Hur kan agnosticism övervinnas?

[hovnarr]

Precis, jag tänkte också på skepticismen/pyrrhonismen. Jag tycker att frågan om skepticism/icke-skepticism, åtminstone som den ibland läggs fram, liknar ett skenproblem, inte olikt vissa skenproblem inom metafysiken. En pyrrhonist som har en sjuttioprocentig tro kommer kanske säga att denne "suspenderar sitt omdöme", medan en annan säger sig "tro". Det blir bara en fråga om hur man använder ord som "tro". I verkligheten kommer de att agera på exakt samma sätt, och det är väl ändå det som räknas? Denna fråga tycker jag också gör klart för vikten av att tala om grad av tro, förslagsvis i procentsatser.

En verkligt intressant skeptiker skulle vara den som faktiskt tycker annorlunda än oss. T ex den antike filosof som bara gick på om det fanns en avgrund framför honom; han vägrade tro på sina sinnen. Denneär förvisso knäpp, men han säger åtminstone något substantiellt. En pyrrhonist som bara säger sig vilja "suspendera sitt omdöme" uttrycker bara en metafysisk preferens.

Det här är en intressant fråga som jag gärna kommenterar lite. Jag har ganska nyligen övergett min uppfattning om icke-tro och är rätt så förtjust i kvantifieringsmöjligheten. Däremot uppfattar jag inte den som ett hot mot pyrrhonismen, snarare tvärtom (vet inte vad du tycker själv). Kvantifierad tro gör det lättare för den utomstående att se vad pyrrhonismen handlar om.

Sista meningen i ditt citat säger det mesta: pyrrhonisten uttrycker bara en metafysisk preferens. Jag tror ingen pyrrhonist skulle hävda att han kunde säga det bättre själv. Det är just det att han upplever att det enda han kan avgöra säkert, det är att han varken är säker på Bu eller Bä, så han har inte lust att säga vare sig Bu eller Bä. Däremot meddelar han gärna att han inte är säker (för det är han ju säker på) och han kan t.o.m. uppskatta sin osäkerhet i procent.

En pyrrhonist som har en sjuttioprocentig tro kommer kanske säga att denne "suspenderar sitt omdöme", medan en annan säger sig "tro". Det blir bara en fråga om hur man använder ord som "tro".

Men en pyrrhonist har inga förbehåll för att säga "jag tror" eller "jag tycker". Han kan tro en massa saker, t.ex. att gräs är grönt, men han säger inte att det är så i själva verket. Jag skulle t.o.m. säga att vi i dessa trosprocentsatser kan se en avgörande skillnad mellan pyrrhonisten och den radikale (icke vansinnige) skeptikern:

Radikalskeptikern menar att 100% tro inte är tillräckligt för vetande - vi kan inget veta. Han tror att han existerar men anser sig inte kunna bevisa det. Pyrrhonisten har dock inte någon 100% tro i någon fråga om yttervärlden. Exempelvis har han inte radikalskeptikerns tro om 100% att vi inget kan veta. Avsaknaden av (tillräcklig eller absolut) övertygelse gör att han föredrar att inte uttala sig. Han gör detta då han hoppas att det ska leda till större sinnesfrid än dogmatiska ställningstaganden som skulle kräva att han fick "skära bort" minoritetsdelen av sin uppfattning. I korthet säger han alltså: "Jag vet inte säkert om vi kan veta eller ej, men jag är helt säker på att det är så jag känner". Han är givetvis kapabel till att uppskatta hur säker han är.

§

[Viola]

Ja kanske vi ska inrikta oss på det vi är/gör istället för det vi inte gör/är..
Frågan är vad jag ska heta då...hopphopp? gogo? runrun?

Varför inte kombinera i någon sorts energiordning go-run-hopp eller
för att vara språkligt konsekventa go-run-jump....

Nej det är ju lite knäppt att engera sig i negerande termer - man kan
inte mer än konstatera vad man inte tror på och sen ägna sig åt annat.

Men jag kommer aldrig att kunna låta bli att käfta emot när jag ser något
- så länge det finns barn som leds in i en massa grubblerier och tankar alldeles i onödan - och så någon kan inbilla sig att man representerar det goda när man gör så mot barn eller mot någon överhuvudtaget,
när man servererar luftslott som sanningar... Det är väl det som gör att
jag får fnatt - att man inbillar sig att man har det goda men gör illa
med det......

