Meningen med arbete

[Zokrates]

Exakt, vårt samhälle är sjukt och inte nog med det så skapar det "sjuka" människor. Utöver orsaker som hjärnskador så betvivlar jag starkt att människor före den industriella revolutionen, nja, före de Abrahamitiska religionernas intåg led av psykiska sjukdomar så som människor lider idag. Men med vår måttstock så skulle ändå ytterst få klarat sig undan diagnoser.
Nyligen kom en rapport om män som begår övergrepp i Asien varav det statistiskt framgår att var fjärde man begår sexuella övergrepp mot kvinnor, värst var Papua Nya Guinea som landade på 60%! Hur är det möjligt?

Kolonisering, införandet av kristendom= DROGBRUK UTAN MENING OCH SAMMANHANG I TID OCH OTID och modernisering anser jag vara det största skälet. Hur det såg ut innan kan man spekulera om, men det lilla jag minns från det jag vet är att det rådde en ömsesidig liberal syn på sex varav psykisk ohälsa knappast existerade innan de vita lade sig emellan öbornas naturliga rivalitet och mångfald av både språk och kulturer sinsemellan.

[Zokrates]

Borde dessa bl.a pensioneras med ett skott i pannan för att rädda vår framtid, ja eller nej?

Politiker
Bankanställda
Poliser
Underrättelsetjänster
Mäklare
Advokater
Åklagare
Domare
Revisorer

[Zokrates]

Det finns många totalt improduktiva arbeten idag, arbeten som utförs utan den minsta nytta men som dessvärre skadar vår planet och bland ett av alla dessa hittepåyrkena så har vi aktiebörsmäklare och andra värdepappersjonglörer där gräddan av alla onyttiga människor samlats. Det har på fullt allvar bevisats genom tester att apor presterar bättre en dessa aktörer, trots det så fortsätter man med människor! Hursomhelst, världen och vår utveckling går käpprätt åt skogen, men det är inte pågrund av oss det sker, kapitalstarka personer, organisationer och företag ugör det enskilt största hotet mot oss alla, men vilka är det då som bevakas?
Jo miljöaktivister och djurvänner, människor som ser hur skogar skövlas och djurarter som masslaktas på gränsen till utrotning. Stater är bödlarnas hantlangare.

[förstår mig själv]

