Emot Wittgenstein

[Tomas Brolins målgest]

Och har du förrensten testat att göra det som både N och W skulle ha sagt åt dig att göra?
Jag syftar på att vara kreativ, att syssla med annat än skrivande - orden förleder ju som sagt. Det skulle t.om kanske kunna dämpa din aggressivitet lite.

[kkklll]

Jag är vederlagd. Vet ens PopJimmy och company på vilken punkt. Det verkar inte så. Nog om det, det blir att läsa lagen - men den är så urbota tråkig.

[kkklll]

kkklll: Jag menade inget illa i mitt första inlägg, jag har bara inte varit sugen på att föra filosofiska diskussioner senaste dagarna och har därför genom för mig tillsynes meningslösa inlägg försökt att uttrycka vad jag känner inför det jag läser.

Men nu när jag läst ditt senaste inlägg så känner jag faktiskt lite som Makoto.... Vad babblar du om egentligen? Jag förstår inte din poäng överhuvudtaget. Vem vet, kanske är jag inte tillräckligt påläst helt enkelt....

PopJimmy, din invändning utgör ju ett försvar för min tes ( vilket är höjden av vansinne. Du måste vara ett geni. Jag skall läsa dina inlägg och imitera din stil i fortsättningen. )

Det går inte att hävda att staten är egoistisk. Man tvingas endera in i någon slags idiotgeneraliseringar av typen vissa grupper i samhället är egoister etc etc. Det går inte. Eller så måste man hävda att staten är en metafysisk idé av något slag. Det går heller inte.

Däremot tror jag att följande strategi kan bära frukt. Vi identifierar staten med lagarna, lagarna har formen av imperativ, d v s om du gör en sak så följer av detta en annan sak.Thats it. Den säger inget annat, där finns inga hot, inga löften.

Nu hävdar jag att staten är identisk med dessa lagar, den är inte egoistisk, den ser till helheten, men den är orättfärdig. I stället för att ha formen av en samling disjunktioner, vilket kanske gjorde den rättfärdig, har den formen av en samling implikationer.

Vad det innebär för en sak att vara orättfärdig måste även det omdefinieras. En sak är inte orättfärdig om den är i delo med sig själv, utan om den är ofullständig. Att vara i delo med sig själv - i meningen inte veta vad man gör - är rättfärdigt och en fullständig människa resonerar i form av disjunktioner ”Antingen gör jag a eller inte a”. Hon vet m a o aldrig vad hon gör, hon följer sin intuition eller känsla.

Om vi antar att staten är identisk med dessa lagar i form av en samling implikationer, vet en fullständig människa inget om dessa lagar. Han vet inte ens att han inte vet. Inför varje handling frågar han sig kanske ”antingen tar jag pennan eller så låter jag bli” – det beror på hur det känns. Han begriper inte imperativformen, och förstår inte lagarna, han förstår inte: ”om du tar pennan så betalar du 1000 kronor, om du inte betalar 1000 kronor, så får du böter, om du inte betalar böter så etc etc”. Han begriper inte ett dugg av detta. Detta att han tar pennan, det vet han inte om det är rätt eller fel, men han känner om det är rätt. Anta att pennan känns fel, den känns jobbig att hålla i, då kanske han slänger den i huvudet på någon.

Om nu någon tvingar honom, lurar honom eller på annat sätt övertalar honom att göra det som känns fel då är det orättfärdigt. Staten är även orättfärdig i den mån den legimiterar sådana handlingar och på så vis liksom sticker en kniv i känslan. Den hävdar ”det är fel att kasta pennan i huvudet på folk!” Hur då?” svarar man, ”det kändes rätt!” och känns det rätt så måste det väl vara rätt, för vad är det rätta? Vi tror ju inte längre på metafysiska entiteter.


