vad innebär relativitetsteoin?

[kaktus]

Hej Swinpirate, jag är inte nöjd med några tjocka böcker eller avhandlingar om att x ggr y  :arrow: xy,det fattar jag också utan  alla dessa argument.Jag förväntar mig en matematisk formel inom evolutionen på nivå med blodets koagulering  från dig, som bevismaterial för alla mutationer o.s.v
Det är under min värdighet att göra narr av ngn. I så fall tänker jag att evolutionen är en bisarr blandning av spekulationer, om du inte hänvisar till ngn formel, ett relevant påstående. Jag ställer bara krav på Darwin.

Hilsen:Kaktus

[Algotezza]

Du missförstår mig. Jag talar inte om dualism, utan om två aspekter på samma verklighet, Spinozas ståndpunkt, ej Descartes'. Den enhetliga verkligheten kan vi ha två aspekter på, liksom vi kan t.ex. på tankar. Tankar har en materiell sida som gör det möjligt att omskapa och omforma dem och en immateriell som innebär att man upplever dem genom att man just omformar dem.

Jag behöver läsa lite mer Spinoza innan jag uttalar mig specifikt om den uppfattningen. Det jag menar är att det enda som orsakar tankar upplevelse, tankar osv. är naturliga processer i hjärnan. Det kan mycket väl vara så att intuitionen säger oss något annat, men samma typ av resonemang leder till att Jorden är platt och att solen snurrar runt Jorden.

Ja, men det finns också en "någon" som upplever och delvis kan styra dessa processer. Är denna någon "summan av den materia" som bygger upp den fysiska kroppen - eller  något ytterligare? Något /någon som emanerar ur det fysiska? Men som ändå är något mer än "summan av sina delar"?

Om jag menar att det finns två aspekter på tillvaron, den kvantitativa materiesidan och dess processer, vilka speglas i den kvalitativa upplevelsesidan, är inte detta det minsta över- eller onaturligt. Det är helt i analogi med att å ena sidan, ur ena aspekten, se en bok som en samling av bokstäver man kan räkna och mäta och veta en hel del kvantitivt om, eller å andra sidan, ur den andra aspekten, se den som något som förmedlar en upplevelse, något kvalitativt, något som har ett budskap. Materia - form och kvantitet; upplevande -  innehåll och kvalitet. Vari består det onaturliga eller övernaturliga i det?

Du verkar rädd för uttrycket "immateriellt"... och ser det som övernaturligt, indeterminerat hokus-pokus! Eller...?

Vad jag menar med att upplevandet är immateriellt är främst att det är subjektivt och att det på sätt och vis innehåller omätbara kvaliteter - och du har bara direkttillgång till dina egen upplevelser. Budskapet som finns "dolt" i den materiella "bokstaven" måste väl  i relation till just den materiella "bokstaven" beskrivas som något immateriellt, vilket materien kan sägas vara medium för. Andras upplevelser kan du bara ha tillgång till om de först översätts till/i materia. T.ex. talat eller skrivet ord.

Javisst, men vad styr dem, hur uppkommer de?

Vilja och begär är evolutionära genvägar till handling och motiverad behovstillfredsställelse.

Vad betyder det egentligen? Hur kan man bevisa detta?

Via materiell kausalitet?

Helt rätt.

Kan medvetandet aldrig påverka kroppsliga processer?

Jo. Vad får dig att tro annat?

Hur går detta till om du samtidigt håller detta för sant:  "Det jag menar är att det enda som orsakar tankar upplevelse, tankar osv. är naturliga processer i hjärnan"?

Hur vet du att det finns materiella processer alls? Därför att du upplever dem som materiella och kan mäta dem via metoder man kommit överens om intersubjektivt?

Vetenskap är inte subjektiv.

Vetenskapen vilar på intersubjektiva övenskommelser gällande t.ex. mätskalor och mätmetoder utifrån SI-systemet,  på gemensam definition av tid (som gör den mätbar) och andra grundenheter etc. och på metafysiska grundantaganden och axiom, och den bygger på  intersubjetiv vetenskapligt konsensus gällande vad som skall  kallas "objektivitet" och som handlar bl.a. om vilka metoder som skall kallas vetenskapliga och objektiva, då "objektiv" är ett honnörsord och borgar för kvalitet. Man har kommit överens om att beskriva vetenskapen så och man är intersubjektivt överens om vilka kriterierna är för att något skall få kallas för vetenskapligt.

