Drivkrafter...och vad som motiverar våra handlingar.

Moderator: Moderatorgruppen

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Re: Drivkrafter...och vad som motiverar våra handlingar.

Inläggav J R Auk » 30 dec 2005 05:40

Deuce Deceptor skrev:I denna värld vi lever i så sker en ständig förändring. Vi agerar. Passivitet är ochså en handling, a´la existentialism. Olika handlingar vi utför kan komma att utföras av olika orsaker. Det finns mer eller mindre genomtänkta handlingar. Impulshandlingar(sparka till ett godispapper på gatan framför oss), långsiktiga planer (klara den här tentan för att kunna doktorera i ämnet om 4 år), handlingar styrda av etiska principer av olika slag (det är fel att skada levande djur, måste stoppa gumman ifrån att slå sin hund), mer begärstyrda handlingar (måste äta, dricka osv). Visst är det så att en handling kan vara motiverad av en mängd olika överblickbara och oöverblickbara orsaker. De kategorier jag radat upp gör inget anspråk på att vara heltäckande eller liknande. Jag önskar visa på olika motiv till handling.

Det ämne jag önskar era åsikter kring är: Vad motiverar våra handlingar? Vad borde motivera våra handlingar(utifrån olika perspektiv, för att må bra, göra rätt osv)?

Bakgrunden till frågan uppkommer delvis ur min åsikt att vi ständigt begränsas genom att vi försöker pressa in verkligheten i allt för smala formar. Vi fångas och frustreras då våra allt för smala bilder av verkligheten inte är den verklighet som visar sig. Kanske borde vi kapitulera inför "den stora modern" men vad styr oss då? Drivkrafter och motiv är viktiga i dessa frågor.

Puss och kram/DD


Jag hoppar rätt in och svarar på ursprungsinlägget.

Vad vi borde (kanske bör tillochmed) göra är att handla enligt en ide om universalitet.
Hur fastslår vi att någonting är? Vi tillskriver detta något en likhet med något annat, jämför och skapar relationer dem emellan.
Hur bör vi då agera gentemot något?
Som om vi, i fråga om det vi beskriver, önskar se, och kommer agera gentemot, på ett liknande sätt i alla instanser av detta; något. För gör vi inte detta något, som ett sätt att skapa för oss det bästa eller godaste?
Annars säger vi inte att vi är. Inte i relation till vad vi gör iallafall.
Och om vi inte säger att vi är, så blir det svårt att se hur krav till och mot något kan hävdas. Och vad har vi då för motivation att handla efter ett resonemang om något? Och om vi inte har vår motivation att agera efter ett resonemang, varför ställer vi då oss dessa frågor? Var inte vårt mål att skapa oss det bästa goda.
Så är vårt mål blott och bart vårt eget står det klart att vi kan agera efter principen att göra som vi känner. Men annars krävs ett resonemang, då vi enbart känner oss själva (tolkar andra), för att kunna hävda att göra rätt, om man nu inte tror på naturrätt.
I varje tolkning ligger väl resonemang? Vi bör därför (vi vet ju inte vad allt annat än oss, är) resonera kring hur vi agerar för att se till att våra identifikationer gynnas bäst. Våra relationer till andra och annat är vad vi är, om vi vill vara det mer än att blott vara. Säger vi inte att vi är kan inget motivera oss. Då får tvångets mekanik styra. Det krävs ett hävdande av den egna existensen för att kunna hitta en motivator till ett resonerat agerande.

Jag brukar tänka mig att jorden har så många människor att en viss del av dess befolkning, rent statistiskt, borde tänka samma tankar som jag.
Jag finner det då inte omöjligt att den relationen oss emellan är ett ansvar som jag har. Mina tankar kommer vara andras tankar och därför har jag ett ansvar till att på dom bästa tankarna fundera.
Troligheten till att andras relation till mig i avsende av tankebanor skulle fortstå och inte förbytas till nya relationer, för mig, kan ifrågasättas, men vad är det då för kul :)

Om jag ser till att ge mig själv det bästa. Måste jag då inte se till vad som är det bästa för det som liknar mig? Vad är jag annars och vad är det bästa som ska ges till mig?
Vad är det då som liknar mig?
Allt som strävar efter att ge det bästa till sig. Det var vad jag från början satte mig ut att göra, och är inte det vad alla levande saker söker göra? Är inte det blommor, djur, människor, organisationer och valutors mål, mycket mer kan nämnas? Är inte då vårat mål, att göra det bästa för allt som strävar efter det bästa då det är vad vi är i vår mest simpla strävan?
Om nu detta vore en generell princip skulle alla gynnas, inte i effekt måhända, men har man nu på stigen utstakat börja vandra kan väl inte effekt sägas vara vad som räknas. Gynnas genom att ingen skulle söka göra något annat än det bästa för dig.
Så hur skapar man då en universalitet till ett sådant beslutsprocessmönster? Vi känner ju bara oss själva så där får vi väl börja och sen tolka det andra för att se om det har en effekt.

Oj oj oj vad det rann iväg vill inte tråka med att brodera ut. Hoppas någon behållning kan fås :)
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Deuce Deceptor
Inlägg: 318
Blev medlem: 23 maj 2004 23:12

Inläggav Deuce Deceptor » 30 dec 2005 14:02

JR: Tar mig friheten att försöka sammanfatta ditt inlägg. Menar du att?:
Jag är enbart i relation till något. Utan ett yttre något kan man inte tala om ett inre jag. Detta något är allt annat med vilja. Allt levande. Vårt beroende av detta något för att existera gör att vi hamnar i en nära symbios med "något"(det som liknar oss). Denna nära symbios gör att vi genom en utilitaristisk strävan efter maximerad lycka kommer att uppnå vårt eget mål.

JR skrev:
Om jag ser till att ge mig själv det bästa. Måste jag då inte se till vad som är det bästa för det som liknar mig? Vad är jag annars och vad är det bästa som ska ges till mig?


Varför måste du kämpa för dina likars bästa? Hittar inget tvingande argument här. Empati...visst...men vad mer? Annars är du den du upplever dig vara. Det bästa som ska ges(eller snarare upptäckas) till dig är väll sinnesfrid och lycka av något slag. Kan inte beskriva denna utopi då jag inte känner den. Men jag tror att vi kan sträva mot en ökad förankring i oss själva som möjliggör ett konstruktivt förhållningssätt till smärta och en fullare njutning och frid. Eller nått... :lol:

Alltså...utveckla gärna...eller snarare sammanfatta.

Mvh/DD

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Gud vände sitt ansikte mot dig och vare dig nådig

Inläggav hovnarr » 30 dec 2005 18:27

DD skrev:Varur kommer synden, nåden och jesus?


