Det här kan också (delvis iaf) ses som svar på Risings långa inlägg, men eftersom det är just "kardinaldygderna" jag ville ta upp, var det här mer passande att citera.
Jag tänker mig att vi ofta ger gamla tänkare mindre cred än de är värda. Vi räknar till exempel av någon anledning ofta med att de inte gjorde skillnad på subjekt och objekt. Alltså kritiserar vi ofta deras subjektiva resonemang för sina brister i objektivitet och vice versa.
Jörgen skrev:Förmodligen en kulturellt färgat dygdset
visdom - att inneha kunskap, innebär att man införskaffar sig kunskap/information, för att bättre kunna bedöma tillvaron, men till vilket syfte?
Självbevarelse? Ha fördel över andra?
Jag tolkar inte begreppet visdom som att man innehar kunskap. En vis människa är väl snarare någon som kan använda sina subjektivt insamlade kunskaper på ett objektivt sätt; alltså använda sin kunskap om hjulets beskaffenhet, för att därigenom slippa uppfinna det igen. Med andra ord är vishet förmågan att se och använda likheten mellan två skilda händelser/resonemang, och visdom ligger i att samla på sig dessa samband. Med en sån definition bör väl visdomen bli en dygd oavsett personens intentioner med densamma?
Jörgen skrev:måttfullhet - att ha små behov
att inte ta för stor del av kakan, för att kunna ta för sig mera vid behov, men funkar det veerkligen? Det man inte tar ifrån en allmän resurs ifrån andra människor, ligger den resursen verkligen kvar till andra? Tveksamt med den direkte egennyttan, fungerar enbart om tillräckligt många är med.
Den direkte egennyttan måhända kan tillgodoses genom att man vänjer sig vid bistra tider som komma måste i god tid, medans det ännu är frivilligt.
Men handlar måttfullheten verkligen om vilka behov man "ska" ha? Jag tror att det är lämpligare att prata om vilka behov man
faktiskt har. Måttfullheten blir då idén att man ska äta sig mätt istället för tjock, vila sig för att bli utvilad, snarare än passiviserad osv. Måttfullhet är alltså att inte missbruka/överbruka; och det borde väl för de flesta vara rimligt som dygd.
Och mitt resonemang ger också den direkta egennyttan en naturlig plats. Egennyttan blir någonting som styr i ett sammanhang där resurserna inte räcker till alla. Dygder enligt mitt koncept går alltså varken emot individen eller kollektivet: Förutsatt att vi (som idag) lever i antingen jämvikt eller överflöd, leder dygden till att alla får vad de behöver; förutsatt att vi måste sätta oss själva över andra för överlevnad, leder samma dygd till diverse former av darwinism.
Tillägg: Fast i ett läge där vi tvingas handla på ett eller annat sätt för vår överlevnad, sitter vi också fast i en offerroll som gör tanken på dygder till en lyx.Jörgen skrev:mod - att inte frukta, tveksam dygd, fruktan kan vara nyttig ibland, liksom mod kan vara det. Den egnes mod kan vara både nyttigt och skadligt för andra.
Jag ville i en annan tråd (tror den hette
vad är mod) definiera mod som förmågan att ifrågasätta auktoriteter. Jag sätter då likhetstecken mellan inre auktoriteter (fobier och rädslor) och yttre (ideologier och "stora" personer). Ser, med den definitionen, mod som den kanske viktigaste dygden. Menar också, som en parentes, att man
måste frukta för att
kunna visa mod.
Jörgen skrev:rättvisa - kanske inte riktigt någon dygd, annars som måttfullhet - att inte ta för stor del av kakan, vad rättvisa är kan inte defineras säkert, exempel: kommunism contra kapitalism,
där bägge är jätte-rättvisa.
...förutsatt att man försöker göra dygderna till en objektiv sanning. Men jag tror att de som började försöka definiera dygder, var människor som bara ville hitta mänskliga likheter (objektivt) som kunde hjälpa människor att inte (subjektivt) sabba varandras liv. Rättvisa blir då inget annat än att acceptera tanken att alla människor är lika värda. Alla ska dömas på samma grund. Men dygden är fortfarande subjektiv, och ett brott mot min subjektiva rättvisa, skulle innebära att jag värderar enskilda individers handlingar olika beroende på om de lever på arbete eller ägande (socialist/kapitalist), istället för att värdera deras faktiska handlingar och deras mening med dessa.
Jörgen skrev:Tro, hopp & kärlek då?
Ja, vad? Det man tror, tror man. Det man hoppas, hoppas man. Och kärleken är en känsla...