Är det rätt att ljuga? och när är det rätt att ljuga?

[yy]

Det är aldrig rätt att ljuga.

[Rising]

yy: Det finns en scen i filmen The Royal Tenenbaums som jag undrar hur du ser på: Gamle Royal har tre barn, och i en scen så har barnen (då typ tio-elva år gamla) satt upp en pjäs i skolan där man ser dem stå och uppträda i djurkostymer. Berättarrösten säger att de gjorde succé med egenskrivet manus och regi. Efter pjäsen sitter barnen och äter middag med fadern Royal, och de frågar honom "vad tycker du?"

Han svarar något i stil med: "Nä, det var inget vidare. Dialogerna var ytliga pekoral, och karaktärerna kändes transparenta; kulisserna andades lågbudget och skådespeleriet var amatörmässigt. Jag menar; en massa småbarn i djurkostymer, vad förväntar ni er?"

---

Att jag tar upp det här exemplet är för att du(?) och många med er andra tycks sätta sanningen i motsatsförhållande till lögnen. Det tycker jag känns meningslöst.

Se det istället så här: Å ena sidan har du uppriktighet, i andra ändan har du uppmuntran.

Tycker du Royal gjorde rätt som var uppriktig och sade sanningen? Eller håller du med mig om att det ibland faktiskt kan vara bättre att ge uppmuntran, även om den inte är helt uppriktig?

[Jörgen]

Tidigare gick det en annons, där en liten pojke förkunnade:

DET FINNS EN MILJON KYCKLINGSRECEPT!

Jag kan tänka mig förhistorien...
Lille pojke uppmärksammar hur mamman tilllagar kycklingen på ett annorlunda sätt, och blir fundersam, för att sedan fråga:

"Mamma mamma hur många kycklingsrecept finns det egentligen?"

Mamma svarar lite frånvarande:

"Jo, det finns nog en miljon kycklingsrecept."

Lille pojken tycker det där var ju otroligt, och försöker föreställa sig en miljon olika kycklingsrecept, men mamma har ju sagt det, så då är det sant.

Sanningen är ju förstås, att mamma inte vet svaret. (enligt vad jag tycker)

Hur svarar man till barn, hur svarar man till vuxna som man väljer att tycka är mindre vuxna än en själv?

Att ta de förmenta mindre vuxna på allvar, och att alltid svara sant skulle man nog inte orkar med.

Ens egen sanning kan inte alltid förmedlas i dess andemening.

[J R Auk]

yy: Det finns en scen i filmen The Royal Tenenbaums som jag undrar hur du ser på: Gamle Royal har tre barn, och i en scen så har barnen (då typ tio-elva år gamla) satt upp en pjäs i skolan där man ser dem stå och uppträda i djurkostymer. Berättarrösten säger att de gjorde succé med egenskrivet manus och regi. Efter pjäsen sitter barnen och äter middag med fadern Royal, och de frågar honom "vad tycker du?"

Han svarar något i stil med: "Nä, det var inget vidare. Dialogerna var ytliga pekoral, och karaktärerna kändes transparenta; kulisserna andades lågbudget och skådespeleriet var amatörmässigt. Jag menar; en massa småbarn i djurkostymer, vad förväntar ni er?"

---

Att jag tar upp det här exemplet är för att du(?) och många med er andra tycks sätta sanningen i motsatsförhållande till lögnen. Det tycker jag känns meningslöst.

Se det istället så här: Å ena sidan har du uppriktighet, i andra ändan har du uppmuntran.

Tycker du Royal gjorde rätt som var uppriktig och sade sanningen? Eller håller du med mig om att det ibland faktiskt kan vara bättre att ge uppmuntran, även om den inte är helt uppriktig?

Hans värdering av dom stod i relation till dom bästa, så på ett plan är det en oerhörd komplimang. Sen måste man väl se till hur meningen med vad man säger uppfattas. Jag vill väl inte bara att orden skall förstås utan även det som orden menar.

Anpassa sanningen till det kontextuella.

[Algotezza]

Det är aldrig rätt att ljuga.

Och  kulturprodukter som litteratur, konst, film och musik bör undvikas om de inte är dokumentära?

Fantasier och dagrdrömmar är av ondo?

A

[yy]

Rising: Att det aldrig är rätt att ljuga utesluter inte att det aldrig är rätt att tala sanning. Skulle vilja påstå att det beror på syftet, rätt för mig och rätt för dig anser jag vara helt irrelevant.

Algotezza: Om de leder fram till felslut, så är fantasier och dagdrömmar definitivt av ondo.

För att bestämma när det är rätt att ljuga krävs ett subjekt samt ett syfte. Med andra ord är diskussionen inte särskilt relevant.

[Algotezza]

Algotezza: Om de leder fram till felslut, så är fantasier och dagdrömmar definitivt av ondo.

Menar du felslut som i sin tur leder till icke ändamålsenligt eller destruktivt beteende?

För att bestämma när det är rätt att ljuga krävs ett subjekt samt ett syfte. Med andra ord är diskussionen inte särskilt relevant.

Är det inte alltid subjekt som ljuger? Lögner kan väl inte leva vidare utan lögnare och dem som anammat lögnerna?

Menar du att man skall tydligt has definierat subjektet och situationen han/hon befinner sig i, så att syftet kan härledas ut denna för att diskussionne skall bli mer relevant? Kan inte du som svarar på frågan göra det?