Frågor som kan bli hur stora eller hur små som helst. Synden, dvs sundet - avskiljandet - måste komma ur handlingen att vända sig ifrån istället för att vända sig emot, att fly istället för att möta. I flykten eller avsaknaden av mötet uppstår ett tomrum som vi istället måste fylla med något annat. Detta andra befäster sedan synden, då den tjänar till att dränka det rop på mening som tomheten utgör. Synden vilar i tidsfördrivet, i verklighetsflykten, i frånskyllandet och oviljan att ta ansvar.

Hur nåden passar in i en större kosmologi beror ju på vilka kosmologiska grundbegrepp man rör sig inom. Kanske kan vi mötas i en liknelse där nåden är som ett ljud och intuitionen det öra som vi kan uppfatta nåden med? Nåden erbjuds alltid och uppnås aldrig. Det är därför den är en nåd och inte en prestation såsom en vinst. Den är inte människans och rent andlig. Intuitionen är delvis mänsklig och delvis andlig - dvs andemänsklig (atma). Ett sinnesorgan som sträcker sig högt upp, eller kanske djupt in, i det andliga. Nåden kan tas emot men inte erövras.

Här kommer Jesus in! Evangeliet, dvs glädjebudet om att uppståndelse är möjlig, berättar om nåden som en realitet för människan. Be och ni skall få. Var som ett barn. Ta ansvar och återvänd till dig själv - det jag som är väg, sanning och liv, och som inte lever i synd och åtskillnad. Jesus som förkroppsligande av Ordet visar hän på Ordet som något mer än en bok - det blir till envars personliga angelägenhet att nå det himmelrike som är nära.

DD skrev:Vad jag menar med att "gud inte är personlig" är inte att gudsupplevelsen inte är personlig utan att Gud inte är det. Det finns en skala mellan gudsbilden så som Tor och gudsbilden så som dao. För mig är gud mer dao. Sedan kan folk säga Tor och mena att denne är alltet, urprincipen, det ordlösa, obeskrivbara....


För mig blir personlighet som begrepp bara relevant för ett jordeliv, inte i ett evigt eller gudomligt liv. Personlighet, i min kosmologi, är en delprojektion av själen i samtiden (då använder jag ändå "själ" slarvigt, i mitt tycke). Jag tror att få verkligt troende människor någonsin tänkt sig Tor som en avatar. För fornmänniskan var Tor troligen inte åskans gud, utan åskan. När åskan gick var det Tor som for över himlavalvet och när det blixtrade var det han som slog till med Mjölner. Det var så det såg ut. Blixten var hammarslaget och hammarslaget var blixten, inget annat.

Nationalromantikerna ville sedan långt senare gestalta detta och avbildar därför t.ex. Tors avatar i en känd målning med en vagn som dras av bockar och hammaren i högsta hugg. För dem tror jag fortfarande att det var klart att detta var en avbild, en symbol för det gudomliga. Efter industrialismens intåg, det modernas blomstring och den logiska positivismen gick symbolens värde förlorat och den blev obegriplig för människan. Man trodde att det var så Tor verkligen såg ut. Och kristna å sin sida fick ingen rätsida på Bibelns alla oräkneliga symboler och budskap, som idag måste betraktas som dolda eftersom världen blivit blind men som var fullt begripliga då de nedtecknades. Kristendomskritikerna gick i samma spår och debatten dem emellan kom att helt missa målet och istället fokusera på futtiga detaljer.

Intressant att notera är att den asiatiska trosläran inte (ännu) genomgått samma imbecilla materialisering som den västerländska. Så till den grad att vi idag frestas tro att Tor och Tao representerar väsensskilda gudabilder. Denna skillnad i utveckling tror jag mycket beror på att industrialisering och konstnärliga strömningar utvecklats på ett helt annat sätt där, och gemene mans synsätt har därför inte blivit så förstockat som i väst.

-narr-

Deuce Deceptor
Inlägg: 318
Blev medlem: 23 maj 2004 23:12

Inläggav Deuce Deceptor » 30 dec 2005 19:07

Hovnarr skrev:
Nåden erbjuds alltid och uppnås aldrig. Det är därför den är en nåd och inte en prestation såsom en vinst. Den är inte människans och rent andlig. Intuitionen är delvis mänsklig och delvis andlig - dvs andemänsklig (atma). Ett sinnesorgan som sträcker sig högt upp, eller kanske djupt in, i det andliga. Nåden kan tas emot men inte erövras.


Innebär inte vägen till nåden en viss kamp, träning eller ansträngning? Kom denna insikt som en blixt ifrån klar himmel då du spelade PS2 eller har den kommit efter mycket funderande och sökande? Menar du att det finns en skillnad mellan materiell värld och andlig värld...alltså två väsenskillda substanser?

Hovnarr skrev:
För mig blir personlighet som begrepp bara relevant för ett jordeliv, inte i ett evigt eller gudomligt liv.


Är inte det gudomliga värdsligt? I varjefall litegranna?

Angående gudsbilder. Jaja, vi har väll liknande gudsbild. Jag anser också att religiösa uttryck bör läsas allegoriskt och att gud inte kan förklaras som man förklarar en annan människa. Dock kan du väll hålla med mig om att det finns människor som verkar ha en sådan uppfattning om gud. Dvs tillskriver denne en mängd attribut. Den skrattretande disskutionen om treenigheten under 300-talet är ett exempel på hur kyrkan misslyckats med att se det paradoxala mysteriet i Gud och istället fästa sig vid pettitesser. Det finns de som ser Jesus som en faktisk blandras mellan människa och Gud som klampat runt på denna jord och innehavt vissa attribut. Visst finns det olika gudsbilder...där vissa är av en mer abstrakt natur medan andra är mer konkreta? Att det alltid funnits mystiker och fundamentalister innom alla religiösa traditioner är jag med på.


Hovnarr skrev:
Intressant att notera är att den asiatiska trosläran inte (ännu) genomgått samma imbecilla materialisering som den västerländska. Så till den grad att vi idag frestas tro att Tor och Tao representerar väsensskilda gudabilder. Denna skillnad i utveckling tror jag mycket beror på att industrialisering och konstnärliga strömningar utvecklats på ett helt annat sätt där, och gemene mans synsätt har därför inte blivit så förstockat som i väst.



Håller med i mycket. Dock tror jag att de finns de som ser Shiva som en avatar och de som ser honom som en aspekt av brahman. Hur Tor uppfattades av människor som trodde på honom kan vi bara spekullera i. Det är dock ytterst svårt att se tao som en avatar med en massa attribut...då får man vränga Tao Te Ching ganska kraftigt.

/DD

kkklll
Inlägg: 75
Blev medlem: 20 dec 2005 00:01

Inläggav kkklll » 31 dec 2005 17:33

Visst finns det gudar, eller former; det kan man hävda om man tror att vissa saker är oföränderliga och andra förändras. ( Men man behöver inte tro på dom för den skull )

Men en sådan tanke jämte övertygelsen om att sinnesförnimmelserna är verkliga är inte materialism och som sådan och ett slags hopkok – blaj!