Då är det ju trots allt upplevelsen som ger dig ett fönster till en verklighet du vant dig att kalla materiell. Att världen är materiell är lika obevisbart som att den är immateriell. De är metafysiska grundantaganden.

Fel. De vore induktiva slutsatser.

Visa då hur ett sådant induktionsslut, utan obevisade metafysiska antaganden,  går till! Från ditt "rena upplevande" (där du inte får utgå från vare sig att det är materiellt eller immateriellt) till slutsatsen att "mitt upplevande är materiellt" (alltså inte bara att vad du upplever har en materiell grund utan även att själva upplevandet är materiellt).

Medges att det materiella antagandet ensamt arbetat väl, det andra ensamt mindre väl. Därför slår jag samman dem så att vi kan tala om en enhetig verklighet, om vilken vi blott kan säga att ”den är något som är”, och som har dels en materiell, mätbar och omformningsbar sdia, dels en immateriell upplevelseaspekt som bara är en passiv spegling av vad som sker materiellt, men som ligger till grund för våra möjligheter att via avsikter påverka den materiella sidan.

Men jag har ju just förklarat att vilja och begär (avsikter) inte är imateriellt eller eteriskt utan kommer från regelbundna fysikaliska processer i hjärnan. Du måste argumentera varför det är inkorrekt innan motsatsen gäller.

Ja, vilja och begär har en yttre materiell sida, som kan mätas, vägas, men också en inre kvalitativ upplevelsesida. Den kan du ju själv studera via introspektion!

Du beskriver alltså den materiella "bokstavs"-sidan - och den kan beskrivas så som du gör. Den immateriella sidan, upplevelse- eller innehållssidan eller budskapssidan, kan du aldrig komma åt enbart med strikt kvantitiva och materiella beskrivningar. Materiellt sett är en konsert ett antal svängningar i luften med med luften som medium, men som  inre, kvalitativ upplevelse är den väl mer än så? Det är upplevelsen av svängningarna, ljuden, tolkningen av dem.

I annat fall blir ju verkligheten helt determinerad av den materiella sidan och upplevelsesidan bara en passiv spegling. Fri vilja blir ett intet. Hur kan vi annars via våra avsikter påverka våra liv?

Det är bara i ljuset av determinerade naturliga skeenden det är meningsfullt att tala om moraliskt ansvar, eller om man så vill, "fri vilja".

Ja, att man orsakat de handlingar man utför. Vad annat?

Hur menar du att viljan påverkar våra yttre handlingar? Hur samspelar den inre viljan med materien? Med kroppens och omvärldens materier?

Jag förespråkar alltså inte dualism, bara att det finns två perspektiv på samma enhetliga verklighet.

Jag förstår inte din position. Du menar (1) att verkligheten ytterst består av både materiella och imateriella fenomen, samtidigt som du (2) förnekar samma ontologiska dualistiska förhållande? Eller var talar vi förbi varandra?

Den yttersta verkligheten kan bara beskrivas om "ett egenskapslöst något som är", alltså som "något som finns till". Vi möter den primärt genom att uppleva den och då tillskriver vi den olika egenskaper som en följd av vad våra mot den fysiska dimensionen inriktade sinnen förmedlar till vårt medvetande, och när vi analyserar den bild vi i vårt medvetande byggt upp av omvärlden via vad våra sinnen förmedlat genom just det vi upplevt, kan vi komma fram till att den t.ex. har en materiell yttre sida och en immateriell inre upplevelsesida. Vad vi kommer fram till i våra analyser är betingat av vad vi tidigare erfarit/upplevt och kommit fram till  som sanningar om den tillgängliga verkligheten, som ju ingenting annat är än en bild i vårt medvetande utifrån vad våra sinnen förmedlat till oss.

