Hur definierar man utilitarism?

[Algotezza]

Det är en bra fråga.

Kanske vill - måste - utilitaristen utgå ifrån en subjektiv definition av lycka; eller så ser hon i lyckan välbefinnandet, ett välbefinnande hon anser som universalt, biologiskt berättigat. Jag vet inte.

Kanske finns det någon utilitarist här, som kan besvara våra funderingar. Utilitarism, någon?

"Första, andra, tredje... och en symaskin av märket Singer går till mannen med mustasch och snedlugg  för en hemlig summa."

"Ett inlägg, ett inlägg, för en utilitarist!"

Själv är jag inte utilitarist eftersom jag anser att lidandet förädlar själen medan njutning, lycka och lust gör anden förslappad. Inte bra!

"Tvagningar medelst tjärtvål och kalla avrivningar äro att föredraga framför rosendoftande skumbad. Och ingen masturbation i duschen! Så göra vi män av pojkar!"

MVH

Algotezza

[tomtefader]

Hurrah!

Framför det goda alternativet ställer vi istället ett allmängiltigt imperativ, det lyder:

Nihil.

[Algotezza]

Hurrah!

Framför det goda alternativet ställer vi istället ett allmängiltigt imperativ, det lyder:

Nihil.

FI:s version: Nihil is men.

MVH

Algotezza

[tomtefader]

Ja. Initiativets människosyn är beklaglig.

[Avantgardet]

Pinsamt att jag garvar åt så sofistikerad humor.

[Algotezza]

Ja. Initiativets människosyn är beklaglig.

Deras människosyn är OK. Deras manssyn märklig. Men begriplig. Jag vill inte heller idka sex med män.

MVH

Alg o Tezza

[tomtefader]

Det fyller väl sin funktion i samhället, ja. Människosynen, menar jag.

[Algotezza]

Det fyller väl sin funktion i samhället, ja. Människosynen, menar jag.

Med rätta glasögon, ja. Från MänskoSynsam...

MVH

Algotezza

[Justin Case]

Det går att mäta lycka. Lyckoforskning bedrivs, där man t.ex. frågar folk vid slumpvis utvalda tillfällen hur lyckliga de är, för tillfället, på en skala 1-10. En fördel med sådant lyckomätande är att man kan dra ett genomsnitt av de siffrorna och t.ex. göra jämförelser mellan länder, där man kan se intressanta samband mellan andra livsfaktorer och lycka, se hur folks lycka påverkas av t.ex. hur mycket de tjänar, hur mycket de kan påverka sin livssituation (hur demokratiskt landet de bor i är), hur mycket de motionerar, om de aktivt utövar någon kulturell aktivitet, huruvida de är gifta, huruvida de har barn, etc.

Det är naturligt att många människor protesterar mot att man kan mäta lycka, eftersom varje undersökning som innefattar lyckomätning oundvikligen måste tala till en del ideologiers fördel och till andras nackdel. Om lyckoforskningen t.ex. visar att en mer jämlik fördelning av samhällsresurserna ger ett högre lyckosnitt hos befolkningen, är det självklart att högermänniskor protesterar mot tanken att lycka går att mäta, medan vänstermänniskorna försvarar tanken att lycka går att mäta. Om lyckoforskningen däremot skulle tyda på motsatsen - d.v.s. att högerpolitik ökar snittlyckan hos befolkningen - skulle nog högermänniskorna inte ha något att invända mot tanken på att lycka går att mäta. Då skulle istället vänstermänniskorna ha det.

Man mäter en massa andra saker än lycka, som t.ex. brottslighet, korruption, löner i relation till arbetsinsats, sjukdomsrisker, olycksrisker. Försäkringsbolag mäter t.ex. allehanda sjukdoms- och olycksrisker mycket noga och gärna, utan att särskilt många invänder emot det. Hur man än mäter brottslighet, kan någon alltid invända att fel saker får för mycket fokus - ett land kan verka ha högre brottslighet än ett annat, genom att de t.ex. har högre ekonomisk brottslighet, medan de å andra sidan har lägre våldsbrottslighet. Eller högre total våldsbrottslighet men å andra sidan lägre grov våldsbrottslighet, än det andra landet. Det går vidare alltid att diskutera vad som verkligen _är_ grov våldsbrottslighet och vad som är lindrig dito. Och så vidare.