En ofullständig orättfärdig människa är således en person som inte följer sina känslor. Han ”kalkylerar”. Han imiterar lagens ”anda”. Han tänker ”Om jag gör det eller det då följer kanske det och det, om den och den ser mig där och där och om den lagen nu är i kraft fram till den 6 oktober varefter paragraf 15 annihilerar den, och om det finns tvättid, och om etc etc”. Det är en slags evig räcka av förbehåll. Ambulansföraren som gör sin plikt är orättfärdig i det att han måste resonera som så att ”om jag inte går till jobbet kl 09.00 så följer av detta bla bla bla”. Och detta fast han kanske ”känner” att han inte borde göra det. Men den värsta orättfärdigheten av alla är att han även, enligt uppgift, resonerar som så att ”om folk är trevliga mot mig så är jag trevlig mot dom!” Om inte detta är falskt, vad är då falskt? Detta är ondskans och falskhetens ursprung. För dels ljuger han för sig själv eftersom det ju inte behöver vara så att han känner sig trevlig, dels finns det ett implicit hot i det. Om jag inte är trevlig mot honom då är han heller inte trevlig mot mig. Men jag omfattar ju för f** inte samma ”moral”. För om jag känner mig bra då är jag också trevlig och känner jag mig dålig då är jag också otrevlig – precis som PopJimmy hävdar.

[kkklll]

Paradoxalt nog är det sant att alla är lika inför lagen ( eller staten ), eller rättare sagt att alla blir lika, eller nivelleras inför den. För istället för att utgå från att vi är lika och sträva efter att göra oss olika, utgår den från att vi är olika och strävar efter att göra oss lika. Det är ett bedräglig förfarande att ha denna överskrift ”alla är lika inför lagen” intill lagens altare. I stället borde det stå ”känn dig själv” eller ”känn efter hur det känns”.

Det är här Wittgenstein, statens överstepräst och ideolog nummer 1, kommer in.

Tänk på verktygen i en verktygslåda: där finns en hammare, en tång, en såg, en skruvmejsel, en måttstock, en limpanna, lim, spik och skruv. - Så olika som dessa föremåls funktion är, så olika är ordens funktion.

I stället för att uppmana oss att tänka på det lika, vilken likhet som finns mellan hammaren, tången, sågen, måttstocken, uppmanar han oss att tänka på deras olikhet. Han hävdar att föremålens, liksom ordens funktion är olika. Men är dom det? Jag kan ju använda en hammare till att knäcka en nöt och inte en nötknäckare, och jag kan ju använda en skruvmejsel till bända upp ett rattlås - om jag har lust, eller känner för det. På samma sätt kan jag använda ord precis som det känns. Det är detta som kallas utveckling. Vem har inte lyssnat på rock lyrik, eller rapp för den delen, var man följer känslan. Man använder ord som det känns rätt.

Om inte Wittgenstein hade varit statsideolog hade han uppmanat oss att känna på verktygen i verktygslådan; så olika som dessa verktyg kan kännas så olika kan också ord kännas. För mig känns ett ord på ett sätt och för dig på ett annat sätt. Om ett verktyg känns bra då kan du använda det verktyget, om ett ord känns bra då kan du använda det ordet.

Varför har man då velat ha just Wittgenstein som stadsideolog? Enkelt. Om orden förbinder oss till något, om alla ord har fastställda olika funktioner i ett språkspel, då kan staten kräva av oss att vi vet vad dessa repressiva förbud innebär. Den kan legitimera sina krav på oss genom att hänvisa till att alla språkkunniga är hänvisade till språkspelet. Men det finns inget språkspel! Vad skulle det bestå av? Det finns känslor som ibland kommer till uttryck i ljud och i skrift. Det finns språkregler – visst – men dom kan man ju bryta mot om man vill uttrycka sig genuint. Så när man står inför domarskranket och skall säga om man är skyldig eller oskyldig då skall man känna efter vilket ljud som känns bäst, vilken ramsa som är vackrast och mest välbehaglig. Det som klingar bäst för stunden är också bäst.

[tomtefader]

Hahaha!
(ursäkta mig)

[Calvino]

Skulle inte staten glädja sig om den på så vis fick monopol på sanningen – eller lögnen – i praktiken? Skulle det inte vara till dess fördel om intelligentsian undvek att beröra dessa pragmatiska frågor, och liksom dväljdes i en slags kvasi-platonsk idévärld, men på ”elementärnivå”? Det enda en sådan filosofi sysslar med är ju att konstatera fakta, eller presumtiva sakförhållanden.