A

[J R Auk]

Guds påstådda skelett i marken då? Dinosauriebenen? En lögn utan bärare?

För visst måste det ha varit en tid då dom bara låg där och väntade på att få uttala sin lögn? Vem bar upp lögnen i dom då?

Vi kan tänka oss boken, eller tecknet mer exakt, som något latent ljugande som bara väntar på den subjektiva bejakaren.

[yy]

Menar du felslut som i sin tur leder till icke ändamålsenligt eller destruktivt beteende?

Anspelade på ditt första inlägg. Att det aldrig är rätt att ljuga betyder inte att delar av kultursektorn ska undvikas.

Är det inte alltid subjekt som ljuger? Lögner kan väl inte leva vidare utan lögnare och dem som anammat lögnerna?

Menar du att man skall tydligt has definierat subjektet och situationen han/hon befinner sig i, så att syftet kan härledas ut denna för att diskussionne skall bli mer relevant? Kan inte du som svarar på frågan göra det?

Svaret ska härledas, inte syftet; som för övrigt också måste defineras.

[Algotezza]

Menar du felslut som i sin tur leder till icke ändamålsenligt eller destruktivt beteende?

Anspelade på ditt första inlägg. Att det aldrig är rätt att ljuga betyder inte att delar av kultursektorn ska undvikas.

Då är väl adverbet "aldrig" lite väl starkt...

Är det inte alltid subjekt som ljuger? Lögner kan väl inte leva vidare utan lögnare och dem som anammat lögnerna?

Menar du att man skall tydligt has definierat subjektet och situationen han/hon befinner sig i, så att syftet kan härledas ut denna för att diskussionne skall bli mer relevant? Kan inte du som svarar på frågan göra det?

Svaret ska härledas, inte syftet; som för övrigt också måste defineras.

Skall svaret  härledas ur givna premisser? Men om det saknas premisser för att man skall kunna svara vettigt, varför inte lägga till dem då? Och du kan väl själv tala om vilka syften som skulle kunna berättiga till lögn.

A

[yy]

Då är väl adverbet "aldrig" lite väl starkt...

Nä.

Skalla svaret  härledas ur givna premisser? Men om det saknas premisser för att man skall kunna svara vettigt, varför inte lägga till dem då? Och du kan väl själv tala om vilka syften som skulle kunna berättiga till lögn.

Svaret kan endast härledas ur givna premisser, och kan inte nås genom att "gissa" saknade premisser. I kombination med ett subjekt kan alla syften kan berättiga en lögn.

[Algotezza]

Då är väl adverbet "aldrig" lite väl starkt...

Nä.

"Aldrig" medger alltså undantag.

Skall svaret  härledas ur givna premisser? Men om det saknas premisser för att man skall kunna svara vettigt, varför inte lägga till dem då? Och du kan väl själv tala om vilka syften som skulle kunna berättiga till lögn.

Svaret kan endast härledas ur givna premisser, och kan inte nås genom att "gissa" saknade premisser.

Vilka premisser tycker du saknas för att man skall  kunna avge vettiga svar på frågan?

I kombination med ett subjekt kan alla syften berättiga en lögn.

Varför skrev du då att det alltid är fel att ljuga? Sanning eller konsekvens...? Sanning då...

A

[yy]

"Aldrig" medger alltså undantag.

Det är varken rätt eller fel att ljuga eller att tala sanning. Däremot kan det vara rätt enligt ett subjekt som då uppnår sitt syfte. (Om syftet är att uppnå syftet det vill säga). Inga premisser saknas. Problemet är bara att de måste defineras för att ha någon som helst betydelse, och kan då allt som oftast bara appliceras på just den situationen. Ungefär.

[Sökande]

Klyftigt tänkt. Men inte särskilt originelt, det kan ju tillskrivas det mesta.
Ingenting är ju objektivt rätt eller fel så ett handlande kan ju inte vara rätt eller fel utan vare sig subjekt eller utgångspunkter.

Sånt måste du tänka på, fy fy fy fy!





PS "Ungefär" är ingen bra slutklämm, pröva någonting mer dramatiskt som "vare upplysta!" eller "Känn på den!"

[sigrid]

yy: Det finns en scen i filmen The Royal Tenenbaums som jag undrar hur du ser på: Gamle Royal har tre barn, och i en scen så har barnen (då typ tio-elva år gamla) satt upp en pjäs i skolan där man ser dem stå och uppträda i djurkostymer. Berättarrösten säger att de gjorde succé med egenskrivet manus och regi. Efter pjäsen sitter barnen och äter middag med fadern Royal, och de frågar honom "vad tycker du?"

Han svarar något i stil med: "Nä, det var inget vidare. Dialogerna var ytliga pekoral, och karaktärerna kändes transparenta; kulisserna andades lågbudget och skådespeleriet var amatörmässigt. Jag menar; en massa småbarn i djurkostymer, vad förväntar ni er?"

---

Att jag tar upp det här exemplet är för att du(?) och många med er andra tycks sätta sanningen i motsatsförhållande till lögnen. Det tycker jag känns meningslöst.

Se det istället så här: Å ena sidan har du uppriktighet, i andra ändan har du uppmuntran.

Tycker du Royal gjorde rätt som var uppriktig och sade sanningen? Eller håller du med mig om att det ibland faktiskt kan vara bättre att ge uppmuntran, även om den inte är helt uppriktig?