Det är lite synd att de flesta verkar sträva efter pengar, jobbar för att få pengar som de sedan använder till materia som de njuter av på olika sätt. Förutom att det förstör miljön, utrotar olika livsformer, så leder det till stagnation av sin egen utveckling. På något sätt känns det som om företagen indirekt genom sina produkter styr vad vad vi ska ägna oss åt/förstå. Ett slags onaturligt beroende till materian har uppstått som verkar svårt att bryta. Människor avskärmar sig och blir därmed svåra att nå för den som har goda ideer. Massmedia vinklar sina nyheter. Tydligen är människor intresserade av eländet och kanske blir rädda och hittar inte det goda. Informationen styr ju deras uppfattning/teoribildning om hur samhället är. Detta leder ju till att man förhåller sig själv destruktivt till samhället. Man är så att säga med att bygga upp det onda. Man har ju knappt något val. Pengar är nödvändigt och för att få dem tvingas man ibland skada samhället. Egentligen är det ju inte pengarna som leder till lycka utan de upplevelser/känslor man föreställer sig att de innebär och kan köpa.
Vi är ju kraftigt beroende av dels "teknik" och dels andra människors arbete. Pengarna styr och driver fram detta. Vore bättre om behoven kunde uppnås på annat sätt. Pengasystemet har lett till att människor inte funderar och riktigt kan förstå vad det arbete de gör leder till förutom pengar. De kan inte följa upp och alltså inte uppleva eller värdera resultatet av vad de gjort. Gör man något gott och förstår vad det innebär för andra blir en drivkraft, det skapar arbetsglädje och leder till nya ideer och kraft. Själv tex försöker jag som läkare utvärdera/följa upp vad jag orsakat. Om jag kan förstå att jag varit viktig genom att minska lidande(bota,behandla sjukdom) känns det ju väldigt bra och detta vill jag ju ska ske oftare vilket innebär att jag får energi till att söka mer kunskaper(genom tex böcker). På motsvarande sätt lider jag när jag gjort något mindre bra, kanske rentav gjort mer skada än nytta för patienten. Detta leder till att jag vill prestera på topp. Målet/meningen med jobbet blir tydligt. Något man så att säga känner i sin egen kropp. Man lär sig när man tittar på facit, dvs ser hur det har gått. Tyvärr gör systemet att det är svårt att arbeta så här. Chefer/politiker värderar inte på samma sätt det jag gjort. De är inte där och ser/känner resultatet. De värderar på annat sätt. Försöker mäta resultatet med olika parametrar av helt andra slag. Styr med piskor och morötter, lägger hela tiden in nya "arbetsuppgifter", olika register som måste fyllas i olika frågor som måste ställas, tex angående rökning, alkoholvanor osv. Inför krångligare statssystem som tar mer och mer tid. Sedan alla myndigheter som ställer krav på vad man ska göra. Sjukskrivningarna blir krångligare att skriva, körkortsintygen. Vidare alla koder, kort, nycklar som man måste hålla reda på(för att kunna arbeta). Letande efter diagnos kod. Åtgärdskoder. Handikappparkering, färdtjänst,apodos,vårdguiden, olika meddelande funktioner och dess koder. Fotvårdsremisser. Diabetesregister. Smittspårningar. Anmälningar tex olämplig att köra. Samtidigt ska alla idiotiska rutiner följas, hur ofta man ska sprita sig. Om man får ta i hand med patienten. Vilka kläder man ska ha. Låsa alla dörrar. Logga ut. Stämpla. Städa. 100 tals andra intyg. Skriva avvikelserapporter. Mm. Det blir mer och mer av allt detta. Sådant prioriteras, missar man något(allt förefaller övervakat) blir det klagomål. Schemat/kalendern fylls hela tiden om det blir en lucka fylls den snabbt igen. Man har inga tider för de sjuka patienterna som behöver återbesök. Alla omorganisationer.
Självklart förloras intresset för arbetet och man får politikerförakt.
Man vet sin uppgift men hindras att utföra den.
Tror att många upplever liknande på sina arbetsplatser. Tillslut blir man en robbot och allt blir jobbit.

[Zokrates]

Du glömde kostnaderna som alltid tas upp som svepskäl för att inte ge vård, samt det ständiga bytet av ansvarig läkare vilket gör att anhöriga såväl som patienten i många fall tvingas dra allt från början, sådant suger!

[Algotezza]

Antic Algotezza

Om man ställer upp ett mål som man arbetar mot, kan man då säga att processen att nå målet har utvecklats om man minskar tiden och energin det krävs att nå dit? Vad är då anledningen till utvecklingen? Vill man helt enkelt lägga tid och energi på något annat som är mer intellektuellt givande? Jag tänker att från början gick vi, sen cyklade vi, sen åkte vi bil, flygplan, raket, men varför, har vi bråttom, eller varför drömmer vi om att förverkliga dessa fordon.

Det är väl vår bekvämlighet och längtan efter ett behagligare liv som gör att vi uppfinner en massa prylar, har hus och kläder... Men när vi väl fått de bekvämlighetsskapande prylarna uppstår nya problem. Problem med bilar, datorer, mobiler som dysfunkar. Utveckling kan då kanske bestå av förmåga att skapa och lösa ständigt nya problem genom att problemen pga. till exempel den tekniska utvecklingen blir alltmer komplexa. Å andra sidan glömmer vi kanske bort hur man löser mer basala och mindre tekniska problem som människan förr var bra på att lösa. Hur man överlever i skogen, hur ungar som inte har leksaker kan göra dem av kottar och grenar, hur man umgås runt ett fikabord utan att sitta och pilla på mobilen hela tiden. Hur man kan underhålla varandra utan tekniska prylar.

Ibland hoppas man att alt som gör att vi snabbare kan göra "det tråkiga" ska ge oss mer tid att göra vad vi verkligen vill, men när vi väl hamnar i frihetens rike, vet vi inte alltid vad vi vill, utan sitter och pillar på mobilen, yngre i alla fall, eller har lika tråkigt som när vi gjorde det tråkiga.