Om man skulle avstå från att mäta alla de saker som många har invändningar emot att man kan mäta, skulle det inte gå att hävda att man har mer korruption i Italien än i Sverige, att kraftigt överviktiga oftare drabbas av sjukdomar, att kvinnor tjänar mindre än män vid samma arbetsinsats, att den och den sortens brottslighet stigit medan den och den sortens brottslighet sjunkit, etc. Det skulle inte gå att ha diskussioner om någonting. Alla reformer skulle bli omöjliga, all samhällsförbättring skulle avstanna och gå bakåt.

Jag förstår inte att folk har så mycket emot tanken att man kan mäta lycka, när de inte protesterar alls lika högljutt mot att man mäter ovanstående saker - saker som går att ifrågasätta minst lika mycket om de går att mäta på något objektivt sätt. När man mäter något, är både måttstocken och mätresultatet alltid subjektiva, det går inte att komma ifrån. Det är inte något som gäller bara för lycka, det gäller för allt som mäts. Antagandet att lycka går att mäta är lika rimligt som antagandet att något annat går att mäta. Att särbehandla lycka genom att vägra mäta just lycka, vore godtyckligt.

Vad som däremot faktiskt skiljer lycka från allt annat som brukar mätas, är att anledningen till att man mäter allt det där andra är att det antas påverka lyckan, medan lyckan är det enda som mäts för sitt blotta egenvärdes skull. Om man t.ex. inte blev ett dugg mindre lycklig av att bli misshandlad än av att inte bli misshandlad, skulle ingen bry sig om ifall antalet fall av misshandel ökade eller minskade. Motsvarande kan sägas om varenda annan sak som idag regelbundet mäts och jämförs i siffror, utan att särskilt många protesterar. Istället för att mäta de där sakerna som antas påverka lyckan, är det väl säkrare att mäta lyckan i sig. Det är ju den som är det relevanta.

[Justin Case]

På oändligt lång sikt är vi alla oerhört lyckliga oavsett vad vi gör här och nu.

A

Hur skulle det kunna vara så, menar du? Många av de människor som var vid liv när du skrev ovanstående (jag antar att ditt "vi alla" ovan syftade på "alla människor som finns") har redan hunnit dö sedan du skrev/postade inlägget i fråga. Och människor fortsätter dö varje sekund. Ditt påstående tycks bevisligen vara falskt, vilken tidpunkt man än utgår från.

Tror du att alla händelseutvecklingar som är teoretiskt möjliga äger rum parallellt, och att vi alla garanterat får evigt liv i åtminstone en del av dessa händelseutvecklingar, och att det är i dessa och _endast_ dessa händelseututvecklingar som vi alla subjektivt fortlever (d.v.s. att de "förgreningar av oss" som så småningom kommer att dö inte är vi (eller åtminstone att just dessas död inte är vår död)? Vad jag kan se är detta den enda teori som rimligen kan göra ditt påstående sant. Är det den teorin du utgår från?

Hur kan utilitarismen vägleda ens handlande?

T.ex. genom att leda fram till slutsatsen att risken för att mänskligheten utplånas till varje pris bör minimeras, och att den frågan bör prioriteras framför alla andra frågor, så länge fortsätt utveckling av liv med ursprung jorden hänger på mänskligheten. Den insikten kan leda vidare till handlingsprogram som att t.ex. prioritera fredsarbete framför svälthjälp (då utilitarismen ger att det är viktigare på sikt att förhindra kärnvapenkrig eller liknande i en halvnära/halvfjärran framtid än att minimera antalet människor som svälter ihjäl just den närmaste tiden (i den mån dessa två mål drar åt olika håll det minsta)), långsiktig grundforskning framför kortsiktigt maximalt livräddande forskning (i den mån forskning som bara har kortsiktiga mål hotar mänsklighetens långsiktiga överlevnad), människorättskamp framför djurrättskamp (då djurförtryck inte ökar risken för t.ex. kärnvapenkrig lika mycket som människoförtryck gör), bara för att ta några exempel.