Jag har målat en skog med en rotvälta och med några blåsippor i förgrunden men den blev för vacker trots rotvältan - måste måla dit lite mer ris......

[hovnarr]

Vad menar du agnostica? Bör barn inte inledas/vägledas i exempelvis existentiella frågor? Förstod inte så mycket av det inlägget.

/Hiewatha Skriver-på-Forum
(till skillnad från Jobbar-inte-mycket)

[Viola]

Vad menar du agnostica? Bör barn inte inledas/vägledas i exempelvis existentiella frågor? Förstod inte så mycket av det inlägget.

/Hiewatha Skriver-på-Forum
(till skillnad från Jobbar-inte-mycket)

Viola om jag får be

Har du aldrig läst någon form av guds barnbarns-litteratur?

[Stefan]

Radikalskeptikern menar att 100% tro inte är tillräckligt för vetande - vi kan inget veta. Han tror att han existerar men anser sig inte kunna bevisa det. Pyrrhonisten har dock inte någon 100% tro i någon fråga om yttervärlden. Exempelvis har han inte radikalskeptikerns tro om 100% att vi inget kan veta.

Är det rationellt att ha hundraprocentiga trosuppfattningar om yttervärlden? Det kan säkert vara rationellt att ha trosuppfattningar som närmar sig hundra procent, men frågan är om det verkligen är rationellt att ha trosuppfattningar med hundra procent.

Det tycker jag inte är nåt konstigt, och det kan man mycket väl ha utan att kalla sig "pyrrhonist". Vad som är konstigt är detta:

Avsaknaden av (tillräcklig eller absolut) övertygelse gör att han föredrar att inte uttala sig. Han gör detta då han hoppas att det ska leda till större sinnesfrid än dogmatiska ställningstaganden som skulle kräva att han fick "skära bort" minoritetsdelen av sin uppfattning. I korthet säger han alltså: "Jag vet inte säkert om vi kan veta eller ej, men jag är helt säker på att det är så jag känner". Han är givetvis kapabel till att uppskatta hur säker han är.

För det första: I en praktisk situation är det irrationellt att inte ta ställning. Säg att A tror P med 70 % och icke-P med 30 %. Nu ska A utföra en handling som får nytta 3 om P inträffar, och nytta -4 om icke-P inträffar. För att avgöra vad han ska göra måste A använda sig av sina grader av tro.

För det andra: Med hjälp av procentsatserna behöver man inte skära bort minoritetsdelen av sin uppfattning. Man kan helt enkelt säga att man tror P med 70 % och icke-P med 30 %. Man behöver inte säga "jag tror P" utan kan ge en mer exakt bild av sin tro.

Vad jag använder mig av här är den amerikanske pragmatikern Peirces argument mot skepticismen. Peirce menade, om jag förstått honom rätt, att det "cartesianska" tvivlet på allt bara var nån slags filosofisk lek. I vardagslivet och i vetenskapen är vi visserligen skeptiska mot vissa saker, men skepticismen mot allt är helt enkelt gagnlös. I valsituationer måste vi ta ställning och har inte råd med lyxen att "suspendera omdömet". (Peirce hade också fler argument, om jag kommer ihåg rätt.)

Hursomhelst, om vi använder oss av talet om grad av tro i procentsatser, i vilka frågor kommer en pyrrhonist att skilja sig från en icke-pyrrhonist? Min tro är att den enda fråga de kommer att skilja sig i är frågan vilka grader av tro man måste besitta för att kunna säga "jag tror att P". Och det är en "merely verbal" fråga, felaktigt upphöjd till ett filosofiskt problem. Det är iaf min nuvarande hypotes, (som jag tror på med ca 70 %).

[hovnarr]

Viola om jag får be

Det var värst. Vadan bytet?

Har du aldrig läst någon form av guds barnbarns-litteratur?

Eh, what? Vet inte vad det är. Undrar du vilka litterära upplevelser jag hade när jag var liten? Odysseus och Bamse var mina förebilder som 4-åring, favoritsagan troligtvis Sagan om det röda äpplet. Far är ateist och mor sedermera häxa, ändå döpt för tradionens skull. Religions"bildningen" lyste med sin frånvaro under uppväxten är jag rädd.

Är det rationellt att ha hundraprocentiga trosuppfattningar om yttervärlden?

