Varför vill ni göra filosofi intressant?

[suchanother]

suchanother/

överhuvudtaget tycker jag att existentiella frågor börjar med svaret, och inte med frågan.
Livet, meningen, byggs av små ting, små vardagliga saker. Av dessa byggs svaret på den STORA frågan, inte tvärtom.

[Prekognitivo]

"Filosofi är helhetens nuet, den är ett med det förflutna, nulägget och framtiden. Filosofin oändliga nuet är levande från de första tänkare till vår nu tänkande, metafysikens nuet är världens historia genom filosofin"(Prekognitivo)

"filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, och nu det gäller att förendra den" ( Marx Feuerbacchtesen).
Om filosofin tillhör samhällets överbyggnad och bara ofrivilligt avspeglar dess bas, berör den inte verkligheten direkt och kan följaktligen inte förendra något.

Hegels dialektisk trestegsprocess;
1- Nuet visas, "detta nu som jag menar". Men i och med att det uppvisas har det redan upphört att vara och blivit till ett annat.

2- Att nuet "var" är dock klart. Som väsen är det "upphävt", det "är" på så sätt att det inte längre finns.

3- Detta är motsägande. Förnekandet måste självt förnekas och därmed är den andra sanningen upphävd, och man utgår åter från att "nu" existerar. "upphävandet" innebär allså å ena sidan "bevara" och å andra "avsluta".

Marx och Hegel har att tacka alla filosofiska tänkare genom historia för att de kom fram till sina egna filosofiska teorier, man kan alldrig utgå från ett "nu" utan att ha ett helhet uppfattning av det "metafisiska nu".

[suchanother]

Du misshandlar Hegels väsenbegrepp.
Hegels väsenbegrepp är nog det begreppsmässigt svåraste som finns i filosofin.
Väsen enligt Hegel (här kommer en amatörutläggning) är oberoende av tid (och rum tänkte jag säga, men inte riktigt sant). I sin begreppsanalys utgick Hegel från att ett begrepp motsvarar "sitt innehåll". Detta begrepp är delvist avhängigt historien, men har har även sin egen historia som står sej över historien.
Hegels paradexempel var ett träd som planteras; med åren växer träder och får därmed andra egenskaper, både kvantitativa och kvalitativa, men trädet förblir ändå detsamma. Hegel försökte med sitt väsenbrepp fånga in en verklighet i förändring.
Vad lär vi oss av detta. Inte fan vet jag, bara en snygg (hoppar jag) utläggning i filosofins utmarker.

[Prekognitivo]

Det är inte min mening att misshandla Andens fenomenologi av Hegel, jag gör bara ett liknelse av "nuet filosofi", och en svar på själva tråden och samtidigt ett påminelse att filosofin här och då är viktigt för varje generation.

Och jag kan säga, att jag förstår preciss vad Hegel säger i sin "Phänomonologie des Geistes" och behöver inte en amatör förklaring, jag föredrar i stället riktigt djup filosoferande.


I likhet med Kant undersökte Hegel det andligas strukturer, men uppfattade inte dessa i jagets princip utan i den andliga verkligheten (konst, stat, vetenskap, religion). Utvecklingen av anden själv (pantologism), vilken enligt sin natur är stadd i evigt dialektisk rörelse.

Varje andligt stadium (tes) frambringar med tiden sin motsats (antites) varefter båda sammansmälter (syntes) på en högre nivå. Såsom vetenskap om det absoluta gjorde Hegels filosofi anspråk på att själv vara en framställning av det fulländade, självbegrundande medvetandet, det sista steget i historien för det världsförnuft som begripliggörs av människoanden.

[suchanother]

Och jag kan säga, att jag förstår preciss vad Hegel säger i sin "Phänomonologie des Geistes" och behöver inte en amatör förklaring, jag föredrar i stället riktigt djup filosoferande.

Du som är proffs i "Andens fenomologi", förklara för mej vad Hegel menade med öppningsrepliken;

"hela verkligheten kommer till oss som helhet och inget fattas oss i förståelsen, men genast därefter, där våran analytiska förmåga greppar in, förstår vi inte ett smack och allt faller i småbitar"

helt fritt ur minnet på rak arm.

