Avantgardet skrev:Problemet är ju, i detta fall, att när man skriver klart och tydligt vad man menar så förstår du inte. Så då måste man göra avkall på tydligheten och klarheten för att närma sig det snudd på poetiska språk (poetiskt som en allmän akt av fantasi snarare än som en specifik akt av fantasi - vilket jag istället skulle ha valt att skriva som "lyriskt språk") i vilket du finner din egen hemvist. Postmodernismen, betraktat som dekonstruktionen, är väl vad som högst av allt prioriterar tydlighet och klarhet. Du nöjer dig ju, säger du själv, med inte bara "sannolikheten" utan också med ett språk till brädden fyllt med metafysiska antaganden som inte håller för granskning. Denna "granskning" är nu vad du motsätter dig, och man kan undra varför - givet denna strävan efter "tydlighet och klarhet" som du deklarerar. Det går helt enkelt inte ihop. Det är en läpparnas bekännelse som du i praktiken bryter mot kontinuerligt. Du kan inte både äta kakan och ha den kvar. Så hur ska du ha det?
Jag väntar fortfarande på att se en meningsfull beskrivning av dekonstruktionen samt dess effekter. Än så länge har jag fått höra att Kuhn's klassiska verk är dekonstruktivistiskt, samt att de logiska positivisterna i princip kan beskrivas som postmodernister. Inte ett under av tydlighet om man får utrycka det milt.
:roll: :roll: