Så när inte känslan håller mig fången kommer yttervärlden och fångar mig för stunden.förstår mig själv skrev:Ja tankar resulterar i känslor. Känslor ger tankar. Absolut är det så. Fastnar man så är lösningen att röra sig annorlunda. Tex ge kropp nu stimuli. Då tvingas den till aktivitet och till nya idéer. Säger inte att detta alltid är det bästa. Men det löser alltid problemen och ger ett bättre mående.
Men så hittar jag tillbaka till känslans ljuva famn, men yttervärlden avbryter då min njutning... Vad fan är detta? Spelar man fotboll med mig!?
Jag känner inte att det är nåt egentligt fel med det... Annat än att jag hellre skulle vara foten än fotbollen.När jag tänker på den saken märker jag att mina känslor har en tendens att gå ur vägen för mig. De smyger längs väggarna och försöker anfalla mig bakifrån när min vaksamhet släpper.Hur förklaras detta? Jag känner efter men nu är det blankt...
Men sa inte JAG att till varje tanke hör en känsla...var finns då känslan som är förknippad med förståndet? Jag känner mig duktig nu när jag tänkt till ordentligt och ser mig då omkring i rummet efter den skönaste känslan...Jag känner mig som en hund som gjort tjänster åt sin husse och nu suktar efter sitt köttben? Snart ska här gnagas...
Jag försöker nog både känna och tänka ut hur känsla och tänkande förhåller sig till varandra.
Men...jag känner att ingen lösning är möjlig om inte jag kan se det hela i en spegel så att jag kan se mig själv hand i hand med känsla och tänkande och vilken som så att säga håller mig i högerhanden.
Sånt finns inte...så vad göra...?
Kan du kanske göra en bättre modell
än dessa metaforer jag använt?