Man tvingas, som Nietzsche mycket riktigt påpekar, ”postulera” förmågor av olika slag, ja t o m ”krafter”. Mystiska förklaringsmodeller dyker upp. Till slut kan det bli ett slags vansinnigt metafysiskt system med en egendomlig självrefererande begreppsapparat. Filosofihistorien har som bekant att presentera skräckexempel på detta, vari icke Kant är den största och Wittgenstein den minsta.

Men som sagt - en hårddragen materialism är värd all respekt. Det finns nämligen ganska skarpa argument för sinnesförnimmelsernas verklighet och känslans primacitet. Den traditionella sinnesdatateorin/kunskapsteorin (så som den formuleras i Teaitetus givetvis) bör dock kompletteras med vissa anmärkningar, företrädesvis ur ”Faidon”.

Det kunde lyda något ungefär så här. Ingen känsla är den andra lik, alla våra förnimmelser är unika, själen – eller kroppen - är som en lyra, en sträng. Den bäste av oss, den ”känsligaste”, konstnären, ”geniet”, är den som känner mest. Vi bör respektera en sådan person, ty denne har liksom en slags företrädesrätt till ”det verkliga” – till ”känslans landskap”.
Denne är bäst på att ”tolka” verkligheten. Medan vi andra, i synnerhet om vi inte är anhängare, är rätt dåligt stämda.

Det finns inga gudar. Alltså ingen ”gudomlig inspiration”, inga besynnerliga krafter. Det finns materia, d v s material som är bättre eller sämre sammanfogat. Vissa själar – eller kroppar – är mer harmoniskt sammansatta än andra. Men även dessa – dom bästa av oss – skall dö en dag. Kvar blir ”intet”.

Men för att lämna denna utläggning och ta oss an det filosofiska argumentet för själens dödlighet, känslans primacitet och sinnesförnimmelsernas verklighet, måste vi be interlokutören ”vänd på det hela!”. Vi måste övertyga honom om orimligheten i det motsatta antagandet.

Om det icke vore så att själen vore att jämföra med en spänd lyra, sammansatt av materia, hur skulle vi då kunna förklara att det under vitt skilda omständigheter de facto föds personer som liksom förefaller vara stöpta till att skapa stora konstverk, det må vara musikaliska alster, konstverk eller litteratur? Om icke sinnesförnimmelserna fanns, om inte känslans företräden vore något givet, hur skulle vi då kunna förklara dessa till synes helt slumpmässiga historiska uppdykanden av genialitet?

Och om själen vore odödlig, vart tar den vägen? Vi har empiriska belägg för att kroppen multnar och försvinner, men själen vet vi ju inte vart den tar vägen, om vi nu leker med tanken att det skulle röra sig om två olika saker.

Och om inte sinnesförnimmelserna vore verkliga, hur skulle man då kunna hitta hem på kvällen? Och hur kommer det sig att berusade och sjuka personer är sämre vad det gäller sinnesförnimmelserna? Och att hundar och katter tycks vara mycket väldisponerade i så måtto?

Och om gudarna funnos, varför visar dom sig inte?

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 31 dec 2005 17:52

DD skrev:Innebär inte vägen till nåden en viss kamp, träning eller ansträngning? Kom denna insikt som en blixt ifrån klar himmel då du spelade PS2 eller har den kommit efter mycket funderande och sökande?


Både och faktiskt. Min erfarenhet av "blixtar från klar himmel" är att de kommer just när man spelar PS2, cyklar förbi utan en tanke på nåt annat eller har ett utåt sett trivialt samtal med en god vän. ATT de kommer, eller kanske snarare att man lägger märke till dem, tror jag däremot har att göra med funderandet, sökandet, formulerandet av en fråga inom och utåt, bön, meditation - you name it. Man kan rensa öronen på vax men ljudflödet är konstant - med eller utan vax.

DD skrev:Menar du att det finns en skillnad mellan materiell värld och andlig värld...alltså två väsenskillda substanser?


Jag har svårt att se artskillnader. På ett mer logiskt-filosofiskt plan har jag svårt att se artskillnaden mellan artskillnaden och gradskillnaden (detta upplöser alla artskillnader). Som konvention kan det vara praktiskt att tala om en materiell och en andlig "värld". Mer korrekt vore väl att tala om dem som olika dimensioner. Det finns ju tre rumsdimensioner och en tidsdimension. Skulle du säga att det finns en skillnad mellan dem, att de utgör väsensskilda substanser eller något annat besynnerlig? Samma sorts fråga. Just att betrakta dem som olika dimensioner är väl kanske så tydligt det kan bli.


DD skrev:Är inte det gudomliga värdsligt? I varjefall litegranna?


Framförallt är väl det värdsliga gudomligt. I allra högsta grad!

DD skrev:Dock kan du väll hålla med mig om att det finns människor som verkar ha en sådan uppfattning om gud.


Absolut, det skriver jag ju själv i det föregående inlägget.

DD skrev:Det finns de som ser Jesus som en faktisk blandras mellan människa och Gud som klampat runt på denna jord och innehavt vissa attribut.


Det som intresserar mig mest i den frågan är om det andeväsen som approcherar Paulus en route till Damaskus tidigare hade vandrat på jorden. Alltså, är uppenbarelsen av Jesus där och då att likställa med uppenbarelsen av en avliden nära anhörig som står och ger en råd vid sängkanten, eller är Jesus av ett helt annat slag? En uppstigen människa eller ett nedstiget änglaväsen? Andemänniska eller Människoande? That's what I'd like to know.

Hur Tor uppfattades av människor som trodde på honom kan vi bara spekullera i.


Ändå finns det mer eller mindre rimliga hypoteser. Själv tror jag att om man skulle visa en nordbo från 500-talet två bilder där den ena avbildade en blixtrande himmel och den andre en romantisk målning av Tor och hans getter skulle han känna igen den första som Tor och den andre som en gubbe med getter.

-narr-

kkklll
Inlägg: 75
Blev medlem: 20 dec 2005 00:01

Inläggav kkklll » 01 jan 2006 09:27

Men låt oss anta att det finns drivkrafter, kausala samband i naturen, eller som man inom filosofin brukar säga, relationer. Då gäller följande: vi kan inte empiriskt verifiera ett sådant antagande genom observation. Men vi tvingas kanske sluta oss till det om vi underhåller den övergripande hypotesen att det dels finns saker som är oföränderliga och dels sånt som är föränderligt. Vi skulle i så fall tvingas av denna, som man kunde kalla ”commonsense-uppfattning” ( att vissa saker förändras och andra är oföränderliga, exempelvis känslolivet versus geometriska former ), till något som tycks avlägsna sig från ”det sunda förnuftet” ( om nu en sådan
term överhuvudtaget äger relevans ). Vi tvingas kanske konstatera att det måste finnas former.

