Kontinental/Analytisk filosofi

[skuggan]

God morgon!.

Jag har ett par funderingar att ventilera och jag tyckte att detta kanske var platsen… Nå efter att ha suttit och läst Husserls Idéer så märkte jag - när jag var färdig - att det gett mig det minsta en bok på drygt 400-sidor någonsin gett mig. Jag menar, är det bara jag som tycker att mycket av det han säger bara är metafysiskt mumbo-jumbo? Visst jag är kanske influerad av den analytiska filosofin och har då blivit van med en annan precision i språket och mindre metafysiskt kontenta; Men hallå!!? Det som var av värde och intressant var ungefär 30 sidor om intentionaliteten etc. Resten var en enda lång Cartesiansk nostalgitripp.

Men seriöst. Vad tycker ni? Jag tycker att uppdelningen analytiskt vs. kontinental filosofi, är mer än legitim; det är en förutsättning för seriös filosofi idag. Man kan väl inte förneka att det är en avgrundskillnad mellan fenomenologin och analytisk filosofi. Visst har de lite att ge varandra, men att skilja på metafysikerna och empiristerna tills de har fått tillräckligt med ”värdefull” data för att låta sig rationellt slås ihop verkar - för mig - vara vägen att gå. Tes - antites - syntes?

Vad tycker ni? Borde vi, tills vidare, låta flummarna hålla sig på ena sidan och de vetenskapliga nördarna på den andra?  

[J R Auk]

Är vi inte beredda att kombinera dom? Det pågår ju många projekt just för detta.

Sen måste man förstå att den hermeneuftiska traditionen har ett tillägg som inte empirin har. Empirin förusätter att det som ses är det som är. Det finns inget behov att tolka det som "seendet" kan ge oss.

Jag tror att det är en bristande syn på vetenskapens uppgift. Varför söker vi överhuvudtaget? Det är inte bara för att få svar, det är för att få rätt svar.
Det är lite som att empiristen når fram till att svaret på livets stora fråga är 42. Men sen då? Vad 42 är kan inte nås av empirin, som just Husserl ganska klart har pekat på, utan måste analyseras i sitt väsen.

Det hela handlar väl om att anlytisk filosofi inte kan analysera sina egna verktyg, grundvalar. Jag skulle vilja säga att naturvetenskaperna bländar även dom som inte når resultat med sin naturvetenskapliga forskningsmetod. Jag menar se på den filosofiska debatten om värden, värdeteorin. Finns det ens den minsta lilla klarhet där? Inte vad jag kan se. Diskussionen är helt i avsaknad av en plattform för att konstruktivt samtal skall föras. Istället uppstår olikheter som tolkas som oenigheter. Det som talas om är inte det samma.

Visst kan jag instämma att man bör skilja mellan analytisk och (kontinental) hermeneutisk tradition. Men bör vi säga att det ena är flum? För jag antar att du har den nyare negativa definitionen i åtanke.

Naturvetenskaplighet kräver en tro. Även om jag kan instämma att den i mångt om mycket verkar uppenbar. Men även det uppenbara måste tolkas om sanningsanspråket skall mättas.

[skuggan]

God morgon!.

Som jag ser det utgår de två traditionerna ur två helt skilda axiom. Det är frågan om två helt skilda paradigmer för att låna Kuhns term. Måste den ena traditionen segra? Kan båda leva sida vid sida? Eller kan kanske en fusion komma till stånd?

Det främsta problemet jag ser med kontinental filosofi är resultatens bristande potentiella falsifikation. Resultaten går inte att falsifiera såsom emprirismens resultat ofta kan. Visst Poppers ståndpunkt är hårt kritiserad, men att inte se det värdefulla i potentiell falsifikation är att blunda och inte vilja se. Vi kan tolka och gå till någots väsen. Men kan vi någonsin falsifiera ett sådant resultat? Däri ligger en svaghet hos fenomenologin.

Naturvetenskapen kan inte övervinna skepticismen; Den försöker inte ens längre. Och detta måste fortgå, vetenskaperna får inte stanna upp och försöka lösa problem som uppenbarligen inte tillhör dess område. Detta vore vansinnigt. Däri ligger naturvetenskapens svaghet, vetenskapens axiom kan ej falsifieras; då skulle hela naturvetenskapen falla.