Den som inte låter sig vägledas av utilitarismen kan tänkas komma fram till helt andra prioriteringar, t.ex. att svälthjälp respektive djurrättskamp bör prioriteras framför maximerande av mänsklighetens överlevnadschanser, med motiveringen att "varje människoliv är okränkbart" respektive att "ingen individ får bortprioriteras för det allmänna bästas skull", som t.ex. rättighetsetiker kan hävda. Utilitarismen (klassisk hedonistisk utilitarism) gör ingen skillnad på ännu ej existerande individers lycka och redan existerande individers lycka. Det tycks t.ex. rättighetsetiker göra. (Även om jag personligen tycker att det är oklart om rättighetsetiken logiskt sett verkligen måste leda dit.) Utilitaristen torde därmed, i högre grad än andra, fatta beslut som gynnar framtida generationer framför nu levande, då det sammanlagda antalet framtida individer (och dessas lyckopotential) med tiden torde komma att bli större än antalet nu levande(s), och därmed väga tyngre.

[Algotezza]

På oändligt lång sikt är vi alla oerhört lyckliga oavsett vad vi gör här och nu.

A

Hur skulle det kunna vara så, menar du? Många av de människor som var vid liv när du skrev ovanstående (jag antar att ditt "vi alla" ovan syftade på "alla människor som finns") har redan hunnit dö sedan du skrev/postade inlägget i fråga. Och människor fortsätter dö varje sekund. Ditt påstående tycks bevisligen vara falskt, vilken tidpunkt man än utgår från.

Den som är död får vi anta inte lider längre (vem tror på ett evigt lidanade idag) och den som inte lider är väl - i någon mån - lycklig i betydelsen fri från lidande? Och om reinkarnationen är ett faktum, torde detta väl på sikt leda till ett mer stadigvarande behagfullt eller lyckligt tillstånd, när man levt ut allt det som orsakar lidande i ens liv.

Men menar vi att detta liv är det enda vi lever har du naturligtvis rätt. Och då är ju allt betingat av slump och tillfälligheter - och vad spelar det för roll om vi strävar efter lycka då? I en värld utan några som helst garantier finns väl inget som säger att vi blir lyckliga därför att vi strävar efter lycka... Det kanske är tvärtom, ju mer vi strävar efter det, desto mindre når vi det.

MVH

Algotezza

[Justin Case]

På oändligt lång sikt är vi alla oerhört lyckliga oavsett vad vi gör här och nu.

A

Hur skulle det kunna vara så, menar du? Många av de människor som var vid liv när du skrev ovanstående (jag antar att ditt "vi alla" ovan syftade på "alla människor som finns") har redan hunnit dö sedan du skrev/postade inlägget i fråga. Och människor fortsätter dö varje sekund. Ditt påstående tycks bevisligen vara falskt, vilken tidpunkt man än utgår från.

Den som är död får vi anta inte lider längre (vem tror på ett evigt lidanade idag) och den som inte lider är väl - i någon mån - lycklig i betydelsen fri från lidande?

Att inte existera är inte att vara lycklig. Lycka förutsätter existensen av det subjekt som antas vara lyckligt.

Och om reinkarnationen är ett faktum, torde detta väl på sikt leda till ett mer stadigvarande behagfullt eller lyckligt tillstånd, när man levt ut allt det som orsakar lidande i ens liv.

Men menar vi att detta liv är det enda vi lever har du naturligtvis rätt. Och då är ju allt betingat av slump och tillfälligheter - och vad spelar det för roll om vi strävar efter lycka då?