Man kunde säga att det kunskapsteoretiska initiala antagandet att sinnesförnimmelserna på något sätt är verkliga och förmedlar kunskap, liksom givetvis att en triangel är verklig, för oss till metafysiken.

Detta ser vi, företrädesvis med vår inre blick, om vi än en gång kontemplerar det av David Hume anförda exemplet med biljardbollarna, som jag tidigare något slarvigt antydde något om.

Vi tänker oss att vi ser en biljardboll som rör sig och stöter till en annan biljardboll. Nu skulle man ju vilja ha det till att den ena biljardbollen ”orsakade”, eller var drivkraften till att den andra biljardbollen rörde sig. Om nu allt är rörelse, och – givetvis – det enbart finns sinnesförnimmelser ( och enbart sinnesförnimmelserna förmedlar kunskap ), då måste vi konstatera att det inte finns några drivkrafter.

Men om vi däremot antar att drivkraften eller orsaksrelationen finns, då tvingas vi ifrågasätta att det enbart skulle finnas sinnesförnimmelser, eftersom orsaksrelationen icke förnimmes när vi ser en biljardboll stöta till en annan. Det enda vi ser är två bollar som rör sig, var den ena stöter till den andra. Men nu måste väl även det omvända gälla. D v s om vi antar att det dels finns sånt som förändras och dels sånt som är oföränderligt, då måste vi kanske även sluta oss till att orsaksrelationen finns.

Men när vi har kommit så långt då börjar problemen. Därför lämnar vi det till en annan gång. Några ord dock på sin plats för den intresserade.

Låt oss säga att vi utgår från att det finns saker som är föränderliga jämte saker som är oföränderliga då blir det helt obegripligt vad en orsaksrelation är. Detta kallas tekniskt ( inom metafysiken ) ”the third man problem” ( det finns olika varianter av det ). Alltså, utgående från detta antagande tycks det oss som om orsaksrelationen utgjorde ett tredje, varken rörligt eller orörligt, varken sinnesförnimmelse eller form, ja varken "overkligt" ( eller skenbart ) eller verkligt.

Därför är antagandet att orsaksrelationen finns och utgående från detta antagande - jämte det ovan anförda exemplet av Hume - tvingas konstatera att det icke enbart finns sinnesförnimmelser, och att det måste finnas former och att en utav dom således skulle vara ”drivkraften”, eller orsaksrelationen, till synes mycket lättare. Och så länge man vidhåller att sinnesförnimmelserna på något sätt är verkliga och att rörelse finns, ser jag för närvarande, inga större problem med en sådan uppfattning.

Orsaksrelationen, drivkraften, eller vad vi vill kalla det, skulle således, i likhet med triangeln, vara oföränderlig, evig, för alltid.

Användarvisningsbild
cogito
Inlägg: 621
Blev medlem: 10 mar 2004 17:01

Inläggav cogito » 01 jan 2006 17:28

Det som intresserar mig mest i den frågan är om det andeväsen som approcherar Paulus en route till Damaskus tidigare hade vandrat på jorden. Alltså, är uppenbarelsen av Jesus där och då att likställa med uppenbarelsen av en avliden nära anhörig som står och ger en råd vid sängkanten, eller är Jesus av ett helt annat slag? En uppstigen människa eller ett nedstiget änglaväsen? Andemänniska eller Människoande? That's what I'd like to know.


Men hovnarr, kan man inte tänka sig att hålla dörren öppen för en tredje möjlighet? Namngivandet av andeväsendet i frågan härstammer ju från Paulus själv. Måste det bländande ljuset representerar "Jesus" överhuvudtaget? Talar Saulus moraliska mognadsgrad *för* ett sådant möte enligt dina historiska utgrävningar? Talar den påföljande *pauliniska* kristendomens variant/lära och dess konsekvenser för saken? Eller har du helt enkelt utvecklat en förkärlek för paulinismn? Isåfall varför?

undrar cogito

Deuce Deceptor
Inlägg: 318
Blev medlem: 23 maj 2004 23:12

Inläggav Deuce Deceptor » 02 jan 2006 00:20

Hovnarr skrev:
Man kan rensa öronen på vax men ljudflödet är konstant - med eller utan vax.


Anta att det finns en yttre verklighet som vi kan stå i relation till på olika sätt och ha olika perspektiv på. Hittar vi ett sätt att se på denna verklighet som är bättre än andra sätt så kan vi använda oss av uttrycket ovan. Världen har existerat hela tiden...vi har bara inte sett den på rätt sätt. Kämpa är ju en fråga om perspektiv. Om jag sätter mig och läser en bok som jag finner intressant och därigenom kommer till insikt om något...så kanske det blir fel om jag kallar detta kamp. Men det krävdes i vilket fall vissa förutsättningar för att jag skulle komma till den insikt jag gjorde. Är inne lite på att översätta ditt nådbegrepp till de sätt som nirvana kan beskrivas på. Ofta beskrivs det som att det finns olika vägar(dharman) till insikt(nirvana), men att långt ifrån alla människor har de förutsättningar som krävs för att nå dit. För vissa är det svårare än andra. Vissa föds in i en mer begränsande situation och kan då ha längre väg att gå. Ungefär som att vissa människor kan få svårare att lyckas i skolan eller med andra saker. Dock kan i stort sätt alla få mvg i de flesta ämnen bara de får rätt hjälp, men vissa har en underlättande situation, medans andra kanske aldrig får gå i skolan.

Hovnarr skrev:
DD skrev:
Menar du att det finns en skillnad mellan materiell värld och andlig värld...alltså två väsenskillda substanser?


Hovnarr skrev:
Det finns ju tre rumsdimensioner och en tidsdimension. Skulle du säga att det finns en skillnad mellan dem, att de utgör väsensskilda substanser eller något annat besynnerlig? Samma sorts fråga. Just att betrakta dem som olika dimensioner är väl kanske så tydligt det kan bli.


Jo, lodrät, vågrät, på djupet och tid. Olika aspekter av världen. En annan liknelse kan kanske vara att ett och samma ämne kan finnas i olika tillstånd. Dock upphör inte isen att vara vatten bara för att den inte flyter. Lika lite upphör vi att vara materiella(om vi antar att jag med materiell menar att allting i grunden är av samma natur och denna natur kallas materiell) när vi är andliga. Dualistiskt så kan man ju få ett problem om man menar att det finns två världar av helt olika slag. Problemet blir hur de samverkar. Men hur definierar du andlig?

Hovnarr skrev:
DD skrev:
Är inte det gudomliga värdsligt? I varjefall litegranna?