[PopJimmy]

"hela verkligheten kommer till oss som helhet och inget fattas oss i förståelsen, men genast därefter, där våran analytiska förmåga greppar in, förstår vi inte ett smack och allt faller i småbitar"

Jag fattar exact vad han pratar om. Stora delar av den österländska filosofin försöker trycka på detta.

[Prekognitivo]

(tips:läs sakta)
På 1800 -talet framförde den tyske filosofen G.W.F. Hegel tankar om varat och intet som också återfinns i talrika österlänska filosofer och hos tidiga grekiska filosofer som Herakleitos. Hegel skrev: - Tillblivelsen är varats uppgående i intet och intets uppgående i varat.-

Soren Kierkegaard, som var starkt kritisk mot Hegels begreppslogiska filosofi, kallade denna tanke att allt har börjat med ingenting för
-kryddkrämarförklaringar- : -Att börja med ingenting är nämligen varken mer eller mindre än en ny omskrivning av själva begynnelsens dialektik-,
skriver Kierkegaard och fortsätter: -Början börjar med ingenting. Detta är bara ett nytt uttryck, inte ett ända steg framåt. (.......) -Början är inte- och -början börjar med ingenting- är preciss samma sak, jag kommer inte ur fläcken.- Kierkegaard tillhandahäller genast ett eget förslag: -Hur vore det om vi, i stället för att tala eller drömma om en absolut början, talade om ett språng?-

Ett språng! Kierkegaard föregriper här i sin "Afsluttende uvidenskabelig " Efterskrift från 1846 Tryons och Vilenkins teori om att världen började som e kvantfluktuation, en störning i ingenting, ett "kvantsprång". Åtminstone sett i backspegeln.

Peder Voetmann Christiansen påvisade 1983 att Niels Bohrs formulering av kvantmekanikens språng förefaller ha inspirerats av Kierkegaards tanke. Men Kosmologerna har knappast läst Kierkegaard. Och det var inte heller ett fysiskt språng som den danske filosofen avsåg, utan en viljehandling, ett existentiellt val. Hans begreppslogiska poäng går ut på att det är meningslöst att säga att allting börjar med ingenting. Vad skulle det annars ha gjort? Och vad har man över huvud taget sagt med det annat än ingenting?

Men Kierkegaards invändning har ändå intressanta beröringspunkter med idén om en skapelse "ex nihilo." Vad har man egentligen uppnått genom att säga att allting har börjatt med ingenting? Som en störning i ingenting. Som ett språng?
Man borde kanske snarare säga att det just är en störning i ingenting,
"in nihilo", i stället för "ex nihilo". Världen har inte uppstått ur ingenting; världen har uppstått inuti ingenting. Allting är ingenting - sett från insidan. "Alltet är intet - sett inifrån. " Vi är inuti ingenting.

Utifrån sett äe det plus minus noll, ingenting. Inifrån sett är det allt vi vet. Hela världen.
Men hur kan vi veta att vi är inne i ingenting?
Tekniskt sett är svaret enkelt: eftersom summan av allt vi ser omkring oss är noll, så "är" världen ingenting. Frågan om vi är inne i det är inte särskilt meningsfull, för så fort vi frågar vet vi redan svaret.

- Det finns inget där ute "där ute"- , lyder John Wheelers besked om människans kunskapssituation i ljuset av kvantmekanikens rön. Han illustrerar gärna sina idéer med en teckning, som är tänkt att beskriva det faktum att vi snarare är deltagare i ett universum än enbart observatörer - deltagarobservatörer, som han kallar det. Vår iakttagelse är med om att skapa den värld vi iakttar.

Teckningen består av ett U vars ena stapel är försedd med ett öga som iakttar den andra stapeln. Vi kan formulera Wheelers idé på ett annat vis:
Världen började när ingenting såg sig själv i spegeln.
Eller som fysikern Fred Alan Wolf uttryckte det i en bok om kvantmekanik, med en omskrivning an Shakespeares berömda rader:
- Att vara eller inte vara. Det är inte frågan. Det är svaret-
Men vad "var" då frågan?
!
(ur boken märk världen)

( Utan Hegels filosofi skulle inte Kierkegaard komma fram till något annat från ingenting).

[suchanother]

Att Kierkegaard kritiserade Hegel kan man ta med en axelryckning.
Medans Hegel i sin imponerande begreppsanalys hämtade influenser överallt, svettades Kierkegaard i sin patetiska privatångest.
Hegel sökte ständigt allmänna strukturer i varat. Ja, Kierkegaard var väl en gnällspik som drack Carlsberg och tyckte synd om sig själv.