Om vi menar att den yttersta verkligheten är materiell eller immateriell vilar detta på ett metafysiskt obevisbart antagande eller ställningstagande, vilket jag alltså inte gör, eller försöker låta bli att göra. Jag menar bara att den är "ett egenskapslöst något som är". Dvs. jag tar bara så pass mycket metafysisk  ställning att jag menar att denna yttersta verklighet  finns, men jag tilldelar den inte vare sig materiella eller immateriella egenskaper. Existens är ju ingen egenskap.

Dualismen uppkommer först när och om vi börjar analysera vad vi upplevt. Liksom att vi då också gör våra metafysiska ställningstaganden och därvid gärna s.a.s retroaktivt vill tilldela den yttersta verkligheten den egenskaper, främst "fysisk" materialtet eller "andlig" immaterialitet,  som vi kommer fram till först i analysen av vad vi upplevt. Det är ett "metafysiskt misstag" filosofer i alla tider  gjort men som jag vägrar göra, efter läsning av dansken Martinus Tredje testamente.

Jag kan leva med att den yttersta verkligheten "bara är något som är", ett slags potentialitet som får olika egenskaper (något "fysiskt" eller "andligt")  först via mitt upplevande, men som i sig "bara existerar". När jag då "analyserar verkligheten" är det min bild jag analyserar och kan veta något om. Om den yttersta kan jag bara veta att den finns och att jag kan uppleva den i "indirekt bildform (förmedlad via mina sinnen)". Jfr " Kants "tinget-i-sig" och "tinget-för-mig"!

Medvetande "finns i hela kroppen", ej bara i hjärnan.

Citationstecknet noterat, men jag förstår inte vad du menar här heller. Uttalandet som sådant går emot all forskning och vetenskaplig konsesus. Och vill man gå emot den samlade expertisen på området så har man en del att bevisa.

Vad säger forskningen då? Att kroppen är medvetslös och att bara hjärnan/nervsystemet är medvetna? Hur kommer man fram till det? Finns det inte ett nervsystem i hela kroppen och är inte medvetandet därmed "utspritt" i hela kroppen? Innan vi medvetet vill  röra handen åt ett visst håll har den ju redan börjat röra sig, har man visat experimentellt! Alltså finns både vilja och medvetande i "hela kroppen". Viljan är så mycket mer än den personliga bilden av vad man tror sig medvetet vilja.

MVH

Algotezza

[Swingpirate]

Jag tror att det går att komprimera samtalet lite Algotezza. Det känns som att vi börjar springa i cirklar.

Vi kan fortsätta hur länge som helst att hävda sakers ontologiska status, men jag tänker försöka att generalisera diskussionen en aning så vi inte halkar in på för många sidospår.

Jag har ingen fobi mot imaterialitet eller ditt bildspråk rörande en "andlig dimension". Jag tror t.o.m. att vi - i vissa avseenden - befinner oss närmare varandra än vad som framgår av debatten. Jag håller med om att det vi kallar subjektivitet  är en komponent i vår perception av verkligheten. Men det är inte konstigare än att en del moment av intryck och upplevelse är tillgängliga för mig på ett sätt som de inte är för dig.

Du kan se det på följande vis: per reduktionism kan verkligheten studeras utifrån olika nivåer eller skalor. Därför kan vi mycket väl ha olika intryck och intuitioner om resp. nivå, helt enkelt för att systemet blir mer och mer komplext ju mer vi utvidgar perspektivet. Vi kan alltså uppleva centrala begrepp som "medvetande", "vilja", "tankar" osv. som principiellt och fundamentalt skilda från de mer grundläggande nivåer, säg enkilda atomer. I medvetenheten om att dessa perspektiv kan anläggas och betraktas skilt från varandra tror jag våra världsbilder i någon mån kan mötas.

Det jag menar är att det inte finns någon principiell och fundamental barriär som skiljer nivåerna åt. De är båda aspekter av samma struktur, och denna struktur råkar vara olika konstellationer av materia/fysisk energi.

Detta degraderar inte på något sätt betydelsen av mänsklig upplevelse eller förhållandet till begrepp med existentiella undertoner såsom exempelvis kärlek, vilja och känslor. Tvärtom! Att vi vet hur ett fenomen uppkommer är ju en bekräftelse på att det har en objektiv förankring i en konkret verklighet istället för att vara någon slags placeboeffekt. Samma med regnbågen. Vår vetskap om att ljuset bryts med sina olika vågfrekvenser mot vattenytan gör inte regnbågen mindre vacker. Om något snarare det motsatta.