1) Alla akademiker är inte filosofer. Det finns andra akademiska discipliner som har en mer avslappnad hållning till sanningsbegreppet.

2) Filosofen är inte den enda presumptiva motparten till staten, när det gäller att formulera en sanning.

3) Jag tror inte att någon radikal sanningsrelativism går att härleda ur Wittgensteins argumentation

4) Även om det ginge, funnes det ingen anledning att överge vårt vardagliga, absoluta sanningsbegrepp i vardagliga situationer, som exempelvis politik.

[J R Auk]

Varför såg jag inte denna post då den författades?

Tack för att du förde den på tal Tomten, andra gången på kort tid du gjort så.


Faran med att dröja för ofta vid skärmen med detta som innehåll, filosofiforum, är att man tror sig se allt som av värde passerar.

Uppenbarligen inte!

[tomtefader]

Auk,

Som alltid uppmärksammar jag det som uppmärksammas bör, och en tråd om W. med användare "kkklll" som författare går inte att ignorera.

Dårskapen, ständigt latent i det vita bruset...

[Algotezza]

Vad har statens önskemål med språkspel att göra?

Vi spelar de språkspel vi vill, låter ugdolen flamra och klonkabongen göra en köttapongo utan att staten kan gripa in!

Det finns bara ett verktyg: hammaren! Låt hammaren tala!

MVH

Algotezza

[tomtefader]

If I had a hammer...

[Calvino]

Vi spelar de språkspel vi vill, låter ugdolen flamra och klonkabongen göra en köttapongo utan att staten kan gripa in!

Jag har ärligt talat aldrig tolkat Wittgenstein som att man kan välja sitt språkspel.

[Avantgardet]

Jag kan ju använda en hammare till att knäcka en nöt och inte en nötknäckare, och jag kan ju använda en skruvmejsel till bända upp ett rattlås - om jag har lust, eller känner för det. På samma sätt kan jag använda ord precis som det känns. Det är detta som kallas utveckling. Vem har inte lyssnat på rock lyrik, eller rapp för den delen, var man följer känslan. Man använder ord som det känns rätt.

Men när någonting används till något - hammaren som nötknäckare - så blir det som används, om så bara för stunden, det som de, i egenskap av samma funktion, i själva verket ersätter. Men jag förstår inte misstänksamheten, åtminstone inte på det här planet, mot att tänka på verktygens olika funktioner - istället för på deras likheter. Är det kreativiteten, man är ute efter? Kreativiteten brukar man ju tänka sig som ett sätt att tänka "outside the box", men det kräver ju också sin tribut (på bekostnad av annat, i ett schemalagt samhälle kan ett impulsivt beteende vara rena rama dynamiten), och jag förstår det som att vi här alltså uppmanas se staten som icke uppmuntrandes denna typ av beteende (det kreativa, impulsiva). Staten och lagarna, de går jag med på att koppla samman, men jag skulle inte vilja stanna där på ytan utan också sluta cirkeln genom att peka på produktionsförhållandena som också genererar de nyss nämnda. Där tror jag också att kkklll går miste, eller hyser en romantisk övertro på autonomin hos denna intuitionismen, eller vad vi skall kalla den, som kkklll tycks argumentera för.

Jag har själv inte läst Wittgenstein. Men finns det någon anledning att tänka sig hans språkspelsbegrepp så statiskt? Vilket språkspel som spelas beror väl på vilken situation man befinner sig i, som att man spelar inte fia med knuff på ett schackbräde. Fast om man beträder den vägen ändå, vad sysslar man med då? Söker man inte göra sig oåtkomlig för förnuftet. Det smakar lite hare krishna på nåt sätt. Inte för att jag säger emot dock.

[Algotezza]

Vi spelar de språkspel vi vill, låter ugdolen flamra och klonkabongen göra en köttapongo utan att staten kan gripa in!

Jag har ärligt talat aldrig tolkat Wittgenstein som att man kan välja sitt språkspel.

