J R Auk skrev:Jag tänkte här redogöra för vad jag anser vara den främsta kritiken mot kapitalism. Detta då ämnet dryftas ofta fast sällan ur ett filosofiskt perspektiv.
Kritiken är enkel, och vänder sig mot rättfärdigandet av kapitalism som handels- och produktionsprincip.
Kapitalism behöver inte här definieras i någon bestämd form, utan kritiken kommer gälla för allt som nyttjar samma slags rättfärdigande som det jag kommer till att kritisera.
Vilket princip för rättfärdigande talar jag om då? Det är inte något som direkt hänvisar till rättvisa, för ingenstans i handeln eller produktionen under en kapitalistisk princip så tas hänsyn till vem som får ta del eller använder sig principen. Den vänder sig till en namnlös som enbart när den kommer i kontakt med kapitalismen kan åtnjuta dess goda. Eventuell förtjänst för andra än de som står i direkt kontakt med det kapitalistiska systemet härör inte ur kapitalismen i sig utan i något mellanliggande. Det kan vara socialt sammanhang likväl som geografiskt sammanhang. Det viktiga att uppmärksamma är att det inte är en direkt effekt av kapitalism. Inte heller hänvisar kapitalism till något intrinsikalt eller absolut värde, det är enbart i relation till dess effekt som värdet uppstår. Som sådant så är det en princip som enbart står som medel för ett mål och inte kan stå som ett mål i sig. Detta till skillnad från rättviseprinciper (varför jag dryftade det tidigare) som kan sägas, och sägs, rymma ett mål i sig. Vi ser då att kapitalism är ett medel för ett mål. Vad är då målet som det avses att brukas som medel för? Rimligtvis säger vi att målet är att tillfredställa de behov som överhuvudtaget får oss att idka handel eller produktion. Det börjar alltså stå tydligt att vi i kapitalism har en princip som avser att inför sina två relevanta ämnen maximera det som ämnena avser att stå som medel till. Kapitalismen avser att förse oss, subjekten som nyttjar handel och produktion, med det som är orsaken till att vi begagnar oss av handel och produktion för att nå vårat mål; nämligen våra behov. Kapitalism är alltså en princip för att maximera vår behovstillfredställelse.
Behov - produktion - handel - kapitalism - behovstillfredställelse.
Alla de tre mellanliggande leden är medel som avser att sluta kedjan på effektivast sätt.
Vi kan nu sluta oss till att rättfärdigandet hos kapitalismen ligger i att det på bästa möjliga sätt tillfredställer våra behov. Och detta "på bästa möjliga sätt" skall förstås, inte absolut, utan relativt till de andra medel som står oss till buds.
Nu till kritiken. Det är inför kapitalismens aktörer tvunget att nya marknader skapas när den rådande marknaden är mättad, detta då aktörerna inte när sin försörjning utanför den aktivitet som är kapitalism. Vi kan föreställa oss detta genom att se till en total effektivitet, behoven hos de som utgör marknaden är totalt tillfredställda, och vad som då händer. Vi har utsläckt behovet av medlen för vårat mål i behovstillfredställelsen. Som sådan har kapitalismen förlorat sitt rättfärdigande och istället för en ett medel för att nå målet så har vi ett behov av ett medel för att upprätthålla målet. Det kan hävdas att kapitalismen gör just detta. Men jag vill hävda motsatsen. Det som sker när en marknad börjar bli mättad är att kapitalisten börjar se sig om efter potentiella marknader, detta är en del av det som gör att kapitalism är effektiv som ett medel för behovstillfredställelse. Bäst förtjänst, om marknaden inte är manipulerad, kommer finnas i de områden där en specifik aktör står som ensam att erbjuda det eftersökta, och det är även det som skapar den för målet gynnsamma konkurrensen, där bäst förtjänst är finns det störst incitament för andra aktörer att slå sig in. Detta följer idéen om tillgång och efterfrågan och den fria prissättningen.
Det som gör att en kritik blir ofrånkomlig och oerhört kraftfull är att vi som subjekt påverkas av de medel som producenter och distributörer, kapitalismens aktörer, har, genom kapitalismen, (det är här pengarnas relevans som investeringar uppvisas) för att presentera sina produkter och fylla sina behov, vilket är avkastningen, som också garanterar den evolutionistiska effektiviteten som gör dess rättfärdigande, genom konkurrens. Vi vet idag, genom våran vetenskap, att vi kan genom att utsätta subjekt för symbolik accentuera eller helt skapa, åtminstone uppmärksamma på ett latent, behov.
Här inträder rättfärdigandets självmotsägelse.
Den är rättfärdigad för att den bäst tillfredställer våra behov. Varför den bäst tillfredställer våra behov är för att den ser till att tillfredställa sina behov. Sina behov tillfredställer den bäst genom att skapa för oss nya behov. Och som sådan så har den fallerat totalt med det avsåg att från början göra, tillfredställa våra behov.
Jag hoppas den här kritiken är begriplig och att vi kan diskutera den. Jag har mest nedlagt en skiss av tankar jag har. Så bemöt det med er skarpaste kritik, gå ut i försvar i era skinande rustningar. Jag skulle gärna se att vi föst inriktar oss på själva den här kritiken, och inte kapitalism i stort, eller dess definition (vi kunde kalla det här för X istället). Vidare kan man på många sätt rädda kapitalismen undan denna kritik genom metoder som begränsar reklam eller den påverkan på våra behov som den kan ha. Men lämna gärna det utanför för tillfället och kommentera endast om ni anser kritiken här träffande eller inte, och om ni har något som relaterar till just kritiken eller försvaret mot just kritiken.
För att återgå till ämnet, så väljer jag att ta fasta på just ämnestrådens rubrik, "Kapitalism och filosofisk kritik".
Jag tänker inte citera andra filosofer, utan nöjer mig med att rikta min egna kritik som jag vet att jag inte är ensam om.
Kapitalism förstör allt, oss själva, miljön och andra livsarter. Kapitalismen är ett gissel som långsamt förstör grundvalen för vår existens. Vi kan inte tänka oss att leva utan kapitalism, trots att kapitalismen inte är livsnödvändig som skapelse i sig självt, då dess yttersta syfte, är att manipulera tillgångar, styra behov och efterfrågan så att ett fåtal människor kan leva ett bekymmerslöst liv på flertalets bekostnad.
Kapitalismen intalar oss att vi behöver produkter för att bli lyckliga, därmed skapas artificiella behov, det görs reklam som intalar oss att utan detta och detta, är vi olyckliga. Därmed luras vi att tro att vi genom konsumtion kan köpa oss lycka, emedan sann lycka alltid är gratis och utgår från mellanmänskliga relationer. Kapitalismens grund är byggd på lurendrejeri, där målet är att att fåtal skall sko sig på ett flertal samt tvinga dem in i slaveri. Moroten i systemet är att intala massan att alla kan vara vinnare, men likt alla pyramidspel, är de flesta förlorare.
Därmed är kapitalismen ond till sin natur, en mänsklig skapelse som det varnats för upprepade gånger genom historien, du kan inte dyrka Gud och mammon samtidigt. Det sorgliga med kapitalism är att vi alla har blivit så beroende av dess samhällsbyggande strukturer, att vi idag inte kan separera den från mänskligheten utan att samtidigt förgöra oss själva.