Det kan ju vara så att vi får evigt liv (och därmed på sikt evigt lyckligt liv) _om_och_endast_om_ vi lever på ett visst sätt - t.ex. riktigt hälsosamt och riskminimerande under detta århundrade, så att vi fortfarande är vid liv när man någon gång, förhoppningsvis någon gång inom detta århundrade, äntligen lyckats ta fram extremt livsförlängande medicin och teknologi, och därefter fortsätter ta fram mer och mer livsförlängande dito, så att de som överlevt så långt får fortsatt liv gång på gång, tills de till slut får evigt liv. Evigt liv blir på sikt evigt lyckligt, det håller jag med om - av det skälet att vi kommer att fortsätta sträva efter säkerställt konstant superlycka ända tills vi får det. Den som söker finner till slut. Dock är jag inte säker på att vi alla får evigt liv. Kanske bara de av oss som lyckas överleva de närmaste tre till fem årtiondena eller något sådant. Därför är jag inte säker på att vi alla får evig lycka.

I en värld utan några som helst garantier finns väl inget som säger att vi blir lyckliga därför att vi strävar efter lycka... Det kanske är tvärtom, ju mer vi strävar efter det, desto mindre når vi det.

Jag tycker det verkar som att man i regel får mer lycka genom att sträva efter lycka än genom att inte sträva efter lycka. Men det verkar som att det bara är om man strävar långsiktigt och är beredd att offra kortsiktig lycka för långsiktig lycka som man med stor sannolikhet kan få rejält med lycka på lång sikt. Att aldrig sträva efter lycka kan kanske, om man har en väldig tur, leda till lycka, det också. Men det är stor risk att det istället leder till döden, alltså till noll lycka. För om du helt och för gott har upphört att ha en strävan efter lycka, vad finns det då som säger att du kommer att välja livet när du ställs inför en situation där du endast har att välja på att låta dig plågas svårt under lång tid, eller ta livet av dig. Jag tror inte på att någon kan vara oberörd av hur stor intensitet lidande som helst. Varje människa har sin gräns för hur intensivt lidande hon klarar av innan hon börjar önska sig döden som en utväg (förutsatt att döden är den enda utvägen från lidandet som finns i sikte på ett bra tag framöver). En som drivs av en längtan efter långsiktig lycka har nog i en sådan situation motivation nog att uthärda lidandet längre, och har därmed större chans att uppnå långsiktig lycka, än vad den har som inte alls strävar efter lycka. Även ganska måttliga mängder lidande torde logiskt sett kunna få en person, som inte alls strävar efter lycka, att ganska lättvindigt kunna välja döden framför livet, om inte annat för att hon/han inte upplever någon anledning att välja annorlunda, och alltså lika gärna kan "välja på måfå". Därför tror jag att det på sikt ger mer lycka att sträva efter lycka än vad det gör att inte sträva efter lycka.

[Algotezza]

På oändligt lång sikt är vi alla oerhört lyckliga oavsett vad vi gör här och nu.

A

Hur skulle det kunna vara så, menar du? Många av de människor som var vid liv när du skrev ovanstående (jag antar att ditt "vi alla" ovan syftade på "alla människor som finns") har redan hunnit dö sedan du skrev/postade inlägget i fråga. Och människor fortsätter dö varje sekund. Ditt påstående tycks bevisligen vara falskt, vilken tidpunkt man än utgår från.

Den som är död får vi anta inte lider längre (vem tror på ett evigt lidanade idag) och den som inte lider är väl - i någon mån - lycklig i betydelsen fri från lidande?

Att inte existera är inte att vara lycklig. Lycka förutsätter existensen av det subjekt som antas vara lyckligt.

Detta förutsätter att lycka är något mer än "avsaknad av lidande".

Lycka är alltså något upplevt, vilket per definition förutsätter ett upplevande subjekt.

Frågan är dock ännu vad lycka är och om man kan skapa en universell definition därav. Som inte bara handlar om endorfiner.