Tristess har varit en följeslagare i mitt liv och det var för att försöka bli fri från den som jag startade mina kreativa hobbies. När jag och brorsan hade tråkigt som barn, planerade vi vad vi skulle hitta på. Tristess kan fungera som ett slags drivkraft när man i övrigt har det materiellt bra. Annorlunda är det om man inte hatar mat för dagen utan ens vakna tid går åt att försöka finna föda så man överlever.

Martinus beskriver utvecklingen i termer av etik och moral. Att det bara är den och inte intelligensen som skiljer oss från djuren. Då kan man fråga sig om det finns något som skiljer oss från djuren? Min egen moral är en salig mix av altruism, leva för andra, och egoism, bara tänka på sig själv, och på ett vis kan många djurs beteende också beskrivas så - de har en leva-för-andra-sida och en leva-för-mig-själv-sida. Skillnaden blir då att vi är mer medvetna, självmedvetna, och det kan vi visa genom vårt språk, vår kommunikation, men det är ju i enlighet med våra egna kriterier vi d bedömer oss som mer utvecklade än djuren. Några andra kriterier finns ju inte. Av en del djurs beteende att döma kan de också vara medvetna, självmedvetna, men har de ett mindre avancerat språk? Vi fattar ju inte vad de säger så därför menar vi att det bara är instinktiva läten. Vi baserar omdömet på vår okunnighet. Kråkfåglar verka vara smarta och självmedvetna - de har ju också en mer effektiv hjärna än vår, mer effektivt organiserad. tar mindre plats. Så vad blir det då av utvecklingen?

/Algotezza

[Algotezza]

Det var ju en djävla massa gnäll och kverulans. Vad är poängen med det? Alla håller på med det. På jobbet, i TV. Gör något åt eländet eller skit i det. Vad nyttjar verbalgnäll? GnällKlubbar finns det en djävla massa. Alla som målar ut sig som offer. Den perfekta rollen är att kombinera offer- och förövarrollen. Den framtida vinnarrollen är redan här. Jag metagnäller på dem som gnäller. Utveckling?

Ta en promenad i skogen. Nu ska jag ta en cykeltur och höra på kråkorna.

/Algotezza

Jag ville bara beskriva vad ordet "utveckling" betyder i dagens samhälle och konsekvenserna av den. Be mig inte beskriva orden "Fritt land" och "Demokrati", ingen kommer att gilla det gissar jag.

Sorry, jag blev lite sur igår... Men jag jobbar i en något kverulantisk miljö, där ibland negativa vibbar är ett slags paradoxal energikälla. Därför blir jag ibland mätt på det jag tolkar som icke konstruktivt gnäll. Men jag kan inte svära mig fri från det själv heller. När man väl sitter runt fikabordet och är frustrerad över sakernas tillstånd och hur ruljangsen sköts på jobbet... Leder det vidare är det ju bra, men ibland går det mest runt.

Jag tog för övrigt en cykeltur igår men inga kråkor kraxade.

/Algotezza

[Algotezza]

Orsaken heter nog jäkt är jag rädd för och matchar det snabbmatssamhälle vi fått ganska bra där vi alla hålls i ett järngrepp av det som vi kallar för pengar. Köp mera och bli lycklig, satsa på lotter och få allt för inget, tänk sedan bara på dig själv. Inte ens i kön på ICA får man vara ifred för plattskärmar med blinkande irriterande reklam riktat till de som står i kö och väntar på att få betala.

Se bara på det så kallade ekorrhjulet som är så vanligt i dagens samhälle. Folk som fastnat lika lite som de har någon tid över mellan all stress och jäkt. Stora lån som måste betalas och nästan ingen tid över att utveckla sig själva. Sedan tutar man i dem att detta kallas för utveckling och att samhället aldrig varit bättre.

Både folk och djur var nog gladare förr när allt var mindre jäktigt, när man kunde bo på landet och betydligt mera naturligt.

