Fridfullt liv eller något mer?

[Zokrates]

Enda sättet att bli fri är att göra sig av med allt man äger och har, då först kan man verkligen börja om. Men, hur kul är det?

[Skyline]

Enda sättet att bli fri är att göra sig av med allt man äger och har, då först kan man verkligen börja om. Men, hur kul är det?

Det vet man ju inte förrän man testar..  

/Skyline

[Kapad]

Har provat och sova i min pappas hus nu när han är bortrest.
Huset ligger lite avskilt med naturen runtomkring.
Det jag upplever nu är fullständig frid, känslorna går varken upp eller ner.

Är det en sorts lycka du upplever eller är det bara en frånvaro av jobbighet? En känsla av intighet eller en lugn känsla av välbefinnande? Vad är det som får dig att vilja ha mer än så? Vad är det som fattas?

[Sisnera]

Vi mennesker tilhører jo naturen. Alle jeg vet om blir nye mennesker når de kommer ut, nesten lykkelige. Vi glemmer og verdsette Naturen vår.

Men tviler på at naturen er noe mer enn skog og dyr. Men når du tenker over det er ikke det "bare" Asfalt lever ikke, vi er ikke en del av asfalten, men vi er en del av naturen. Når man er ut er man en del av noe mer enn seg selv.

[suchanother]

Är det en sorts lycka du upplever eller är det bara en frånvaro av jobbighet?

Bra fråga Kapad. Avsaknad av någonting ersätts inte med fri från jobbigheter. Grundexistensen, dess vilkor är ständigt på näthinnan. Flykten undan är desperat.

Sisnera, din beskrivning "vi tillhör naturen" gillar jag inte. Ska vi ge upp alla våra försök att manipulera naturen?

[Dano]

Har provat och sova i min pappas hus nu när han är bortrest.
Huset ligger lite avskilt med naturen runtomkring.
Det jag upplever nu är fullständig frid, känslorna går varken upp eller ner.

Är det en sorts lycka du upplever eller är det bara en frånvaro av jobbighet? En känsla av intighet eller en lugn känsla av välbefinnande? Vad är det som får dig att vilja ha mer än så? Vad är det som fattas?

Nu har det gått nästan två veckor sedan jag kom hit.
Det var 'frånvaro av jobbighet' som gav mig frid.

Det har varit bra att vara för sig själv ett tag och bearbetat saker.
Men här i min pappas hus står tiden stilla och jag är ensam i mitt eget psyke.

Känner att jag är beroende av alla människor i Stockholm.
Det är som att allas psyken bilder någon form av kaotisk gemenskap.

Nu vill jag tillbaka:

Känner att jag lär mig av andra
Utan ord
Utan handling
Det sitter i känslan

[Angelina]

Två veckor? Var du inte intressantare än så? För dig själv alltså?

[Anders]

:
Det jag upplever nu är fullständig frid, känslorna går varken upp eller ner.
:

Det är svårt att beskriva, är som att något inom mig säger att det finns något som är så underbart att jag i mitt nuvarande tillstånd aldrig kan föreställa mig det.

Vad är det för kraft som driver på människans utveckling?
Varför blir vi aldrig nöjda?

Till att börja med, det är allt olika på olika personer. En del verkar kunna tillbringa väldigt stor del av sin tid i the comfort zone, medan andra dras till tuggmotståndet. Här pratar man om en massa enzymer i hjärnan, det finns mycket arv, bakgrund...

Själv trivs jag rätt bra i mys-zonen. Och skäms inte för det. Inte för att jag hamnar där alltför ofta, med familj och hektiskt jobb. Men då jag når det här nirvanat så händer det en massa bra saker. Jag mår bättre. Jag tänker bra saker. Sätter saker i perspektiv. Seriöst tror jag att det spenderas på tok för lite tid i den här zonen. Låt vara att det finns stålmän-och kvinnor som är som duracellkaniner, men de är undantag.

Tror att det är gamla hederlige Luther, som manar oss till att tjäna vårt bröd i vårt anletes svett. Slappa på. Vi kommer att göra saker då de behövs. Och det är oftast.