Skillnaden ligger i att naturvetenskapens axiom inte kan falsifieras emedan resultaten ofta kan det. I fenomenologin kan varken axiomen eller resultaten falsifieras.

Eller kan fenomenologiska resultaten falsifieras? Lär mig.

[Avantgardet]

Problemet som jag ser det är den analytiska filosofins blinda tro på en fix verklighet, en som inte kan rubbas, en som kan nås genom metoden. Som om metoden åstadkom en genomskinlighet, som om den i sig inte var beroende av något mänskligt utan var gudagiven. Som om den analytiska filosofin redan på förhand hade svaren, som om den visste vad förnuftet är. Självfallet är det bara blind övertro. I själva verket så måste den förutsätta allt detta. Kontinental filosofi är här uppriktig och erkänner att den inför ett supplement, emedan den analytiska filosofin fortfarande vidhåller att det är Sanningen och den objektiva Verkligheten den avtäcker. Den grundar sig också på konventionen, och ersätter således logos med telos utan att riktigt uppmärksamma detta, en subtil men o så betydande skillnad.

[afulm]

Jag håller med om att det finns en hel del flum i kontintaltraditionen. Det största problemet är att det finns en stark tentdens hos kontinentala filosofer att uttrycka sig poetiskt eller metaforiskt och undvika ordentliga förklaringar av vad dom menar, något som ständigt skapar misstankar om att det egentligen inte finns något bakom deras ord. I den analytiska traditionen är däremot tydlighet oftast ett ideal och detta är definitivt något bra.

Avantgardet, det du säger är förstås felaktigt. Alla analytiska filosofer är knappast metafysiska realister, objektivister, absolutister, universalister etc. Alla typer av filosofiska inställningar finns inom den analytiska filosofin, där finns också sceptisister som Peter Unger och relativister som Nelson Goodman.

[Avantgardet]

Felaktigt är det förstås, som alla generaliseringar är i inskuren bemärkelse, på precis samma sätt som din generalisering av den kontinentala filosofin är direkt felaktig. Det som gör den kontinentala filosofin "flummig" för en utomstående är allt som oftast begreppsapparaten. Tydlighet strävar båda strömningarna efter, bara på olika sätt. Kontinental filosofi söker mer beskriva än argumentera, och ett exempel som ger sig självt så här på en gång är hur vi möjligtvis skulle kunna beskriva vad det är vi i själva verket talar om här. Hur beskriver vi denna "kontinentalhet", eller denna "analytiskhet"? Vad är det vi talar om? Här lutar sig den analytiska traditionen, som jag förstått den, sig tillbaka på konventionen och undviker på så sätt att överhuvudtaget besvara frågan. Neopragmatiker har väl sökt nåt slags medlande position med "plattformar" för kommunikation eller liknande. Så i en bemärkelse har du rätt, det finns inget substantiellt i kontinentalfilosofernas skrifter (nu generaliserar vi igen, men det är en nödvändighet för att kunna tala om fenomenet), men inte p.g.a. deras sätt att skriva utan p.g.a. det faktum att språket i sig självt döljer det faktum att den inte håller något substantiellt i sig självt.

[afulm]

Felaktiga kanske, men liksom kontrafaktiska villkorssatser kan de åtminstone vara rimliga. Den som påstår att Heidegger, Focault eller Derrida strävar efter tydlighet är en lögnare. Merleau-Ponty och Gadamer är väl inte lika kryptiska, men de hade nog kunnat uttrycka sig bättre genom att härma de empiriska vetenskaperna liksom den anglosaxiska filosofin.

Varför dessa absurda anklagelser mot den analytiska traditionen att den skulle vara dogmatisk? Det stämmer inte alls, som sagt var, den analytiska traditionen är inte alls enhetlig till sina ståndpunkter enbart till sitt uttryckssätt.