Så anledningen till att jag menar att världen ytterst är fysisk/materiell är att det inte finns något förklaringsvärde i begreppet imaterialitet. Ockhams rakkniv egentligen.

Vad jag menar med att upplevandet är immateriellt är främst att det är subjektivt och att det på sätt och vis innehåller omätbara kvaliteter - och du har bara direkttillgång till dina egen upplevelser

Jättebra klargörande mening. Visst förstår jag vad du menar. Det är inte så att vi kan rekonstruera hur mycket Per älskar sin fru i en matematisk formel så att den som läser formeln hoppar upp och säger: "Aha! Det är såhär du känner!". Men att avkräva en materialist detta skulle vara ett grovt missförstånd och en rejäl halmgubbe. Subjektivitet och rent generellt att beståndsdelarna i ett system uppträder annorlunda i interaktion med andra delar än utan varandra tror jag att få förnekar. Det vore  composition fallacy.

Jag stoppar där för tillfället men återkommer kanske med lite mer specifika kommentarer till vårt tidigare replikskifte.

[Algotezza]

Bra inlägg! Tror inte heller vi står särskilt långt från varandra av den enkla anledningen att vi sannolikt vuxit upp ungefär samtidigt i en likartad kultur. Det är våra erfarenheter som formar oss. Analoga erfarenheter ger analoga konsekvenser vad gäller "mentalt tillstånd".

I synnerhet vill jag poängtera detta i det du skriver, just  när det gäller "gudsdimensionen":

Detta degraderar inte på något sätt betydelsen av mänsklig upplevelse eller förhållandet till begrepp med existentiella undertoner såsom exempelvis kärlek, vilja och känslor. Tvärtom! Att vi vet hur ett fenomen uppkommer är ju en bekräftelse på att det har en objektiv förankring i en konkret verklighet istället för att vara någon slags placeboeffekt.

Om vi vet hur "Gudsupplevelsen" uppkommer ren materiellt-cerebralt, då vet vi också att den vilar på en konkret verklighet och inte är inbillning/placebo. Vad är det för vits med en övernaturlig FlumGud som inte visar sig i vårt vardagsliv som något mycket konkret och verkligt och vad är det för fel med  att kunna spåra Gudserfarenheten konkret till den mänskliga hjärnans upplevelseförmåga? Detta bevisar inte Guds existens - inte i nuläget - men jag tror att det är en vettigare väg att gå än via övernaturlighet och Guds tänkta, opåvisbara immaterialitet.

I den mån Gud finns, bör han enligt mitt dubbelaspekttänkande, visa sig både materiellt och "immateriellt upplevelsemässigt"! Och då som något fullständigt naturligt: förmågan och viljan att se Gud i alla man möter - från "mannen i rännstenen" till den cyniske kapitalisten (detta är svårast).

Nu har vi kommit en bit bort från relativitetsteorin! Åter till den!

Det finns ju inget "universellt nu" enligt den - finns det då en universell tid att mäta? Om jag är med om en process och mäter den med en klocka och både processen och tidmätandet accelererar (fast jämfört med vad?), hur kan jag veta att så sker? När jag dras in i ett svart hål och mina processer  liksom tidmätningen går allt långsammare (relaterat till en jämförelsepunkt utanför), undrar jag hur man kan ha tid som en grundläggande enhet och hur tid och tidmätning kan definieras på ett universellt sätt?

Tidmätning ger ju olika resultat betingat av gravitationen, varför man, just pga av denna, kan tänka sig olika "tidszoner" med olika "snabba klockor". Hur kan man då i stort tala om universums ålder? Är inte den ålder vi ger universum betingat av hur klockorna går på jordklotet, alltså betingat vårt gravitionsfält? Hur kan vi utifrån det, tidmätningsförhållanden på vårt jordklot,  säga något med bestämdhet om hela universums ålder? Jag får det inte att gå ihop...

För att återknyta till Gud: om han befinner sig i ett oändligt gravitationsfält står tiden stilla; är det så han uppnår och upprätthåller evigheten?