[Justin Case]

Ett fridfullt liv kan tyckas bättre än ett jäktigt, men bara om man utgår från att man inte kan förlänga sitt liv särskilt mycket genom att jäkta (man brukar ju snarare utgå från att jäkt förkortar livet). Så har det varit hittills, men det kan vara precis tvärtom just i vår tid. Man kanske nu bör vara en aktiv del av massproduktionssamhället och bidra med sina goda värderingar till den framåtrusande teknologiutvecklingen, för annars kan de som har sämre värderingar bli i majoritet och styra in utvecklingen på ett sämre spår, som vi alla kan förlora på på sikt.

Med tanke på att teknologiutvecklingen kan ge oss evigt liv - kolla in

www.singularity.nu

- och även otroligt mycket starkare lycka än vad en stuga ute i naturen kan ge oss, tycks det mig kunna vara rationellt att göra uppoffringar idag (genom att offra chansen till kortsiktig frid för att istället aktivt bidra till en så god riktning som möjligt på den accelererande teknologiutvecklingen i samhället) för att få det bättre på sikt. Alltså inte bara för att samhället ska få det bättre, utan även för att man själv ska få det bättre.

Kanske är det detta du undermedvetet känner på dig när du inte riktigt kan slå dig till ro, Dano?

Men naturligtvis behöver man hämta igen sig ibland, varför inte i en stuga ute i naturen, för att orka bidra maximalt till en positiv teknologiutveckling och -applicering i samhället. Men om man stannar därute i naturen i resten av livet förfelar det ju detta syfte.

[Kapad]

på sikt.

Med tanke på att teknologiutvecklingen kan ge oss evigt liv - kolla in

www.singularity.nu

Intressant sida. Det jag däremot vänder mig mot är den eviga kategoriseringsivern hos alla "nya" filosofier/rörelser. Singularitet, som man kan kalla det måhända vara intressant. Singularisterna däremot kommer säkert att bli en skock med verklighetsfrånvända dårar som kommer att sabotera ryktet för det filosofiska tänkandet kring teknologi och människa i intimt samspel.

Jag har svårt att svälja idéen att vi nödvändigtvis måste dö vid en exakt tidpunkt, precis som jag har svårt att svälja att vi kan leva "för evigt" (dvs 100 procent opåverkad av den materiella världen). Men vägen till att nå en kraftigt utökad livslängd går definitivt genom teknologi och vetenskap, inte genom att "leva på vatten och luft" som irrationella idioter med dödsångest hänger sig åt.

[Justin Case]

på sikt.

Med tanke på att teknologiutvecklingen kan ge oss evigt liv - kolla in

www.singularity.nu

Intressant sida. Det jag däremot vänder mig mot är den eviga kategoriseringsivern hos alla "nya" filosofier/rörelser. Singularitet, som man kan kalla det måhända vara intressant. Singularisterna däremot kommer säkert att bli en skock med verklighetsfrånvända dårar som kommer att sabotera ryktet för det filosofiska tänkandet kring teknologi och människa i intimt samspel.

Det förutsätter väl i så fall på att även allmänheten faller offer för kategoriseringsiver, och kategoriskt stämplar allt som påminner om singularitetsivrare som dårar.

Jag tror inte att det kommer att inträffa någon singularitet, men detta för att den teknologiska utvecklingen under sin färd mot singulariteten förmodligen kommer att framställa otäcka saker som i fel händer kommer att bli mänsklighetens undergång. Det finns så många "fel händer" och så mycket som kan gå fel med den kommande extrema teknologin, att jag tycker det verkar vara det troligaste som kan hända. Dock finns en chans att så inte sker, och om så inte sker, tror jag definitivt att singulariteten blir av och att den kommer att skapa ett ofattbart långvarigt och underbart himmelrike för dem som fortfarande lever den dagen.

Jag håller med om att evigt liv kanske är att ta i, för med tiden torde väl riskerna för utplåning bli oändligt stora om man lägger samman dem över oändlig tid (och det kräver ju god statistik att man gör). Dock kan jag tänka mig att vi kan få leva i några miljarder år eller något sådant.

Nog vore det väl konstigt om teknologiutvecklingen någon gång i framtiden stannade för gott, så länge vi eller något liknande existerar som kan ha en teknologiutveckling? Om den aldrig stannar för gott så länge mänskligheten finns kvar, och om mänskligheten inte blir utplånad, ser jag det därför som ganska självklart att en singularitet kommer förr eller senare.