Det är en intressant fråga. Men den är ämne för en tråd i sig. Starta gärna en om du har lust.

Det tycker jag inte är nåt konstigt, och det kan man mycket väl ha utan att kalla sig "pyrrhonist".

Naturligtvis. På samma sätt som jag kan vara för jämställdhet utan att kalla mig feminist. Definitionen av en pyrrhonist är en person som inte önskar fälla dogmatiska uttalanden om yttervärlden.

Hela ditt fortsatta resonemang tolkar jag som att du har en bild av pyrrhonismen som radikal skepticism. Detta är felaktigt. Vet inte i vilken ände jag ska börja, men jag tar det mening för mening.

Peirce menade, om jag förstått honom rätt, att det "cartesianska" tvivlet på allt bara var nån slags filosofisk lek.

Pyrrhonisten tvivlar inte på allt. Han tvivlar överhuvudtaget inte i någon större utsträckning än vanliga människor. Han har bara inte lust att uttala sig dogmatiskt i frågor om yttervärlden.

skepticismen mot allt är helt enkelt gagnlös

För att inte säga omöjlig, irrationell och befängd.

I valsituationer måste vi ta ställning och har inte råd med lyxen att "suspendera omdömet".

Naturligtvis. Sextus Empiricus framhåller också att en pyrrhonist inte handlar på något annat sätt än en vanlig människa. Men han ifrågasätter alla dogmer, även dogmen att ifrågasätta allt. Han tar gärna ställning i en valsituation, men så fort någon uttalar en dogm som ska styra alla valsituationer (t.ex. moralisk princip) så tittar pyrrhonisten fram och visar varför man har fog att ifrågasätta den.

Hursomhelst, om vi använder oss av talet om grad av tro i procentsatser, i vilka frågor kommer en pyrrhonist att skilja sig från en icke-pyrrhonist?

I handling kommer de inte att skilja sig. Tro i procentsatser är faktiskt irrelevant för att särskilja pyrrhonister och vanligt folk (återkommer till det nedan) men kan hjälpa att illustrera en skillnad mellan pyrrhonisten och den radikala skeptikern. I följande kommer pyrrhonisten att skilja sig från många andra:

Med hjälp av procentsatserna behöver man inte skära bort minoritetsdelen av sin uppfattning. Man kan helt enkelt säga att man tror P med 70 % och icke-P med 30 %. Man behöver inte säga "jag tror P" utan kan ge en mer exakt bild av sin tro.

Man kan ja, men många gör inte det. En sak vore om de sa "jag tror att dödsstraff är bra". Då kan man tänka sig att de kanske tror det till 60-90% t.ex. Men alla gör inte det utan säger "dödsstraff är bra", som dogm, eller allmän princip. Omgiven av en filosofiskt intresserad miljö möter man sällan sådana människor, men det finns gott om dogmatiker på vår jord. Så DEN ENDA skillnaden mellan pyrrhonisten och andra människor är att pyrrhonisten bekänner sig till någon särskild dogm och inte önskar fälla dogmatiska uttalanden. Naturligtvis kan han yttra saker som "Afrika är fattigt", men han har aldrig dogmatiska intentioner.

Pyrrhonisten ger gärna en exakt bild av sin tro, men det är inte det som gör en pyrrhonist. Det är att han ger en bild av SIN TRO, och inte gör anspråk på nåt annat som gör honom till pyrrhonist.

Min tro är att den enda fråga de kommer att skilja sig i är frågan vilka grader av tro man måste besitta för att kunna säga "jag tror att P". Och det är en "merely verbal" fråga, felaktigt upphöjd till ett filosofiskt problem.

Jag vill slita denna tanke ur ditt huvud! Det finns ingen som helst skillnad mellan en pyrrhonist och en vanlig människa som kan mätas i grader av tro. En pyrrhonist säger gärna "jag tror att P". Han kan också säga "Jag tror att P med 70% och jag tror att P med 30%", om han önskar vara mer precis. Men om han så tror att P med 99% så skulle han inte hävda att P, i själva verket: det är en pyrrhonist. Således har han alltid ett spår av tro på icke-P, där P är något påstående om yttervärlden. Huruvida det är rationellt eller inte är ämne för en annan tråd.

I valsituationer måste vi ta ställning och har inte råd med lyxen att "suspendera omdömet".