Och om reinkarnationen är ett faktum, torde detta väl på sikt leda till ett mer stadigvarande behagfullt eller lyckligt tillstånd, när man levt ut allt det som orsakar lidande i ens liv.

Men menar vi att detta liv är det enda vi lever har du naturligtvis rätt. Och då är ju allt betingat av slump och tillfälligheter - och vad spelar det för roll om vi strävar efter lycka då?

Det kan ju vara så att vi får evigt liv (och därmed på sikt evigt lyckligt liv) _om_och_endast_om_ vi lever på ett visst sätt - t.ex. riktigt hälsosamt och riskminimerande under detta århundrade, så att vi fortfarande är vid liv när man någon gång, förhoppningsvis någon gång inom detta århundrade, äntligen lyckats ta fram extremt livsförlängande medicin och teknologi, och därefter fortsätter ta fram mer och mer livsförlängande dito, så att de som överlevt så långt får fortsatt liv gång på gång, tills de till slut får evigt liv. Evigt liv blir på sikt evigt lyckligt, det håller jag med om - av det skälet att vi kommer att fortsätta sträva efter säkerställt konstant superlycka ända tills vi får det. Den som söker finner till slut. Dock är jag inte säker på att vi alla får evigt liv. Kanske bara de av oss som lyckas överleva de närmaste tre till fem årtiondena eller något sådant. Därför är jag inte säker på att vi alla får evig lycka.

Ja, idén om evigt liv finns i minst två varianter: något man kan få om man presterar det som krävs, alltså evigt liv som belöning, eller evig(t liv) som något man redan är. I det första fallet innehåller religionen tips om inställsamt beteende inför Gud och världen för att man skall vinna priset. I det andra fallet innehåller religionen råd hur man skall gå till väga för att upptäcka vad man redan är, en evig varelse. Religioner som bygger på det första synsättet är tämligen primitiva och falska, som jag ser det, medan religioner av det andra slaget är något mer sublima men kan likväl vara falska. Bubblan kan ju spricka när vi dör, det eviga lviet kan ingen ge garantier för.

Evigt liv är ju av den digniteten att vi inte kan få det om vi inte redan är eviga i vår grundnatur. Evigt liv kan ej manipuleras fram på konstlad väg eller ges någon utifrån. Det finner jag uppenbart. Evigt liv är ju inte detsamma som  att leva väldigt lång tid utan innebär en helt annan kvalité än adderad tid.

I en värld utan några som helst garantier finns väl inget som säger att vi blir lyckliga därför att vi strävar efter lycka... Det kanske är tvärtom, ju mer vi strävar efter det, desto mindre når vi det.

Jag tycker det verkar som att man i regel får mer lycka genom att sträva efter lycka än genom att inte sträva efter lycka. Men det verkar som att det bara är om man strävar långsiktigt och är beredd att offra kortsiktig lycka för långsiktig lycka som man med stor sannolikhet kan få rejält med lycka på lång sikt. Att aldrig sträva efter lycka kan kanske, om man har en väldig tur, leda till lycka, det också. Men det är stor risk att det istället leder till döden, alltså till noll lycka. För om du helt och för gott har upphört att ha en strävan efter lycka, vad finns det då som säger att du kommer att välja livet när du ställs inför en situation där du endast har att välja på att låta dig plågas svårt under lång tid, eller ta livet av dig. Jag tror inte på att någon kan vara oberörd av hur stor intensitet lidande som helst. Varje människa har sin gräns för hur intensivt lidande hon klarar av innan hon börjar önska sig döden som en utväg (förutsatt att döden är den enda utvägen från lidandet som finns i sikte på ett bra tag framöver). En som drivs av en längtan efter långsiktig lycka har nog i en sådan situation motivation nog att uthärda lidandet längre, och har därmed större chans att uppnå långsiktig lycka, än vad den har som inte alls strävar efter lycka. Även ganska måttliga mängder lidande torde logiskt sett kunna få en person, som inte alls strävar efter lycka, att ganska lättvindigt kunna välja döden framför livet, om inte annat för att hon/han inte upplever någon anledning att välja annorlunda, och alltså lika gärna kan "välja på måfå". Därför tror jag att det på sikt ger mer lycka att sträva efter lycka än vad det gör att inte sträva efter lycka.