[Avantgardet]

Nej nu är du ute och cyklar. De tre du nämner är alla oerhört tydliga, om man tar i beaktande vad de är de söker beskriva. Att det håller en hög abstraktionsnivå är nödvändigt då det som de talar om är abstrakt till sin natur, att förenkla skulle vara att ljuga eller att förvanska och göra våld på. Merleau-Ponty är i min mening betydligt mer kryptisk än alla utav de tre du nämnde som skräckexempel. Felet ligger väl i att deras vokabulär inte trängt ned tillräckligt djupt i det allmänna medvetandet. Det är pedagogikens problem.

Ge mig en definition på tydlighet, jag vet inte riktigt vad som menas. Är tydligheten något i sig eller något som står i relation till något? Och det är där jag menar att den analytiska filosofin på sätt och vis blundar för problematiken, den tar inte itu med svårigheterna utan låtsas helt enkelt att de inte finns.

[Avantgardet]

Är det inte förresten samma problem som den modernistiska poesin stötte på? Det som upplevdes som svårt då är vardagsmat idag.

[PostDebornit]

Intressant tråd.

Fast jag tycker att det är orättvist att förkasta analytisk filosofi för att den inte lever upp till Popper's falsifikationism är fel, finns det en poäng. Poppers falsifikationism är för snäv, det finns dock andra sätt för hur en filosofisk idé bör förkastas. Många kontinentala filosofer svarar inte på frågan "hur skulle mina teser kunna visas sakna grund"? Man kan ju tänka sig andra sätt än empirisk falsifiering, t ex logisk analys eller något introspektivt experiment. jag har nyligen läst (den sene) Baudrillard, och han är ett exempel på någon som inte redovisar hur han skulle kunna ha fel.

Själv tycker jag det är spännande att ta kontinentala filosofiska idéer och försöka föra dem till en praktisk situation, och försöka se vad de kan leda till och om de kan föra till något produktivt. För mig är kontinental filosofi spännande spekulationer som dock i sista hand måste kunna leda till hårda metoder.

[J R Auk]

Fast jag tycker att det är orättvist att förkasta analytisk filosofi för att den inte lever upp till Popper's falsifikationism är fel, finns det en poäng

Kan du förklara det här? Jag har svårt att förstå vad du menar. Eller var du skrev fel.

[J R Auk]

För övrigt angående Popper, ville inte han framföra en åsikt om att acceptera möjligheten av allt som inte falsifierats?

Tänkvärt även om det inte var han som sa det.

[PostDebornit]

Auk:

Ups, det gick lite fort där, sorry. Så här skulle det vara:

"Fast jag tycker att det är orättvist att förkasta kontinental filosofi för att den inte lever upp till Popper's falsifikationism, finns det en poäng"

[J R Auk]

Mmm då tolkade jag rätt ändå, men tyckte det var bäst att fråga

Frågan är väl om det finns ett värde i det vi inte kan nå kunskap om?

Alla känner väl till den gängse definitionen om kunskap och dess problem?

X är sant OMM

Goda skäl till att tro X.
Tro på X.
Att det är sant att X.

Som vi ser ger den definitionen att det är sant vare sig vi vet att det är sant eller inte. Sant är här olyckligt stipulerat som en potential som vi ej behöver ha kunskap om, utan kan hypotetiskt stipulera och nå en hypotetisk kunskap om, som är rent faktuell om den hypotetiska kunskapen bekräftas.
Det verkar saknas en metakunskap för kunskapen.
Vi vet inte när vi vet.

Och i dessa banor tycker jag det är berättigat att ge utrymme för kunskap som vi inte vet, enligt gängse definition.
Kunskap utan kunskap.

Jag tror alla att vi har mångt och mycket av den varan. Bara det att vi tvekar att så påtala då det viktiga är att ha "rätt" framför att ha rätt.
Spelar det någon roll varför jag gör det rätta om jag tror på att det är det rätta? Måste jag veta att det är det rätta innan jag gör det? Och kan jag verkligen veta det? Är det inte bara en dold tro?

[J R Auk]

Men frågan vi borde ställa är;

Är logisk positivism något riktigt och eftersträvansvärt inom filosofi?

Och med tillägget; är det inte det, som dom som ser analytisk filosofi som begränsad, som menas på är begränsningen?