Jag återvänder till detta citat för att, i ljuset av det ovanstående, ännu en gång förklara hur pyrrhonisten agerar i en valsituationen. Naturligtvis finner han det ofta lämpligt att agera utifrån hur världen tycks honom. Han tvivlar ju inte på sina sinnesintryck, tvärt om. Om någon däremot skulle vilja upphöja "agera alltid efter hur världen tycks dig" till allmän princip, ja då skulle han genast komma med en rad exempel på situationer där detta vore olyckligt, för att visa på att dogmen var dålig.

Pyrrhonisten tvivlar inte, men han ifrågasätter dogmer.

§

[Stefan]

Naturligtvis. På samma sätt som jag kan vara för jämställdhet utan att kalla mig feminist.

Nja, det är inte riktigt det jag menar. Jag menar att rationella människor inte tror saker med 100 %. Skulle du då säga att de egentligen är pyrrhonister?

Definitionen av en pyrrhonist är en person som inte önskar fälla dogmatiska uttalanden om yttervärlden.

Vem önskar det? Med den definitionen blir alla rationella människor pyrrhonister.

Men han ifrågasätter alla dogmer, även dogmen att ifrågasätta allt.

Om vi ersätter det något tendentiösa "dogm" med "proposition", kan vi säga följande. "Ifrågasätta" kan tolkas på två sätt. Dels som att "inte tro på", dels som att "vara medveten om att vår tro är felbar; tänka igenom om den verkligen håller , etc.".
1) Om man inte tror på någon proposition med någon procentsats, eller alla med samma procentsats, eller nåt sånt, är man radikal skeptiker. Om man är medveten om
2) Detta är en okontroversiell tes som de flesta filosofer skriver under på.

Men alla gör inte det utan säger "dödsstraff är bra", som dogm, eller allmän princip.

Visst, i så fall är det rimligt att vara pyrrhonist, men det blir också en ganska okontroversiell tes som åtminstone de flesta filosofer skriver under på.

Pyrrhonisten ger gärna en exakt bild av sin tro, men det är inte det som gör en pyrrhonist. Det är att han ger en bild av SIN TRO, och inte gör anspråk på nåt annat som gör honom till pyrrhonist.

Vad menar du med detta? Att han inte gör anspråk på att det hand tror är sant?

Det finns ingen som helst skillnad mellan en pyrrhonist och en vanlig människa som kan mätas i grader av tro.

Det var ju precis det jag skrev:

Stefan skrev:
Min tro är att den enda fråga de kommer att skilja sig i är frågan vilka grader av tro man måste besitta för att kunna säga "jag tror att P". Och det är en "merely verbal" fråga, felaktigt upphöjd till ett filosofiskt problem.

Men om han så tror att P med 99% så skulle han inte hävda att P, i själva verket: det är en pyrrhonist.

Vad innebär det att "hävda att P"?

Således har han alltid ett spår av tro på icke-P, där P är något påstående om yttervärlden.

Som sagt, med den definitionen blir de flesta filosofer, även många som inte räknar sig som pyrrhonister, pyrrhonister.

[Viola]

Viola om jag får be

Det var värst. Vadan bytet?

Har du aldrig läst någon form av guds barnbarns-litteratur?

Eh, what? Vet inte vad det är. Undrar du vilka litterära upplevelser jag hade när jag var liten? Odysseus och Bamse var mina förebilder som 4-åring, favoritsagan troligtvis Sagan om det röda äpplet. Far är ateist och mor sedermera häxa, ändå döpt för tradionens skull. Religions"bildningen" lyste med sin frånvaro under uppväxten är jag rädd.

Jag blev så in i bomben trött på att identifiera mig utifrån en negation
om det nu handlar om vad jag inte vet eller vad jag inte tror, så jag
kallar mig Viola istället som jag faktiskt heter men inte som tilltalsnamn
och violen står med rötterna i mullen......
Men ingen agnostiker har övervunnits för det - har inte ändrat åsikt
på något sätt


Många är det som har skrivit av sig den religiösa
indoktrinering de fick som barn. Barn till "Guds barn" - det blir Guds barnbarn det...Var du glad över att religionsbildningen lyste med sin frånvaro.

[Nonstop]

Varför inte kombinera i någon sorts energiordning go-run-hopp eller
för att vara språkligt konsekventa go-run-jump....

Vid närmare eftertanke låter detdär så hurtigt så jag blir alldeles matt..