Hovnarr skrev:
Framförallt är väl det värdsliga gudomligt. I allra högsta grad!


Precis. Samma sak. Amen.

Hovnarr skrev:
Det som intresserar mig mest i den frågan är om det andeväsen som approcherar Paulus en route till Damaskus tidigare hade vandrat på jorden. Alltså, är uppenbarelsen av Jesus där och då att likställa med uppenbarelsen av en avliden nära anhörig som står och ger en råd vid sängkanten, eller är Jesus av ett helt annat slag? En uppstigen människa eller ett nedstiget änglaväsen? Andemänniska eller Människoande? That's what I'd like to know.


Det finns en zen historia om hur en zen-mästare säger åt sina lärjungar "om ni möter buddha; döda honom". Som jag ser det så handlar detta b.la. om att inte fästa sig vid fasta bilder. Upplysningen nås inte genom en viss person. Den väg som buddha lärde kan dock vara användbar i vårt sökande. Är det samma med Jesus? Om J bara är Paulus symbol för den upplysta människan så blir inte just Jesus oumbärlig för frälsning eller mottagande av nåd på nått sätt. Om J däremot var något annat än en symbol, t.ex. ett andeväsen, alltså ett väsen av fysisk art...då skulle man kunna tänka sig att denne var oumbärlig för frälsning. "ingen kommer till fadern utan mig" (lite fritt citerat) skulle antingen kunna stå för att vi inte når upplysning om vi inte förstår vad Jesusbilden symboliserar för Paulus eller att någon som aldrig stöter på kristendommen inte kommer att bli upplyst. För många kristna bygger ju kristendommen på att J existerat annat än som symbol.

Angående Tor. Håller med. Jag tror att olika gudsbilder t.ex. den faktiska avataren, symbolen, altet mm. har rymts inom alla religioner. Det handlar mer om perspektiv och personlighet än om vilket språk vi använder...och religion är just ofta ett språk för att uttrycka de yttersta frågorna. Säger du nåd...kanske jag säger insikt...eller nirvana. Säger du Jesus...kanske jag säger dao...eller tor...eller alltet...eller urprincipen...eller brahman...eller krishna osv. Mystiker inom olika religioner har mycket mer gemensamt över religionsgränserna än med fundamentalister inom sin religiösa gren.

För att återknyta i tråden:


Hovnarr skrev:
Deuce Deceptor skrev:
Men vad är önskvärt att styras av. Vad är oönskat och vad är önskat? Vad är kanske oönskat, men omöjligt att ta bort?


Hovnarr skrev:
Frågar du mig DD är svaret Nåden! Det är önskvärt att styras av.


Jo, om nåden är insikt eller vad vi nu säger...så är det ju något jag strävar efter att höra...att ta bort vaxet. Dock styrs jag av en mängd andra drivkrafter/motiv. Menar du(narren) att varje handling vi utför(allt ifrån att äta mat, älska med flickvännen, köpa julklappar till mormor, gå till jobbet, dricka öl med polarna, sova osv) skall motiveras av nåden? Är detta möjligt? Hur åstakommer vi detta? Utveckla.

Skön sömn/DD

Deuce Deceptor
Inlägg: 318
Blev medlem: 23 maj 2004 23:12

Inläggav Deuce Deceptor » 02 jan 2006 00:21

Hovnarr skrev:
Man kan rensa öronen på vax men ljudflödet är konstant - med eller utan vax.


Anta att det finns en yttre verklighet som vi kan stå i relation till på olika sätt och ha olika perspektiv på. Hittar vi ett sätt att se på denna verklighet som är bättre än andra sätt så kan vi använda oss av uttrycket ovan. Världen har existerat hela tiden...vi har bara inte sett den på rätt sätt. Kämpa är ju en fråga om perspektiv. Om jag sätter mig och läser en bok som jag finner intressant och därigenom kommer till insikt om något...så kanske det blir fel om jag kallar detta kamp. Men det krävdes i vilket fall vissa förutsättningar för att jag skulle komma till den insikt jag gjorde. Är inne lite på att översätta ditt nådbegrepp till de sätt som nirvana kan beskrivas på. Ofta beskrivs det som att det finns olika vägar(dharman) till insikt(nirvana), men att långt ifrån alla människor har de förutsättningar som krävs för att nå dit. För vissa är det svårare än andra. Vissa föds in i en mer begränsande situation och kan då ha längre väg att gå. Ungefär som att vissa människor kan få svårare att lyckas i skolan eller med andra saker. Dock kan i stort sätt alla få mvg i de flesta ämnen bara de får rätt hjälp, men vissa har en underlättande situation, medans andra kanske aldrig får gå i skolan.

Hovnarr skrev:
DD skrev:
Menar du att det finns en skillnad mellan materiell värld och andlig värld...alltså två väsenskillda substanser?


Hovnarr skrev:
Det finns ju tre rumsdimensioner och en tidsdimension. Skulle du säga att det finns en skillnad mellan dem, att de utgör väsensskilda substanser eller något annat besynnerlig? Samma sorts fråga. Just att betrakta dem som olika dimensioner är väl kanske så tydligt det kan bli.


Jo, lodrät, vågrät, på djupet och tid. Olika aspekter av världen. En annan liknelse kan kanske vara att ett och samma ämne kan finnas i olika tillstånd. Dock upphör inte isen att vara vatten bara för att den inte flyter. Lika lite upphör vi att vara materiella(om vi antar att jag med materiell menar att allting i grunden är av samma natur och denna natur kallas materiell) när vi är andliga. Dualistiskt så kan man ju få ett problem om man menar att det finns två världar av helt olika slag. Problemet blir hur de samverkar. Men hur definierar du andlig?

Hovnarr skrev:
DD skrev:
Är inte det gudomliga värdsligt? I varjefall litegranna?



Hovnarr skrev:
Framförallt är väl det värdsliga gudomligt. I allra högsta grad!


Precis. Samma sak. Amen.

Hovnarr skrev:
Det som intresserar mig mest i den frågan är om det andeväsen som approcherar Paulus en route till Damaskus tidigare hade vandrat på jorden. Alltså, är uppenbarelsen av Jesus där och då att likställa med uppenbarelsen av en avliden nära anhörig som står och ger en råd vid sängkanten, eller är Jesus av ett helt annat slag? En uppstigen människa eller ett nedstiget änglaväsen? Andemänniska eller Människoande? That's what I'd like to know.