Ja, vi strävar efter det vi antar är ljus och lycka och vi vill helst slippa det vi upplevt som eller anar är mörker och lidande. Men ibland strävar vi efter något vi tror vi skall bli lyckliga av, ett visst mentalt tillstånd eller en viss situation, vissa upplevelser, men när vi nått dit blir det ibland mest platt och intetsägande. I och med att vi inte är så bra på att i förväg räkna ut vad som på sikt gör oss lyckliga är det svårt att sträva efter lycka.

Vad jag menar med att inte sträva efter lycka är att fånga lyckans fladdrande fjäril när den dyker upp, som av en skimrande slump, njuta av den och sedan låta den flyga iväg. Carpe diem är mer än en feel good-klyscha, det är en livsinställning värd att pröva. Att ha ögonen öppna för vad ens liv kan ge utan att man strävat efter det eller planerat det. Så upptäcker jag mina lyckliga, sekundsnabba haikusituationer vilka jag sedan fäster på pränt.

Lyckan är kanske också att sträva efter lycka, att planera, se framåt, ha förväntningar... Lyckan är inte något statiskt, ett visst stabilt tillstånd man krampaktigt måste hålla kvar som i Faust,  utan att vara på väg, och att njuta av vägkantens blommor, naturens scenerier och sällskapet på vägen. Se den lilla lyckan i vardagen. Kan man planera för den? Nej, men man kan  leva med öppna ögon och känsligt sinne. Man kan medvetet öva sig.

MVH

Algotezza

[J R Auk]

Det går att mäta lycka. Lyckoforskning bedrivs, där man t.ex. frågar folk vid slumpvis utvalda tillfällen hur lyckliga de är, för tillfället, på en skala 1-10. En fördel med sådant lyckomätande är att man kan dra ett genomsnitt av de siffrorna och t.ex. göra jämförelser mellan länder, där man kan se intressanta samband mellan andra livsfaktorer och lycka, se hur folks lycka påverkas av t.ex. hur mycket de tjänar, hur mycket de kan påverka sin livssituation (hur demokratiskt landet de bor i är), hur mycket de motionerar, om de aktivt utövar någon kulturell aktivitet, huruvida de är gifta, huruvida de har barn, etc.

Det är naturligt att många människor protesterar mot att man kan mäta lycka, eftersom varje undersökning som innefattar lyckomätning oundvikligen måste tala till en del ideologiers fördel och till andras nackdel. Om lyckoforskningen t.ex. visar att en mer jämlik fördelning av samhällsresurserna ger ett högre lyckosnitt hos befolkningen, är det självklart att högermänniskor protesterar mot tanken att lycka går att mäta, medan vänstermänniskorna försvarar tanken att lycka går att mäta. Om lyckoforskningen däremot skulle tyda på motsatsen - d.v.s. att högerpolitik ökar snittlyckan hos befolkningen - skulle nog högermänniskorna inte ha något att invända mot tanken på att lycka går att mäta. Då skulle istället vänstermänniskorna ha det.

Man mäter en massa andra saker än lycka, som t.ex. brottslighet, korruption, löner i relation till arbetsinsats, sjukdomsrisker, olycksrisker. Försäkringsbolag mäter t.ex. allehanda sjukdoms- och olycksrisker mycket noga och gärna, utan att särskilt många invänder emot det. Hur man än mäter brottslighet, kan någon alltid invända att fel saker får för mycket fokus - ett land kan verka ha högre brottslighet än ett annat, genom att de t.ex. har högre ekonomisk brottslighet, medan de å andra sidan har lägre våldsbrottslighet. Eller högre total våldsbrottslighet men å andra sidan lägre grov våldsbrottslighet, än det andra landet. Det går vidare alltid att diskutera vad som verkligen _är_ grov våldsbrottslighet och vad som är lindrig dito. Och så vidare.