Nej det är ju lite knäppt att engera sig i negerande termer - man kan
inte mer än konstatera vad man inte tror på och sen ägna sig åt annat.

Men jag kommer aldrig att kunna låta bli att käfta emot när jag ser något
- så länge det finns barn som leds in i en massa grubblerier och tankar alldeles i onödan - och så någon kan inbilla sig att man representerar det goda när man gör så mot barn eller mot någon överhuvudtaget,
när man servererar luftslott som sanningar... Det är väl det som gör att
jag får fnatt - att man inbillar sig att man har det goda men gör illa
med det......

Jag har målat en skog med en rotvälta och med några blåsippor i förgrunden men den blev för vacker trots rotvältan - måste måla dit lite mer ris......

Oj, det låter trevligt! Jag är så svag för rotvältor.

Jag håller på och gör en ko, av besintanken från min förra bil.
Och jag kan inte låta bli att käfta emot när jag och andra barn blir berövade våra luftslott, och luftkor. Jag har räddat min tilltänkta ko ur en sopcontainer två gånger! Jag tror jag ska kedja fast henne hädanefter, och lägga upp en liten skylt:

Ceci n'est pas une bensintank, tamejfan!

[Jonas Nystrom]

VIOLA! Underbart! Ahhh, det våras...

Satt i bastun idag och tänkte plötsligt på Forest Gump. När hon besvärat, generat och sorgset försöker berätta för honom att det ju aldrig kan bli de två eftersom han är utvecklingsstörd och hon behöver ett fungerande sängkammarlig och lite klumpigt säger but Forest... you don't know what 'love' *is*..." och han ser på henne länge och med sin sävligt gungiga alabamadialekt och tårar, passion och smärta i rösten säger "I'm not a smart man. But I KNOW WHAT LOVE IS."

En sådan människa är, som jag ser det, bra mycket närmare svaret på den där evinnerliga skolatikfrågan om guds vara eller icke vara än alla spetsfundiga teologer (och gärna för mig eoistemologer!) tillsammans.

Fast den gode Alanus de Lille på 1200-talet sa det rätt bra när han sa liknade Gud vid en cirkel vars periferi är ingenstans och vars mittpunkt är överallt.

jn, violinist

[Squirrel]

En sådan människa är, som jag ser det, bra mycket närmare svaret på den där evinnerliga skolatikfrågan om guds vara eller icke vara än alla spetsfundiga teologer (och gärna för mig eoistemologer!) tillsammans.

Vill man tro på Gud är det bästa sättet att inte grubbla. Den som inte ifrågasätter kan tro fullt ut. inte sagt att man har rätt i det men man kan i alla fall tro utan att bry sig om tvivel.

Personligen tycker jag att det finns allt för många anledningar att tänka och itrågasätta för att gå på en sådan linje och jag värdesätter ingen dogmatisk tro före utvecklingen av tankar. Agnosticism får man på köpet...

[Jonas Nystrom]

Inte jag. Vad gör jag för fel?

jn, grubblare

[Tatjana]

(tenderar ett neurotiskt betende)

När det talas om gudstro i alla dess former kommer det allt som oftast upp en disk. ang bevis.
Vad söks för bevis?
Empiriska? Hela bibeln bygger på empiriska sammanställningar.
Hur skall vi kunna veta att det är gud som inspirerat bibeln då?
Hur skall vi kunna veta att SSU hade så många medlemmar?
Hur skall vi kunna veta att SIFO gjorde undersökningen?
Jo "check it up".

Arkeologiska? Staden bla bla bla låg här och där.
Arkeologen- Nähädu.... 15år senare, oops! hitta nått här.

Fakta från icke troende?
Tacitus är ju en hejjare på att arkivera gamla intressanta händelser.
För att använda ett modernt ord, han var agnostiker.

När ni talar om bevis, vad är det ni syftar på?
Skulle ni tro´t om det kom ner en gubbe från himlen och sa
-Hej, jag är gud? Javisst skulle ni det, ni skulle tro ni va galna......

[Viola]

Jag håller på och gör en ko, av besintanken från min förra bil.
Och jag kan inte låta bli att käfta emot när jag och andra barn blir berövade våra luftslott, och luftkor. Jag har räddat min tilltänkta ko ur en sopcontainer två gånger! Jag tror jag ska kedja fast henne hädanefter, och lägga upp en liten skylt:

Ceci n'est pas une bensintank, tamejfan!