Det finns en zen historia om hur en zen-mästare säger åt sina lärjungar "om ni möter buddha; döda honom". Som jag ser det så handlar detta b.la. om att inte fästa sig vid fasta bilder. Upplysningen nås inte genom en viss person. Den väg som buddha lärde kan dock vara användbar i vårt sökande. Är det samma med Jesus? Om J bara är Paulus symbol för den upplysta människan så blir inte just Jesus oumbärlig för frälsning eller mottagande av nåd på nått sätt. Om J däremot var något annat än en symbol, t.ex. ett andeväsen, alltså ett väsen av fysisk art...då skulle man kunna tänka sig att denne var oumbärlig för frälsning. "ingen kommer till fadern utan mig" (lite fritt citerat) skulle antingen kunna stå för att vi inte når upplysning om vi inte förstår vad Jesusbilden symboliserar för Paulus eller att någon som aldrig stöter på kristendommen inte kommer att bli upplyst. För många kristna bygger ju kristendommen på att J existerat annat än som symbol.

Angående Tor. Håller med. Jag tror att olika gudsbilder t.ex. den faktiska avataren, symbolen, altet mm. har rymts inom alla religioner. Det handlar mer om perspektiv och personlighet än om vilket språk vi använder...och religion är just ofta ett språk för att uttrycka de yttersta frågorna. Säger du nåd...kanske jag säger insikt...eller nirvana. Säger du Jesus...kanske jag säger dao...eller tor...eller alltet...eller urprincipen...eller brahman...eller krishna osv. Mystiker inom olika religioner har mycket mer gemensamt över religionsgränserna än med fundamentalister inom sin religiösa gren.

För att återknyta i tråden:


Hovnarr skrev:
Deuce Deceptor skrev:
Men vad är önskvärt att styras av. Vad är oönskat och vad är önskat? Vad är kanske oönskat, men omöjligt att ta bort?


Hovnarr skrev:
Frågar du mig DD är svaret Nåden! Det är önskvärt att styras av.


Jo, om nåden är insikt eller vad vi nu säger...så är det ju något jag strävar efter att höra...att ta bort vaxet. Dock styrs jag av en mängd andra drivkrafter/motiv. Menar du(narren) att varje handling vi utför(allt ifrån att äta mat, älska med flickvännen, köpa julklappar till mormor, gå till jobbet, dricka öl med polarna, sova osv) skall motiveras av nåden? Är detta möjligt? Hur åstakommer vi detta? Utveckla.

Skön sömn/DD

Fication
Inlägg: 1058
Blev medlem: 05 aug 2005 11:25
Kontakt:

Inläggav Fication » 02 jan 2006 01:19

Bra ämne! Betydligt viktigare än vad vi gör, hur vi gör det och vad resultatet blir.

Min uppdelning är att vi har två typer av motiv för våra handlingar:
- Ökande av välbefinnande (egoistiska)
- Utvecklande

Ibland sammanfaller de, men oftast väljer vi mellan dessa.

kkklll
Inlägg: 75
Blev medlem: 20 dec 2005 00:01

Inläggav kkklll » 02 jan 2006 03:13

Men nu är det ju också möjligt att uppfatta drivkraften, eller orsaksrelationen, som något givet. Men vad skulle det vara? Låt oss ta en vanlig sak, säg en tändsticksask. Vi föreställer oss vidare en person som aldrig har sett en tändsticksask, eller på annat sätt kan sägas veta vad en tändsticksask är. Om vi nu hävdar att tändsticksaskar finns eftersom de är ”givna”, blir det ju inte mer begripligt för den skull och om vi dessutom frågar denna person ”vilka tändsticksaskar gör att något fattar eld”, då väntar vi ju oss att han skall kunna svara: ”de tändsticksaskar som inte är våta, vars plån är intakta, som har stickor i sig, stickor som stryks över plånet, vars blandning av kaliumklorat, fosfor och lim är riktig o s v”.

Vi får m a o aldrig något heltäckande svar. ”Det givna”, som vi inte vet vad det - eftersom vi rör oss i ett slags minimalia circulus (vitiosus ) - är nämligen orsak till att något fattar eld, men denna orsak, är inte en tillräcklig orsak, eller mer tekniskt inte ett tillräckligt villkor, det krävs dessutom ett kanske oändligt antal orsaker, liksom i orsaken. Vilket vissa kanske uppfattar som konstigt på något sätt.

Den mekanistiska världsbild som föreställningen om det givna implicerar tycks även tvinga oss att anta förefintligheten av ett slags deus ex machina. För om vi i atomistisk mening antar att rörelse orsakar rörelse och att detta – att rörelse orsakar rörelse – är orsaksrelationen själv, då har vi en tredje orsaksrelation, som även den, om den är i rörelse, måste vara föremål för (oändlig) regression. Alternativt kan man ju, som sagt, spekulera om ett slags deus ex machina som drar i gång uret. Men jag vet inte riktigt om det är så lämpligt.

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Är vind och vidd och ett oändligt hem

Inläggav hovnarr » 02 jan 2006 12:34

Här blir det mycket på en gång...

kkklll skrev:Det finns inga gudar. Alltså ingen ”gudomlig inspiration”, inga besynnerliga krafter.


Om det sambandet är korrekt skulle man lika gärna kunna säga: Om det finns gudomlig inspiration och besynnerliga krafter så finns det gudar.

kkklll skrev:Om det icke vore så att själen vore att jämföra med en spänd lyra, sammansatt av materia, hur skulle vi då kunna förklara att det under vitt skilda omständigheter de facto föds personer som liksom förefaller vara stöpta till att skapa stora konstverk, det må vara musikaliska alster, konstverk eller litteratur?


Om vi antar att något sådant som en själ finns måste vi alltså vara på det klara med att den allena inte dikterar hur en person kommer att bete sig. En människa är ju heller inte något statiskt utan förändras under livets gång. Själen och personligheten kan alltså inte ses som helt överlappande, vilket vare sig är ett argument för eller emot att det finns en själ, eller för den delen, en personlighet.

kkklll skrev:Och om själen vore odödlig, vart tar den vägen?


Vart tar en punkt vägen? Eller ett streck? Eller en sekund? Frågan "Vart tar den vägen?" har mening sålänge [den] syftar på ett rumstidsligt objekt. Vart tar stenen vägen? Den vittrar sönder, blir till nya mineral osv. Den transformationen kan vi se för blotta ögat. Vart tar trädet vägen? Kanske delvis i sina frön, delvis genom att transformeras till näringsrik mylla och så vidare. Det är svårare att se precis hur det går till, och med människan blir det ännu svårare.

kkklll skrev:Vi har empiriska belägg för att kroppen multnar och försvinner, men själen vet vi ju inte vart den tar vägen, om vi nu leker med tanken att det skulle röra sig om två olika saker.


Vad skulle du godta som empiriskt belägg för en själ? Vad får dig att tro att just det belägget skulle ha något med en själ att göra? Skeptiker har ofta en inprecis uppfattning om vad en själ skulle vara, och därför svårt att knyta "belägg" till den.

kkklll skrev:Och om inte sinnesförnimmelserna vore verkliga, hur skulle man då kunna hitta hem på kvällen? Och hur kommer det sig att berusade och sjuka personer är sämre vad det gäller sinnesförnimmelserna? Och att hundar och katter tycks vara mycket väldisponerade i så måtto?


