Fann skrev:Men varför skulle det bli mer spännande med tomtar och troll? Ligger inte det spännande i så fall i att man ändå utgår från att de inte finns? Om de uppfattas som självklara blir de väl lika ocoola som en gammal tant eller en rektor eller så? Att experimentera med sitt medvetande för att det är spännande förstår jag bättre (och har väl gjort en del sånt själv kanske).
Jag tjatar om ålder igen, jag känner igen mig i det du ylar efter. Jag tyckte ofta det var GRÅTT när jag var ung. Nu ser jag färger överallt även i det gråa och tycker oftast att även rektorer och gamla tanter är coola. Tomtar skulle inte tillföra mitt liv spänning (tror jag). Jag vet förstås inte om det har med ålder att göra men jag kan konstatera att jag ändrat kickmönster. Har ingen aning om vad det beror på.
Ju, tjusningen i det okända ligger ju i det okända. Men inte enbart. T.ex. tycker jag Internet är häftigt trots att det är välkänt och hela världen kan bruka det. Det vore häftigt om bara jag och några andra kunde magi, men också om alla kunde det. Tjata om ålder du, jag instämmer delvis. Jag är, liksom du, övertygad om att de flesta ändrar "kickmönster" under livets gång, men jag vet inte om jag skulle säga att det beror på ålder.
Vad menas med att det beror på ålder? Jag tänker mig en rent biologisk betydelse. Menopausen beror på ålder. Åldersdiabetes beror på ålder. Risken för prostatacancer ökar med åldern. Visst. Men kickmönster? Säkerligen spelar hormonbalansen en stor roll för sådana saker, men jag tror helt enkelt att det är livets resa, reflekterande över de upplevelser man har/får, samtal med andra osv. som gör att man har olika prioriteringar i livet.
För att man skulle knyta det till just ålder, istället för att se ålder som en sekunder effekt som kommer av ett allt rikare och mer händelserikt liv, skulle man behöva visa att 60-åringar överlag har detta kickmönster, 40-åringar detta och 20-åringar detta osv, och jag betvivlar att så är fallet. Att titta på åldern ter sig för mig ungefär som att mäns liv förändras efter det att deras respektivens magar vuxit anmärkningsvärt i ett antal månaders tid för att sedan återgå till huvudsakligen normal storlek, istället för att säga att mäns liv förändras när de får barn.
Stefan skrev:Alltså tycker jag att det är nåt konstigt med agnosticismen, om man med den menar att "icke-tro". Däremot kan jag köpa att man tror på Gud med 50 % och inte tror med 50 %. Det är inget konstigt.
Jo, jag håller med om det. Detta gäller också alla pyrrhonistiska frågeställningar där man förväntas suspendera sitt omdöme. Att känna sig säker är kanske (varierar säkert individuellt) att ha en tro på 90% eller mer, och om man är långt därifrån kanske man vill säga att man inte har lust att uttala sig i frågan. En pyrrhonist, om man pressade honom, skulle kanske säga att han trodde gräs verkligen var grönt till 30% och motsatsen till 70%, varför han valde att "suspendera sitt omdöme" (dvs. inte
uttala sig) om hur det verkligen förhöll sig.
Stefan skrev:Bland de logiska felsluten fann jag följande:
Bra där!
Stefan skrev:Dessa är betydelsefulla i frågor som "hur ser en Fiat-motor ut", etc., men i filosofiska frågor av den här typen tycker jag att det krävs mer än att säga att den och den tyckte så.
Visst, men jag tror inte det är det JN frågar:
Jonas Nyström skrev:Vetenskapsikonen Albert Einstein hade då inga problem med Gud. Hur förklarar vetenskapen det?
Jag ser inga logiska/vetenskapliga hinder för en gudstro (annat än de Stefan anför) för en vetenskapsman. Man kan se vetenskapen som ett av flera angreppssätt att upptäcka guds skapelse. Man behöver inte tro att världen skapades för drygt 6000 år sedan utan kan köpa Big Bang rakt av tills en bättre hypotes presenteras, men ändå hävda att försynen gav upphov till Big Bang, och till DNA-molekyler, och allt annat förunderligt.
§