MVH

Algotezza

[Swingpirate]

Hej Swingpirate, du vet min inställning till det hela, jag kastar inte bort tid på att diskutera sånt här, men jag har en fråga, du skrev:
"Vilja och begär är evolutionära genvägar till handling och motiverad behovstillfredsställelse"

Vilket experiment och vilken kemisk formel kan du hänvisa det här påståendet till?, annars betraktar jag detta som en hypotes, beklagar. Jag har inget intresse eller behov av att läsa ett tjockt kompendium utan fakta i form av formler och baserade på experiment.

Ökad kognition gynnar individer extremt mycket och har uppenbara selektiva fördelar då det underlättar reproduktion, föda, att undvika faror osv.

[grobros]

grobos skrev:

Inte för att vara pjåkig, men tänk på att ovanstående behandlar den speciell relativitetsteorin. Om jag inte inte tolkat signalerna fel, vill säga    

Viktigt inlägg! Hur skulle du beskriva skillnaden mellan den speciella och allmänna relativitetsteorin?
Är det inte krafter som ger upphov till det krökta rummet?
http://sv.wikipedia.org/wiki/Str%C3%A4ngteori

För att vara lite halvtråkig så är skillnaden ljust det att den speciella gäller under särskilda villkor och den allmänna under allmänna villkor. För att vara lite mer seriös så behandlar den allmänna teorin att ljuset påverkas utav massa. Din länk leder dock till område som kallas strängteori och om den tvistas om. Inte så att det råder tidlösa debatter utan att då den presenterades. Användes ett antal dimensioner, som sedan visade sig vara ett annat antal. Fast det tog inte slut här utan det presenterades en "teori" med y många dimensioner fast nu har vissa kommit fram till att det krävs x dimensioner för att teorin skall bli giltig.

Sensmoralen är alltså att teorin presenterades utan att kunna övertyga etablissemanget (forskarna). Personligen anser jag att strängteorin har en god potential att  ersätta den gängse atom teorin. Att den kan påvisa vissa utav effekterna utav den allmänna relativitets teorin är ett villkor. Vet inte om det var det du syftade då du länkade till den. För den mer intresserade finns begynnelsen att läsa mer om i M-theory (googla).

Den stora frågan kvarstår dock om det egentligen spelar någon roll. Om vi ser de minsta beståndsdelarna som strängar eller punkter, då det i slutändan faktiskt handlar om vad vi kan mäta oss fram till experimentellt. Nu hamnade vi utan för gamle Einstein (eller hans flickväns) väggar. Men visst är det växelverkan (krafter) mellan partiklar som ger upphov till allt. Allt är relativt var det någon som sa

[kajmal]

jag anser att mr einstein, torde ha hittat för mycket navel ludd, jag kan inte säga att jag förstår den, men jag kan tänka mej den, det torde vara omöjligt att göra en tidsresa i den dimmension man är i, men kan man ta sig till en annan dimension har man gjort en tidsresa.


einstens teori lär väl bygga på att tiden accelerar hela tiden med utvidningen av vår lilla big bang och skapa universium enligt många, därav effekten att en resande med big bangs aceleratinen och den så kallade acelerande tiden torde få effekten att man återvänder till jorden yngre än när man reste, dessutom torde det vara omöjligt att återvända, men ebbar nu vår big bang ut, så är tiden allt och intet i oändligeten därav så kallad navelskådning, att vår lilla big bang skapar oändligeten



ag förstår nog inte hur den skulle fungera, som den säger att en person reser ut i universium, och kan återvända till jorden yngre än sina barn, då torde han ha gjort en tidsresa, vilket torde vara omöjligt i den här dimmensionen,relavitetsteorin går ut på vad jag förstår, att vår lilla big bang utvidgar sej och expanderar i evighet, vilket torde vara gränsen av universium för många ,det stilla lugnet torde inträda vid epicentrum av vår big bang och acelerationen tona ut i oändligeten, likt alla andra big bang

[Swingpirate]

Om vi vet hur "Gudsupplevelsen" uppkommer ren materiellt-cerebralt, då vet vi också att den vilar på en konkret verklighet och inte är inbillning/placebo. Vad är det för vits med en övernaturlig FlumGud som inte visar sig i vårt vardagsliv som något mycket konkret och verkligt och vad är det för fel med  att kunna spåra Gudserfarenheten konkret till den mänskliga hjärnans upplevelseförmåga?