Vad skulle själen ha med sinneförnimmelser att göra? Även om där funnes ett samband är det ju helt klart så att det materiella påverkar det materiella (alkohol som du nämner). Kanske är djurens sinnesskärpa snarare något som hänger ihop med avsaknaden av en "själ" än förekomsten av den?

cogito skrev:Men hovnarr, kan man inte tänka sig att hålla dörren öppen för en tredje möjlighet? Namngivandet av andeväsendet i frågan härstammer ju från Paulus själv. Måste det bländande ljuset representerar "Jesus" överhuvudtaget? Talar Saulus moraliska mognadsgrad *för* ett sådant möte enligt dina historiska utgrävningar? Talar den påföljande *pauliniska* kristendomens variant/lära och dess konsekvenser för saken? Eller har du helt enkelt utvecklat en förkärlek för paulinismn? Isåfall varför?


Rieseninteressant! Tack för foten i dörröppningen, men hur kan man tänka vidare kring detta i så fall? Jag börjar med dina frågor baklänges - hoppas vi kan nysta i detta tillsammans.
- Nä, jag har ingen särskild förkärlek för paulinism men jag känner med honom för allt han utstått i missförstånd och förvanskningar
- Det beror på vad man betraktar som den paulinska kristendomens konsekvenser. Dess lära (som jag uppfattar den) är till sin grund rätt olik kristendomen av idag (som de flesta uppfattar den). Det kanske iofs beror på just min uppfattning av texterna i allmänhet än på Paulus i synnerhet. I alla fall är Paulus brev och haranger rätt otydliga och det är svårt att veta var han står och vad han förespråkar.
- På frågan om mognadsgraden vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Man kan i alla fall säga såhär: Det är rimligt att Paulus skulle förknippa sin första starka mystiska upplevelse med den frälsare (därav namnet "Jesus") som han hoppas ska komma och återupprätta Jerusalem.
- SÅ om det bländande ljuset INTE är Jesus, vad är då a) det bländande ljuset och b) Jesus? Det är en sak att hävda kristendomen inte bygger på en historisk person utan på Paulus syner. Vad man säger då är egentligen att de som tror på historisk Jesus är fel ute och att "Jesus" har ganska lite med dagens "kristendom" att göra, eftersom Jesus är sprungen ur Paulus syner. Men om Jesus "inte ens" är det, vad skulle Jesus då vara? Kanske själva Frälsningen som avatar. Nåden personifierad - med det enda förbehållet att han aldrig var det (personifierad alltså), eller snarare ständigt ÄR det - i Paulus och varenda troendes personliga möte med det gudomliga därföre och därefter. Vad tror cogito?

DD skrev:Dock kan i stort sätt alla få mvg i de flesta ämnen bara de får rätt hjälp, men vissa har en underlättande situation, medans andra kanske aldrig får gå i skolan.


Just det. I den här sortens frågor behöver man kanske först och främst lyxen att ha tid för eftertanke. Jag har själv väldigt få verkliga problem eller ens bekymmer i min vardag. Jag har hem, hus, mat, flickvän, arbete, fritid, bildning. Social och ekonomisk trygghet. I en rätt tidig ålder har jag fått allt detta, vilket satte mig på kollisionskurs med den stora Tråkigheten och Meningslösheten. Vilket blev min väckarklocka för förändring. Och tack och lov hade jag också ett liv som tillät en sådan utveckling. Jag kunde (och kan!) t.ex. delta i ett aktivt reflekterande här på forumet, via vilket jag lärt känna andra med liknande ambitioner. Så jag har haft tur i livet. Och jag är glad att jag kunde börja mala dessa frågor nu och inte när jag är 35 och har häcken full med ungar osv.

DD skrev:Men hur definierar du andlig?


Äh, det är mest ett samlingsnamn som jag använder i samtal i förhoppning att folk ska förstå vad jag menar i det sammanhanget. Man skulle kunna säga: Något som ses med de inre ögonen (eller hörs med de inre öronen osv) istället för de yttre.

DD skrev:Som jag ser det så handlar detta b.la. om att inte fästa sig vid fasta bilder.


Ett tema som ju också är känt från Bibeln. Inga avbilder eller guldkalvar. Jag går så långt som att hävda att en central grej med korsfästelsen handlar just om att inte fästa sig vid fasta bilder. Människan Jesus dör som en simpel förbrytare - det var inte personen som var "grejen".

DD skrev:Är det samma med Jesus? Om J bara är Paulus symbol för den upplysta människan så blir inte just Jesus oumbärlig för frälsning eller mottagande av nåd på nått sätt.


Det där är ju ett tautologiskt resonemang som gäckar mig, och som jag gärna vill fortsätta diskutera med dig och cogito. Om Jesus (namnet betyder: Frälsaren) är en fysisk gestalt frågar man sig: Finns det andra frälsare? Man undrar då om Jesus är oumbärlig för frälsning. Men om Jesus snarare är ett koncept, gestaltningen av nåd liksom Tor gestaltar åskan, då ÄR ju Jesus oumbärlig för frälsning just FÖR ATT de två (Jesus och Frälsningen) är synonyma, liksom Tor och Åskan en gång var för människan. Det blir som att fråga om Enlightenment är nödvändig för Upplysning. Is God a three-letter word for Love, is Love a four-letter word for God? (Duke Ellington) Hänger du med?

DD skrev:Det handlar mer om perspektiv och personlighet än om vilket språk vi använder...och religion är just ofta ett språk för att uttrycka de yttersta frågorna. Säger du nåd...kanske jag säger insikt...eller nirvana. Säger du Jesus...kanske jag säger dao...eller tor...eller alltet...eller urprincipen...eller brahman...eller krishna osv. Mystiker inom olika religioner har mycket mer gemensamt över religionsgränserna än med fundamentalister inom sin religiösa gren.


Ah, så vackert det låter. Det är väl också det finaste man kan tänka sig komma av religionernas möte. Genom förståelsen av den andres ord vidgas den egna förståelsen av de yttersta frågorna.

DD skrev:Menar du(narren) att varje handling vi utför(allt ifrån att äta mat, älska med flickvännen, köpa julklappar till mormor, gå till jobbet, dricka öl med polarna, sova osv) skall motiveras av nåden? Är detta möjligt? Hur åstakommer vi detta? Utveckla.


