindustrins mål att försöka "snuva döden" (evigt liv)? Låter inte trovärdigt i mina öron; som du själv skrev, "livet är ju ändligt" och det vet vi.

Bota sjukdomar gör man väl snarare i syfte att försöka göra livet så "njutbart" (läs: fritt från sjukdomar) som möjligt, medan det varar. I vissa fall kanske förlänga livet, men knappast i hopp om att aldrig dö.

Skapa mening åt livet gör vi alla på olika sätt. I morgon ska jag, efter välbehövd sömn och förhoppningsvis innan klockan 02, skriva lite om vad som ger mitt liv mening.

Lev väl,
Gustaf

[Demodog]

Tack för dina fina inlägg, de var mycket berikande. Att den moderna sjukvården försöker lura döden är ett i mina ögon mycket intressant perspektiv. Självklart lyckas man inte lura döden eftersom den alltid hinner ikapp. De små lösbara problemen (cancer, hjärtattack, övervikt, aids) kan inte lura döden, men den kan, som jag ser det, lura människan att tro att vi är odödliga, eller åtminstone känna oss så. Och då är vi ju inne på snarare en lögn, ett ignorerande, ett förträngande av döden som de defenitiva slutet. "Om jag bara äter lite mindre aspartam och slutar röka så lever jag mycket längre..." Ingen dör längre naturligt av döden, utan alla människor dör av någon dödsorsak som hade kunnat undvikas på något sätt. Men jag tror precis som du säger att vi innerst inne inte kan lura oss själva fullt ut och att det försätter oss i en ännu större ångest än vi hade varit i om vi hade haft ett mer öppet och naturligt förhållande till döden som den självklarhet den är. Idag är det ju mycket hysh hysh när det gäller sånt, speciellt till barnen och det tycker jag är helt fel.