Problemet brukar vara att den troende säger sig ha erfarenhet av ett gudsbegrepp utanför sin egen medvetandesfär. Men då måste man fråga sig: hur kan hon veta det? En religiös uppenbarelse definieras just som en direkt kommunikation mellan gud och människa, vilket gör ett sådant påstående cirkulärt.

I ljuset av den religiösa personens förväntningar blir vår tolkning av gudomlig upplevelse placebo. Kanske kan man säga att vad som är placebo eller inte i någon mån avgörs i relation till våra förväntningar. Och då står man som icke-troende till sist där och säger: "it's all in your head".

I den mån Gud finns, bör han enligt mitt dubbelaspekttänkande, visa sig både materiellt och "immateriellt upplevelsemässigt"! Och då som något fullständigt naturligt: förmågan och viljan att se Gud i alla man möter - från "mannen i rännstenen" till den cyniske kapitalisten (detta är svårast).

Ganska intressant att fråga sig vad konceptet "gud" motsvarar i biologiska termer. Specifika fysikaliska tillstånd och processer på ett visst ställe i genomet?  8)

Det finns ju inget "universellt nu" enligt den - finns det då en universell tid att mäta? Om jag är med om en process och mäter den med en klocka och både processen och tidmätandet accelererar (fast jämfört med vad?), hur kan jag veta att så sker? När jag dras in i ett svart hål och mina processer  liksom tidmätningen går allt långsammare (relaterat till en jämförelsepunkt utanför), undrar jag hur man kan ha tid som en grundläggande enhet och hur tid och tidmätning kan definieras på ett universellt sätt?

Vi kanske får fösöka att vara lite pragmatiska här. Vi vet att verkligheten beter sig på ett visst sätt, att den har regelbundenheter, och att vi kan jämföra dessa. Detta ger upphov till begreppet "tid". Sedan finns en del konceptuella utmaningar med relativitet som trivialsinnet inte alltid är skolat nog att begripa. Det kanske underlättar att använda kosmologiska termer när man pratar om tidsdilation, tidsmätning osv. Om vi ser tiden som en integrerad dimension i den fyrdimensionella rumtiden så motsvarar en händelses varaktikhet avståndet mellan två punkter, a och b, på denna axel. Ju längre varaktighet, desto större avstånd mellan de tänkta punkterna.

Men tidsdilation är såklart annorlunda. Vad innebär detta i vår modell? De innebär inte att punkterna på axeln rör sig mot eller ifrån varandra, det svarar mot att själva axeln dras ihop eller tänjs ut.

Tidmätning ger ju olika resultat betingat av gravitationen, varför man, just pga av denna, kan tänka sig olika "tidszoner" med olika "snabba klockor". Hur kan man då i stort tala om universums ålder? Är inte den ålder vi ger universum betingat av hur klockorna går på jordklotet, alltså betingat vårt gravitionsfält? Hur kan vi utifrån det, tidmätningsförhållanden på vårt jordklot,  säga något med bestämdhet om hela universums ålder? Jag får det inte att gå ihop...

Bra frågor du ställer. Visst, gravitationen påverkar klockor. Men det finns ju inget som hindrar oss att standardisera en viss mätzon som vi gör idag (havsnivå). Och jag tycker nog inte det är så konstigt att vi då kan datera åldrar i förhållande till denna standard.  

För att återknyta till Gud: om han befinner sig i ett oändligt gravitationsfält står tiden stilla; är det så han uppnår och upprätthåller evigheten?

Nej, Gud befinner sig i metafysisk frizon "utanför" universum. Mänsklig logik kan inte förstå sig på sådant.

MVH//
Swingpirate

[Calle Fredrikson]

För att förstå en del av effekterna av tidsdilationen föreslår jag följande tankeexperiment. Tidsdilitation kallar man det som utgör paradoxen i "tvillingparadoxen". Att två personer födda samtidigt kommer ha haft olika långa tid, lokalt sett till den plats de föddes, om den ene ger sig ut i rymden i ljusfart.