När det gäller lotter har man själv oftast bekostat vinsten genom alla nitar. Bara få storvinnare tjänar mer än vad de satsat. Att köpa Svenska spels lotter kan därför ses som en frivillig extraskatt till staten. Jag köper lotter, vinner oftast högst dubbla insatsen. Skrapkicken...

Jag tycker det är kul att köpa användbara prylar. Synthar och musikprogram jag kan göra konstig musik med. Böcker. Ritblock jag kan teckna i, ha med mig ut i naturen om jag vill. Jag kan faktiskt bli uppiggad av att shoppa men inte vad som helst, inte kläder och skor...

Jag kan inte säga att jag var gladare förr som barn och tonåring på 60-talet, inte mina föräldrar heller. Jag märkte aldrig av några rekordår fastän jag levde då. Jag bodde på landet men det var inte speciellt naturligt - Söderslätt med bara åkrar runt byn. Vad var det naturliga och ursprungliga i det? Jag minns tristessen i byhålan. Brorsan och jag började med våra kreativa hobbies för att döda den lantliga tristessen. Det blev hans jobb senare, som konstnär, musiker och instrumentbyggare.

Varje tid har sin tristess. Sin underhållning. Sitt lidande. Har man det bra materiellt lider man i stället socialt och mentalt. Är lidandets summa konstant? Behöver vi det för att må bra ibland, mellan varven? Andras lidande verkar ju vara något man själv kan må relativt sett bra av. Tänk på allt elände i nyheterna, hur det kan användas för att övertyga oss hur bra vi har det: "Vi har ju inte krig i Sverige i alla fall. Unga fattar inte hur bra de har det. Tänk om de bott i Syrien, de otacksamma ungarna!"

/Algotezza

[Antic]

Tittar man på världen i stort sett så var det bra mycket mera mänsklighet bara 30 år tillbaka mot i dagens kalla konsumtions och informationssamhälle med sina biljoner plattskärmar, mobiler och datorer. Samhället som jag kallar "Snabbmatssamhället" när jag skriver om det. Bara där jag bor var det stor skillnad på hur folk träffades och bemötte varandra. På 60 talet när jag växte upp var min ort ett levande samhälle, idag är det raka motsatsen och nästan varenda tjänst bortplockad till förmån för större städer.

En lärare sa, att gå in i en skolklass idag, är att som gå in i en apbur. Det är därför så få vill bli lärare. Annat var det förr när klassen satt som ljus och läste det de skulle. Jag tycker allt har förfallit från språk till moral. Jag tror vi blir mer omänskliga av allt sterilt och likadant masstillverkat som omger oss. Titta på en TV show idag, blinkande datorskärman och påklistrade trams flabb. Sen tittar man på ett av de gamla "mesiga" programmen när Sverige var folkhemmet. som Hylands Hörna, Sveriges Magazin eller liknande, snacka om skillnad och mänsklighet.

Min stad var full av profiler och by-orginal, idag sticker ingen ut.

[Algotezza]

Tittar man på världen i stort sett så var det bra mycket mera mänsklighet bara 30 år tillbaka mot i dagens kalla konsumtions och informationssamhälle med sina biljoner plattskärmar, mobiler och datorer. Samhället som jag kallar "Snabbmatssamhället" när jag skriver om det. Bara där jag bor var det stor skillnad på hur folk träffades och bemötte varandra. På 60 talet när jag växte upp var min ort ett levande samhälle, idag är det raka motsatsen och nästan varenda tjänst bortplockad till förmån för större städer.

En lärare sa, att gå in i en skolklass idag, är att som gå in i en apbur. Det är därför så få vill bli lärare. Annat var det förr när klassen satt som ljus och läste det de skulle. Jag tycker allt har förfallit från språk till moral. Jag tror vi blir mer omänskliga av allt sterilt och likadant masstillverkat som omger oss. Titta på en TV show idag, blinkande datorskärman och påklistrade trams flabb. Sen tittar man på ett av de gamla "mesiga" programmen när Sverige var folkhemmet. som Hylands Hörna, Sveriges Magazin eller liknande, snacka om skillnad och mänsklighet.

Min stad var full av profiler och by-orginal, idag sticker ingen ut.