[Prekognitivo]

Soren Kierkegaards doktorsavhandling handlade om Sokrates, den störste av alla stora filosofiska personligheter i historien:
"Om begrebet Ironi med stadigt Hensyn til Socrates".

Vid tiden för medvetandets slutliga maktövertagande i det gamla Grekland erkände Sokrates alltjämt den oskolade människans visdom. genom sin frågeteknik fick han en slav att härleda Pythagoras´sats om rätvinkliga trianglars storleksförhållanden, trots att slaven inte hade en aning om geometri. Sensmoralen var att vi mycket väl vet alltihop i förväg; vi kan bara inte alltid formulera det.

Kierkegaard skriver: - Sokrates mål var "inte" att göra "det abstrakta konkret", utan att genom det omedelbara konkreta låta "det abstrakta" komma "till synes"-
Man kan härleda kunskapen ur världen, men man kan inte härleda världen ur kunskapen.

[Stefan]

Hur ser ni på t.ex. Schopenhauers och större delen av den analytiska filosofins uppfattning: att Hegel är obegriplig och överskattad?

[suchanother]

Att Hegel var obegriplig för Schopenhauer är lätt att förstår.
Schopenhauer påstod t.ex. att matematiken inte är en vetenskap och kan inte tas på allvar när det går att skapa maskiner som utför matematiska operationer.
Kan en sådan figur med begränsat synfält tas på allvar?

[suchanother]

Jag tror att många här på forumet har dolda motiv.
Ser tydliga tendeser till härskarmentalitet, typ Husby.
Av mej får de en dansk skalle.
Tyvärr är det så i religiösa kretsar att dit söker folk utan större begåvning men som har ett patologiskt behov av bekräftelse. Dessa mindrevetande kan man sedan kan knulla och utnyttja på alla sätt.
Och vi grabbar spelar med, alltid när vi kan tömma våran säd.
Längre än så har vi inte kommit.

[hovnarr]

suchanother - kan du utveckla det där? Har du något konkret att komma med? Den där sortens allmänna/obegripliga men tydigt nedsättande kommentarer skapar bara dålig stämning på forumet.

/S

[suchanother]

Jag har ingen bevisbörda.
Vårat (delvis) öppna samhälle bygger på en öppen dialog. Detta medför även ett ansvar inför andra.
Hjärntvätt, behövs ingen större begåvning till detta räcker med att skaffa ett övertag, kan göras på många sätt.
Strukturen går igen i samhället som bygger på undertryggande av andra, våltäkt, misshandel, övergrepp.
Allt detta för att vi jävla nördar tillåter detta!
Kristendomen är en av värsta förtryckarna i vår tid. Pedofili, sexuellt utnyttjande tillhör vardagen. Dessa herrar som talar i Guds namn kan dra åt helvete.

[meanman]

Hur ser ni på t.ex. Schopenhauers och större delen av den analytiska filosofins uppfattning: att Hegel är obegriplig och överskattad?

Att den analytiska filosofin misstror Hegel, det kan jag förstå redan utifrån Hegels idé om den dubbla negationen. Vi är vana vid att följande gäller.
1. Vi har satsen P, och negerar denna,
2. alltså 'icke P', och negerar även denna,
3. alltså icke 'icke P'.
Då menar vi att vi åter har P som i punkt 1.
Men inte så för Hegel.
För honom är negationen i punkt 3 något nytt i förhållande till P i punkt 1.
Detta är en av de teser han envisas med i bl.a "Wissenschaft der Logik".

Märkligt att Hegel både inspirerade germanska stortyska stämningar i Preussen, och senare fick sin dialektiska metod permanentad av Marx/Engels, men de bytte ju ut Hegels idealism med världs- och folkandar mot den materialistiska historieuppfattningen.

När jag läste Hegel första gången hade jag nyligen 'varit' kantian ett tag och trodde att vissa stopptecken skulle gälla. Men icke...
Och kanske är det många nya filosofers natur att ignorera förbud typ
det för förnuftet oåtkomliga 'tinget i sig'. I varje fall var det full fart i spekulationerna hos Fichte, Hegel m.fl.