Vem väljer då åt en? Situationen? Relationen mellan talar och lyssnare?

Lite inflytande har vi väl ändå på vad och hur vi säger det vi säger... Eller?  Väljer vi inte språkspel efter situation, betingat av hur många olika slag vi behärskar? Det blir ju ofta komiskt om man väljer "fel" språkspel i en viss situaiton... Talar till dagisbarn som på en akademisk föreläsning... Visst finns delvis ett fritt val... på något sätt...

MVH

Algotezza

[Calvino]

Vi spelar de språkspel vi vill, låter ugdolen flamra och klonkabongen göra en köttapongo utan att staten kan gripa in!

Jag har ärligt talat aldrig tolkat Wittgenstein som att man kan välja sitt språkspel.

Vem väljer då åt en? Situationen? Relationen mellan talar och lyssnare?

Lite inflytande har vi väl ändå på vad och hur vi säger det vi säger... Eller?  Väljer vi inte språkspel efter situation, betingat av hur många olika slag vi behärskar? Det blir ju ofta komiskt om man väljer "fel" språkspel i en viss situaiton... Talar till dagisbarn som på en akademisk föreläsning... Visst finns delvis ett fritt val... på något sätt...

Själva det faktum att du kan konstatera att vissa sätt att tala är lämpliga i vissa situationer och olämpliga i andra, visar ju att valet dem emellan inte är neutralt, utan styrs av någon kraft utanför ditt subjektiva beslutsfattande.

Vilket denna kraft är kan man förstås diskutera. Själv tenderar jag, med Chomsky, att se den som biologisk. Vi använder språket på vissa sätt för att vi är genetiskt programmerade att göra det.

Självklart finns det olika sätt att tala. Inom den pragmatiska lingvistiken och sociolingvistiken kallas de för "register". Men har vi något belägg för att säga att detta är "språkspel" i Wittgensteins bemärkelse. De frågor som intresserade Wittgenstein -- frågor om kunskap, sanning etc -- behandlas väl likadant i dessa olika register?

[Algotezza]

Vi spelar de språkspel vi vill, låter ugdolen flamra och klonkabongen göra en köttapongo utan att staten kan gripa in!

Jag har ärligt talat aldrig tolkat Wittgenstein som att man kan välja sitt språkspel.

Vem väljer då åt en? Situationen? Relationen mellan talar och lyssnare?

Lite inflytande har vi väl ändå på vad och hur vi säger det vi säger... Eller?  Väljer vi inte språkspel efter situation, betingat av hur många olika slag vi behärskar? Det blir ju ofta komiskt om man väljer "fel" språkspel i en viss situaiton... Talar till dagisbarn som på en akademisk föreläsning... Visst finns delvis ett fritt val... på något sätt...

Själva det faktum att du kan konstatera att vissa sätt att tala är lämpliga i vissa situationer och olämpliga i andra, visar ju att valet dem emellan inte är neutralt, utan styrs av någon kraft utanför ditt subjektiva beslutsfattande.

Ja, viljan existera ju inte av sig självt i ett vakuum. Den är betingad av tidigare val och därav följande upplevda konsekvenser. Men vi väljer väl delvis vad vi vill styras av. Om vi är medvetna om dessa styrande faktorer. Men dessa kanske "bestämmer" när och om vi skall bli medvetna om dem...

Vilket denna kraft är kan man förstås diskutera. Själv tenderar jag, med Chomsky, att se den som biologisk. Vi använder språket på vissa sätt för att vi är genetiskt programmerade att göra det.

Krafter hit och krafter dit. På en gång döda och mäktiga. Varför inte kalla dem Gud? Hehe...

Självklart finns det olika sätt att tala. Inom den pragmatiska lingvistiken och sociolingvistiken kallas de för "register". Men har vi något belägg för att säga att detta är "språkspel" i Wittgensteins bemärkelse. De frågor som intresserade Wittgenstein -- frågor om kunskap, sanning etc -- behandlas väl likadant i dessa olika register?

Olika register kan väl ha olika kriterier på kunskap, sanning etc.

MVH

Algotezza