Förr var folk mer väldresserade och reglerna tydligare, tydligare inlärda. Nu är alla utlämnade åt att dressera sig själv och vara sin egen lyckas smed. "Allt beror på dig själv! Är du stressad - sov mer, ät bra."

Från 70-talet när allt var samhällets och systemets fel har det svängt till att allt beror på en själv. Individualism, egocentrism och egoism i osalig förening.

Alla kan bli kändisar och rika via bloggar och Youtube och andra nätaktiviteter.

Smarthet är att berika sig på andra. Slippa skörda det man sått.

/Algotezza

[förstår mig själv]

Hej algotezza. Jo vi förstår djuren. Dels på ett högre plan och dels genom att vi inser att de är liks oss kan vi genom detta anta vad de känner. Om ett djur går in i skuggan har den förstått sambandet mellan "skuggan"/solen, vi vi förstår att den måste ha känslor för varmt och kallt. Vi kan jämföra deras afferenta(ingående) nerver och finna att de är lika som människan och att de slutar och förgrenar sig ungefär på samma sätt. Min ena hund påkallar sin uppmärksamhet om den tex vill bli klappad, eller få mat. Den lägger tassen på mig och jag svarar/som regel genom att klappa/ge den mat. När man säger "ska vi gå ut" blir de upprymda söker kontakt går mot dörren. Osv. Vi "pratar hela tiden med djuren också", om jag går börjar den ena hunde yla och springer fram till någon annan människa och puffar på den. Trotts att vi är väldigt olika hunden går det att utveckla ett avancerat kommunikationssystem. Förstår man att det bygger på känslor. Att få den andre att må bra. Vi kanske vet hur vi ska ge hunde något bra som den själv inte kan göra/förstå. En "högre" ordning. Samtidigt vet hunden hur den ska få oss att må bra på ett sätt vi inte kan förstå. En högre ordning även det.

[förstår mig själv]

Gör hunden så att vi mår bra genom sitt sätt att vara kommer vi göra så att den mår bra. Sorgen när ett husdjur dör är ett mått på hur viktig den var för oss. Teorier/minnen av hundens del i vår verklighet. Situationer då hunden varit viktig. Dessa kan inte längre ske. Vi kommer hamna i en ny verklighet, tidigare förstod vi hur den tedde sig med hunden. Nu måste vi förstå hur den är utan hunden. Något okänt något nytt. Vi måste ändra oss något för att passa in. Ett problem uppstår , sorg

[Antic]

Algotezza

Sverige har blivit precis som övriga länder, klara dig själv bäst du kan. Och om pengar var viktigt längre tillbaka så är de viktigare än någonsin idag. Vad är liv? Frågan är hur mycket det kostar. Slätstrukenheten märks även på andra fronter. Under ett tag hade vi enormt många skickliga personligheter i Sverige. Beppe Wolgers, Astrid Lindgren, Hasse & Tage, Cornelis Vreeswijk, Hyland, Sten-Åke Cederhök, Allan Edvall, Georg Rydeberg, Povel Ramel, Sigge Furst, Lars Ekborg, Ingemar Bergman, Sten Broman och hur många som helst till. Vad har vi idag? Jag kan knappt namnet på någon av dem ärligt talat och ändå är jag bara 51.

Jag postade lite nostalgibilder från min stad på Facebook när staden var levande på 70 talet och tidigare. Först då fattar man hur mycket som ändrats till det sämre och hur mycket som försvunnit.

Som någon sa tidigare det finns inget hantverk kvar knappt. Titta på möbler från tidigt 1900 tal, eller bilar, eller hus, ack så vackra och samtidigt mänskliga. Idag har bara stormrika råd att köpa hantverk och design, något som faktiskt var standard i hemmen längre tillbaka. Köper man en symaskin idag så får man en plast och plåtklump med en liten dator i. Köpte man en symaskin 1920 fick man ett konstverk i trä och äkta järn.

Vi har inte råd med något idag, inte ens lite mänsklig värme.

Attityden är inte bara sköt dig själv och skit i andra, bli din egen lyckas smed. Attityden är även att ingen vill bli inblandad i något, inte ens hjälpa någon som desperat behöver hjälp. Och när vi slutar upp med att hjälpa varandra så kan det bara gå åt ett håll.

