Deuce Deceptor skrev:I denna värld vi lever i så sker en ständig förändring. Vi agerar. Passivitet är ochså en handling, a´la existentialism. Olika handlingar vi utför kan komma att utföras av olika orsaker. Det finns mer eller mindre genomtänkta handlingar. Impulshandlingar(sparka till ett godispapper på gatan framför oss), långsiktiga planer (klara den här tentan för att kunna doktorera i ämnet om 4 år), handlingar styrda av etiska principer av olika slag (det är fel att skada levande djur, måste stoppa gumman ifrån att slå sin hund), mer begärstyrda handlingar (måste äta, dricka osv). Visst är det så att en handling kan vara motiverad av en mängd olika överblickbara och oöverblickbara orsaker. De kategorier jag radat upp gör inget anspråk på att vara heltäckande eller liknande. Jag önskar visa på olika motiv till handling.
Det ämne jag önskar era åsikter kring är: Vad motiverar våra handlingar? Vad borde motivera våra handlingar(utifrån olika perspektiv, för att må bra, göra rätt osv)?
Bakgrunden till frågan uppkommer delvis ur min åsikt att vi ständigt begränsas genom att vi försöker pressa in verkligheten i allt för smala formar. Vi fångas och frustreras då våra allt för smala bilder av verkligheten inte är den verklighet som visar sig. Kanske borde vi kapitulera inför "den stora modern" men vad styr oss då? Drivkrafter och motiv är viktiga i dessa frågor.
Puss och kram/DD
Jag hoppar rätt in och svarar på ursprungsinlägget.
Vad vi borde (kanske bör tillochmed) göra är att handla enligt en ide om universalitet.
Hur fastslår vi att någonting är? Vi tillskriver detta något en likhet med något annat, jämför och skapar relationer dem emellan.
Hur bör vi då agera gentemot något?
Som om vi, i fråga om det vi beskriver, önskar se, och kommer agera gentemot, på ett liknande sätt i alla instanser av detta; något. För gör vi inte detta något, som ett sätt att skapa för oss det bästa eller godaste?
Annars säger vi inte att vi är. Inte i relation till vad vi gör iallafall.
Och om vi inte säger att vi är, så blir det svårt att se hur krav till och mot något kan hävdas. Och vad har vi då för motivation att handla efter ett resonemang om något? Och om vi inte har vår motivation att agera efter ett resonemang, varför ställer vi då oss dessa frågor? Var inte vårt mål att skapa oss det bästa goda.
Så är vårt mål blott och bart vårt eget står det klart att vi kan agera efter principen att göra som vi känner. Men annars krävs ett resonemang, då vi enbart känner oss själva (tolkar andra), för att kunna hävda att göra rätt, om man nu inte tror på naturrätt.
I varje tolkning ligger väl resonemang? Vi bör därför (vi vet ju inte vad allt annat än oss, är) resonera kring hur vi agerar för att se till att våra identifikationer gynnas bäst. Våra relationer till andra och annat är vad vi är, om vi vill vara det mer än att blott vara. Säger vi inte att vi är kan inget motivera oss. Då får tvångets mekanik styra. Det krävs ett hävdande av den egna existensen för att kunna hitta en motivator till ett resonerat agerande.
Jag brukar tänka mig att jorden har så många människor att en viss del av dess befolkning, rent statistiskt, borde tänka samma tankar som jag.
Jag finner det då inte omöjligt att den relationen oss emellan är ett ansvar som jag har. Mina tankar kommer vara andras tankar och därför har jag ett ansvar till att på dom bästa tankarna fundera.
Troligheten till att andras relation till mig i avsende av tankebanor skulle fortstå och inte förbytas till nya relationer, för mig, kan ifrågasättas, men vad är det då för kul
Om jag ser till att ge mig själv det bästa. Måste jag då inte se till vad som är det bästa för det som liknar mig? Vad är jag annars och vad är det bästa som ska ges till mig?
Vad är det då som liknar mig?
Allt som strävar efter att ge det bästa till sig. Det var vad jag från början satte mig ut att göra, och är inte det vad alla levande saker söker göra? Är inte det blommor, djur, människor, organisationer och valutors mål, mycket mer kan nämnas? Är inte då vårat mål, att göra det bästa för allt som strävar efter det bästa då det är vad vi är i vår mest simpla strävan?
Om nu detta vore en generell princip skulle alla gynnas, inte i effekt måhända, men har man nu på stigen utstakat börja vandra kan väl inte effekt sägas vara vad som räknas. Gynnas genom att ingen skulle söka göra något annat än det bästa för dig.
Så hur skapar man då en universalitet till ett sådant beslutsprocessmönster? Vi känner ju bara oss själva så där får vi väl börja och sen tolka det andra för att se om det har en effekt.
Oj oj oj vad det rann iväg vill inte tråka med att brodera ut. Hoppas någon behållning kan fås