Det är helt juste med luftslott och luftkor så länge man vet vad det är.
Tänk om man börjar inbilla sig att kon ska försörja en med mjölk...

.En sådan människa är, som jag ser det, bra mycket närmare svaret på den där evinnerliga skolatikfrågan om guds vara eller icke vara än alla spetsfundiga teologer (och gärna för mig eoistemologer!) tillsammans.

Fast den gode Alanus de Lille på 1200-talet sa det rätt bra när han sa liknade Gud vid en cirkel vars periferi är ingenstans och vars mittpunkt är överallt.

Kan det kanske ligga något i nedanstående citat av en person jag känner
som håller på att formulera sina tankar:

"Gudsbilderna i kulturen och språket förhindrar i regel en fri och förutsättningslös diskussion. Därför skulle det vara en fördel att upplösa
det för att öppna våra sinnen och slippa barlasten från alla förutfattade
historiska uppfattningar. Kan det vara så att föreställningen om Gud har
utgjort ett komplett villospår i männsikans sökande efter existentiella svar
och en mening med livet? För några är detta självklart en hotfull och
skrämmande idé, för andra en befriande"

[Squirrel]

(tenderar ett neurotiskt betende)

När det talas om gudstro i alla dess former kommer det allt som oftast upp en disk. ang bevis.
Vad söks för bevis?
Empiriska? Hela bibeln bygger på empiriska sammanställningar.

Att något bygger på empiriska iakttagelser innebär inte att materialet blir en bra spegling av vad som verkligen hänt. Stängt taget kan man säga att den geocentriska världsbilden bygger på empiriska studier och var en bra teori tills dess att andra förklaringsmodeller blev bättre.

När ni talar om bevis, vad är det ni syftar på?
Skulle ni tro´t om det kom ner en gubbe från himlen och sa
-Hej, jag är gud? Javisst skulle ni det, ni skulle tro ni va galna......

Den dag jag ser en gubbe komma ner från himlen och säga "hej jag är Gud" så skulle jag ta ställning i frågan. Nu har jag inte upplevt det och jag har inte talat med någon som gjort det. Strängt taget finns inte empiriska bevis så även om jag skulle uppleva det hända så är det inte ett bevis. Det är en händelse som antagligen skulle få mig att tänka och ändra min tro men det är inte en händelse som skulle avsluta min agnosticism. Det finns ALLTID alternativa förklaringsmodeller som också kan vara sanna (i den mån man kan tala om sanning i teori jämfört med en icketeoretisk verklighet). Läs Quines "Two dogmas", det är ca 20 sidor och klart värt att läsa angående empiri (finns översatt i M. Wogaus serie "Filosofin genom tiderna - 1900-talet").

Tatjana: Om vi nu ska studera de tecken vi faktiskt kan undersöka, som (eventuellt) talar för/emot existens av en gud så undrar jag vad du anser vara tillräckliga bevis för att ett tvivel på Guds existens ska vara irrationell. Jag får uppfattningen att du är troende och att du finner agnosticism stötande. Om jag har rätt, vad beror det på? Finns det något som du tycker är fel i tvivel eller till och med ateism?

"Gudsbilderna i kulturen och språket förhindrar i regel en fri och förutsättningslös diskussion. Därför skulle det vara en fördel att upplösa
det för att öppna våra sinnen och slippa barlasten från alla förutfattade
historiska uppfattningar. Kan det vara så att föreställningen om Gud har
utgjort ett komplett villospår i männsikans sökande efter existentiella svar
och en mening med livet? För några är detta självklart en hotfull och
skrämmande idé, för andra en befriande"

Förutfattade meningar är ett problem av flera anledningar. Ett problem är att många människor likställer kritik mot deras teorier och trosuppfattningar som kritik mot dem som personer vilket många gånger hindrar en konstruktiv dialog. På ett djupare plan finns det stora problem i att grundläggande skillnader i teori gör att det språkliga innehållet har olika mening i kontext av olika teori-, språk- och kulturbakgrund. Ofta är man tvungen att ägna mycket tid åt att kartlägga varandras uppfattningar om de olika inblandade begreppen så som Gud, bevis, existens, mening, rationell. Innan man talar om hyfsat sama saker är det väldigt svårt att komma överens.