Jag tycker inte ett enda skit synd om de som får åka bepansrad bil och samtidigt köper en åt barnen eftersom de är så snuskigt rika att de är livrädda att bli rånade eller kidnappade. Det finns ett enkelt sätt att råda bot på det, hjälp de som behöver hjälp, de som inte ens har tak över huvudet. Hjälp utsatta djur. Det finns mycket gott man kan göra om man har kapacitet till det.

[Algotezza]

Algotezza

Sverige har blivit precis som övriga länder, klara dig själv bäst du kan. Och om pengar var viktigt längre tillbaka så är de viktigare än någonsin idag. Vad är liv? Frågan är hur mycket det kostar. Slätstrukenheten märks även på andra fronter. Under ett tag hade vi enormt många skickliga personligheter i Sverige. Beppe Wolgers, Astrid Lindgren, Hasse & Tage, Cornelis Vreeswijk, Hyland, Sten-Åke Cederhök, Allan Edvall, Georg Rydeberg, Povel Ramel, Sigge Furst, Lars Ekborg, Ingemar Bergman, Sten Broman och hur många som helst till. Vad har vi idag? Jag kan knappt namnet på någon av dem ärligt talat och ändå är jag bara 51.

Jag postade lite nostalgibilder från min stad på Facebook när staden var levande på 70 talet och tidigare. Först då fattar man hur mycket som ändrats till det sämre och hur mycket som försvunnit.

Som någon sa tidigare det finns inget hantverk kvar knappt. Titta på möbler från tidigt 1900 tal, eller bilar, eller hus, ack så vackra och samtidigt mänskliga. Idag har bara stormrika råd att köpa hantverk och design, något som faktiskt var standard i hemmen längre tillbaka. Köper man en symaskin idag så får man en plast och plåtklump med en liten dator i. Köpte man en symaskin 1920 fick man ett konstverk i trä och äkta järn.

Vi har inte råd med något idag, inte ens lite mänsklig värme.

Attityden är inte bara sköt dig själv och skit i andra, bli din egen lyckas smed. Attityden är även att ingen vill bli inblandad i något, inte ens hjälpa någon som desperat behöver hjälp. Och när vi slutar upp med att hjälpa varandra så kan det bara gå åt ett håll.

Jag tycker inte ett enda skit synd om de som får åka bepansrad bil och samtidigt köper en åt barnen eftersom de är så snuskigt rika att de är livrädda att bli rånade eller kidnappade. Det finns ett enkelt sätt att råda bot på det, hjälp de som behöver hjälp, de som inte ens har tak över huvudet. Hjälp utsatta djur. Det finns mycket gott man kan göra om man har kapacitet till det.

Hantverk som finns kvar: Min brorsa gör instrument, av egen design - jag har ett par congas hemma han gjort - samt repliker på gamla instrument. Han bor på landet ungefär som Pettson och Findus och ser ut ungefär som Peps Persson, fast lite längre. Det sista originalet. Han har dock en hemsida:

http://www.egevad.nu/ake/

Generositet är en attityd till andra och handlar inte främst om pengar.

Man ska "se om sitt hus" och "ha vässade armbågar". Barn på dagis ska lära sig "ta för sig" - annars blir de "losers", blir "utan framgång".

Kanske väntar en bättre värld när den nuvarande slukat sig själv via sin autofagi.

/Algotezza

[Antic]

Bra skrivet och tack för länken.

Håller med dig Algotezza. Barn nuförtiden har ingen respekt alls för äldre och gör allt man aldrig skulle vågat drömma att göra som liten grabb. Vi har fått ett samhälle där du kan bli potentiell rasist eller pedofil för praktiskt taget ingenting, ett samhälle där alla är misstänksamma samtidigt som alla skall vara "fria" och armbåga sig fram till sina mål. Ett samhälle där vi alla övervakas kontinuerligt. Ett samhälle med nojja för terrorister.

Det ironiska är att vi har nog aldrig varit mer ofria än i dagens samhälle då inte bara pappa staten har total kontroll elektroniskt utan även andra länder som USA och England.

Samhället kommer förr eller senare sanera sig själv.