Det låter tufft, men kör till. Det skulle visserligen kräva en med dagens mått mätt övermänsklig fromhet, viljestyrka osv. De flesta av oss har inte lyxen av en omgivning som tillåter ett sådant leverne. Men jag tror heller inte att det är nödvändigt för att "rensa öronen". A little goes a long way. Låt en kärleksakt bli en gåva till det gudomliga. Ägna någon gång djuret på din tallrik en tacksamhetens tanke. Köp en klapp till mormor som känns bra och minns att du är sista länken i en lång kedja som gjorde det möjligt för henne att få klappen. Begrunda vad din Uppgift är på ditt jobb, om och när du är färdig med den och när det är dags att gå vidare. Njut av att få ta del av en så mustig tradition som öldrickande. Ta din sömn på allvar så att du kan vara vaken när du ska vara vaken. Med andra ord: Älska din nästa, ära din far och mor, ha inte begär till det som tillhör din nästa och helga sabatten!

-narr-

Användarvisningsbild
cogito
Inlägg: 621
Blev medlem: 10 mar 2004 17:01

NÅDENS FABRIK

Inläggav cogito » 02 jan 2006 18:05

Hovnarr skrev :
Köp en klapp till mormor som känns bra och minns att du är sista länken i en lång kedja som gjorde det möjligt för henne att få klappen.


Snyggt, hovnarr.
En annan vinkling på saken kan vara intressant också, nämligen:

Är effektiva kommersiella metoder en praktisk väg till nästakärlek?

Det var sånt jag ville ha hjälp med av SOL, som ju har upplevelse av kärlek, typ "jag är du, du är jag". En upplevelse som, om jag förstått rätt, är bortom filosoferande, moraliserande och romantiserande. Ett vetande helt enkelt. Jag menar att den som har ett vetande om kärlek borde ha större chans att formulera kärlek som nödvändighet.

Ditt exempel handlar ju om principen arbetsdelning. På andra sidan (i den långa kedjan) sitter det alltså människor som gör sitt delmoment, bl a i "Nådens Fabrik" och sysslar med osjälvisk produktion av mormors klapp. Kanske de kunde "besjäla" sina produkter genom att ägna detta en tanke när de utför sitt "trista" arbetsmoment??

Den motsatta principen heter självhushåll.

I denna totalegoistiska princip äter odlaren själv upp allt h*n odlar, tillverkar kläder för sin egen kropp och bygger en självhushållsenergianläggning vars energi h*n själv konsumerar. Självbenådning.

mvh/cogito

kkklll
Inlägg: 75
Blev medlem: 20 dec 2005 00:01

Inläggav kkklll » 03 jan 2006 04:45

Hovnarr!

Enligt det materialistiska synsättet, som jag nu försvarar, kan man, tror jag, helt bortse från att inspiration skulle existera. Det rör sig helt och hållet om teknik. Vissa människor är dock från födseln - inte begåvade - utan disponerade till sin materiella konstitution således att de i teknisk mening behärskar en eller flera konstarter. Deras fysik är så att säga bättre än dom andras, ja deras hjärnor är bättre sammansatta. Det är en ”naturens nyck” det hela: lyckligt för dom, olyckligt för oss. Delarna har helt enkelt kommit rätt på plats för dessa få förunnade. För oss andra som inte är födda under samma lyckliga stjärna, för oss som är sämre sammansatta, kan det dock te sig som om de vore ”inspirerade”, på gudomligt eller annat sätt. Men detta är bara från vårt underlägsna perspektiv. Nej, vi måste glömma det där med ”gudomlig” inspiration – sånt finns inte och är en kvarleva från tider när man trodde på troll. Vi, dom moderna, borde äntligen göra oss kvitt all sån där mental barlast.

När jag talar om en själ åsyftar jag – återigen i mitt försvar av materialism – i princip det man brukar kalla hjärnan. Visserligen kan det te sig som om människan skulle utvecklas i personligt hänseende i interaktion med sin omgivning eller genom tänkandet men det är en illusion. Hade vi bara en tillräckligt stor dator och tillräckligt djuplodad kunskap i genetik kunde vi med exakthet räkna ut hur en människa skulle komma att bete sig. En vacker dag kommer vi dit hän – sanna mina ord. Vetenskapen är redan på god väg, men än viktigare: nu gäller det att utrota varje tillstymmelse till magiskt tänkande, som alltid tenderar att sätta krokben på vetenskaplig utveckling. I förlängning undergräver också allt detta prat om själens odödlighet, gudar sann mänsklig lycka.

För tänk om alla t ex sysslade med filosofi, hur skulle det då gå? Nej, i sann upplysningsanda vädjar jag till er alla att göra något nyttigt i stället. Man bör se till det mänskliga släktet i stort. Vilka saker har varit till nytta för människan? Går det överhuvudtaget att jämföra låt oss säga uppfinningen av datorn eller tryckpressen – fantastiska uppfinningar som har varit människan till nytta – men dessa spekulationer om själens odödlighet som inte nyttjar till något alls.

Men vi är på god väg att förstå vad hjärnan är för något. Det skulle inte förvåna mig om den mer eller mindre fungerade som en jättestor dator som blixtsnabbt kan räkna ut nästa steg. Människan är en maskin. Låt oss för en gångs skull inse detta. Vissa maskiner fungerar bättre än andra, dom går att uppgradera, men vid något skede måste man byta ut processorn. Man kan uppgradera grafikkortet, liksom man, tack vare den vetenskapliga utvecklingen, kan utföra en hjärttransplantationer, men vid något skede kraschar hela systemet. Detta kallas döden. Efter denna händelse finns absolut ingenting. Att tro något annat är gammalmodigt. Sånt sysslade dom gamla grekerna med för mer än 2000 år sedan. Hade dom kanske reaplan under Sokrates tid som dundrade fram i tre gånger ljudets hastighet? Hade man kanske satelliter som på bråkdelen av en sekund hanterar enorma mängder av information? Nej, nej, nej.

Vad detta beror på? Enkelt! Vi är fler än dom, alltså föds det fler hjärnor, eller själar, med väl sammansatta delar. Det materiella välstånd som vi har skapat på basis av att systematiskt utnyttja dessa begåvningar i det allmännas tjänst har gjort att den totala kunskapen ökat. Det hela rör sig om matematik. Låt oss säga att det grovt räknat föds 10 välutvecklade på 1000 och att det i Athen för 2400 år sedan levde ca 20 000 och att det idag lever 4-5 miljarder på vår jord. Det är bara att räkna.

Det har alltså inte något att göra med evolution, eller med någon slags utveckling. Det är helt enkelt summan av kardemumman. Därför är det nu viktigt att vi blir så många som möjligt. Även av detta skäl är filosofer lite onödiga - måste man väl ändå begripa - om de inte föder fram barn och arbetar med att bygga ut infrastrukturen på ledig tid d v s,

Världsgåtan, om det finns något sådant, kommer att lösas på fältet av teknikerna, ingenjörerna, uppfinnarna, matematikerna, och inte av filosofer som ”sitter och viskar med några ynglingar i något hörn om något stort”.

Mvh


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 15 och 0 gäster