Hallå där. Paradoxen är inte att tvillingarna får olika ålder! En alldeles för vanlig missuppfattning. Paradoxen (som egentligen inte finns, bygger på en annan missuppfattning av den speciella relativitetsteorin, att alla referenssystem behandlas lika). Själva paradoxen uppstår när man frågar sig, vem utav dom som har rört på sig och därmed undergått tidsditatlation! dom har ju båda rörelse relativt den andre så båda borde ju undergå tidsditalation. Alltså vem blir äldst? händelsen att en av tvillingarna åker iväg i ett rymdskepp från jorden i nära ljushastigheten kan ju lika gärna tolkas som att jorden åker iväg från rymdskeppet i nära ljushastigheten! Detta är paradoxen. Men det är inte en paradox eftersom bara en utav dem accellererar.

[Mats H]

För att förstå en teori måste man gå till dess grunder. Den primära grunden för relativitetsteorierna är Michelson och Morleys interferometerexperiment (1887) vilket tolkats på så sätt att ljusets hastighet är oberoende av mätpunktens hastighet.
På det följer två alternativ, antingen rör sig bara ljuset och allt annat är stilla, eller så rör sig allt med ljusets hastighet i samma riktning.
Einstein valde det senare alternativet, vilket inte betyder annat än att allt (i Universum) är ljus. Universum är ett ljusknippe eller, från Einsteins bezugsmolluske rakt översatt, en strängmollusk (av ljus), en gammal (dålig) svensk benämning är relationsmollusk.
Einstein definierade initialt att denna strängmollusk sas bet sig själv i svansen, Einsteins Universum (bestämt av den sk kosmologiska konstanten), och på så sätt då bildade en mer eller mindre bucklig orbita(l).
Givet detta är det lätt att förstå detta med tidsdilatation, längdkontraktion etc. För det första är det frågan om fiktiva eller hallucinatoriska effekter eftersom vår sinnliga erfarenhet inte har ett dugg med verkligheten att skaffa, därav begreppet relativitet. Vi erfar något men i verkligheten gäller något helt annat.
Vad gäller tidsdilatationen så rör sig alltså allt lika fort, med ljusets hastighet, men vi erfar att det finns relativa hastigheter, exempelvis att någon kan springa fortare än någon annan, utifrån denna (fiktiva) erfarenhet följer att tiden (en fiktiv tid) för en snabbare löpare måste saktas av, gå långsammare för att löparen inte ska komma till målsnöret före de långsammare löparna, eftersom löparna i verkligheten alltså springer lika fort. Man kan även säga att tiden för en löpare måste sakta av för att denne inte ska komma fram före sig själv, eftersom denne då egentligen rör sig lika fort som sin omgivning.
Vad gäller längdkontraktionen måste den "snabbare" löparens strängmollusk kortas av för att den ska vara lika lång som övriga löpares, den sk längdkontraktionen.
Den sk massa-effekten kan också nämnas, den följer rättfram ur längdkontraktionen, eftersom en relativt sett kortare strängmollusk givetvis innehåller mer massa/energi per del av stängmollusken.
Allt detta gäller alltså dock fiktivt, i enlighet med vår hallucinatoriska erfarenhet, varför det är lite märkligt att det ändå framhålls som något faktiskt, eftersom det faktiska alltså är att allt rör sig lika fort med ljusets hastighet.
Den faktiska tiden (och rummet) är en strängmollusks utsträckning, vilken då bestäms av ljushastigheten, vilken är beroende av gravitationsområde och enligt Einsteins allmänna relativitetsteori är en negativ funktion av gravitation. Om detta kan en hel del sägas men jag lämnar det här därhän.
Tolkar man Michelson och Morleys experiment som Einstein så följer hans teorier, men Michelson och Morleys experiment är feltolkat. När detta inses så kommer givetvis Einsteins märkliga teorier, i enlighet med erfarenheten komplett absurda, att falla.

Mats Hansson

Se vidare: http://web.comhem.se/varlden

[Avantgardet]

Tack! Igen: Tack! Det där var ett intressant inlägg.

[J R Auk]

Skulle gärna läsa mer om vad du har att skriva men kom bara till första sidan.