Om man skulle avstå från att mäta alla de saker som många har invändningar emot att man kan mäta, skulle det inte gå att hävda att man har mer korruption i Italien än i Sverige, att kraftigt överviktiga oftare drabbas av sjukdomar, att kvinnor tjänar mindre än män vid samma arbetsinsats, att den och den sortens brottslighet stigit medan den och den sortens brottslighet sjunkit, etc. Det skulle inte gå att ha diskussioner om någonting. Alla reformer skulle bli omöjliga, all samhällsförbättring skulle avstanna och gå bakåt.

Jag förstår inte att folk har så mycket emot tanken att man kan mäta lycka, när de inte protesterar alls lika högljutt mot att man mäter ovanstående saker - saker som går att ifrågasätta minst lika mycket om de går att mäta på något objektivt sätt. När man mäter något, är både måttstocken och mätresultatet alltid subjektiva, det går inte att komma ifrån. Det är inte något som gäller bara för lycka, det gäller för allt som mäts. Antagandet att lycka går att mäta är lika rimligt som antagandet att något annat går att mäta. Att särbehandla lycka genom att vägra mäta just lycka, vore godtyckligt.

Vad som däremot faktiskt skiljer lycka från allt annat som brukar mätas, är att anledningen till att man mäter allt det där andra är att det antas påverka lyckan, medan lyckan är det enda som mäts för sitt blotta egenvärdes skull. Om man t.ex. inte blev ett dugg mindre lycklig av att bli misshandlad än av att inte bli misshandlad, skulle ingen bry sig om ifall antalet fall av misshandel ökade eller minskade. Motsvarande kan sägas om varenda annan sak som idag regelbundet mäts och jämförs i siffror, utan att särskilt många protesterar. Istället för att mäta de där sakerna som antas påverka lyckan, är det väl säkrare att mäta lyckan i sig. Det är ju den som är det relevanta.

Men jag ljuger alltid i undersökningar. Jag säger vad jag tror är bäst att jag säger och inte vad som frågas efter. Hmm kvalitativt underlag garanteras av?

Empiriskt fakta: Soliga dagar så svarar människor mer positivt på frågor om sitt generella tillstånd.

[Justin Case]

Men jag ljuger alltid i undersökningar. Jag säger vad jag tror är bäst att jag säger och inte vad som frågas efter. Hmm kvalitativt underlag garanteras av?

Låt i alla fall bli att ljuga i just lyckoundersökningar då, så att lyckomätningsresultaten blir mer tillförlitliga! Jag tror de flesta talar sanning i undersökningar där de får vara anonyma. Människor blir i allmänhet smickrade när de får berätta hur de verkligen mår, vad de tycker etc, och det vore konstigt om _de_flesta_ ljög i lyckoenkäter. Att några enstaka ljuger får man räkna med. Man kan inte få så exakta siffror man skulle vilja, men man får veta på en höft hur lyckliga olika folk är. Och det kvalificerar som lyckomätning, om än trubbig sådan. Resultatet blir mer exakt när man slår ihop detta med neurologiska data från hjärnscanning.

Empiriskt fakta: Soliga dagar så svarar människor mer positivt på frågor om sitt generella tillstånd.

Och därför ställer man i bra lyckoforskning framför allt frågor om hur lycklig vederbörande är i nuet, snarare än "nuförtiden i största allmänhet". Man tar även med "nuförtiden i största allmänhet"-frågan, trots att det är onödigt - fråga mig inte varför man gör det - men tyngdpunkten i lyckoenkäter ligger ändå på att frågan "hur lycklig är du just nu?" upprepas en himla massa gånger vid slumpvis utvalda tillfällen under lång tid, och därför torde resultatet inte bli så värst missvisande ändå.