Syndabocken

[Avantgardet]

Ja, alltså, jag tänker ju rent fundamentalt här. Det att de har stickandet gemensamt är ju i sig ett uteslutande av alla icke-stickare. På det planet alltså. Det är just därför jag tjatar om att ta emot det annorlunda som annorlunda, medmänniskan (som föregående alla andra bestämningar) osv. Eller som jag är van att man säger "gör (och var) som fan du vill!".

[JennyMaria]

Tänk om syndabocken är en katalysator för gruppen? Utlösande för något som behövs vädras eller en aktion som ligger under ytan och behöver anledning till att form.

Jag tänker att det därför ofta är ledaren som blir syndabocken.

Kan det finnas en skillnad mellan den mobbade, introverta och för gruppen ej normala personen, och någon som får agera syndabock i form av den medlem som får stå till svar för gruppens frustration.

Jag tänker också att budbäraren ofta är syndabocken.

Låt säga att en medlem i gruppen får stå till svars för gruppens frustration (utan att det är rätteligen, såsom du sa Avantgardet), men gruppen ändå vill ha kvar medlemmen vilket kanske märks när Svartepetter bestämmer sig för att leta nya gröna ängar. Vad händer då? Kanske borde just den syndabocken ställa sig upp och vara ledare för gruppen! Det kanske är det som vissa syndabockar är egentligen - fega ledare. Gruppen är frustrerad för att den personen inte tar den roll som gruppen vill att den ska ta, exempelvis ledarskap, eller värdegrundssättare? Hmmm, ja jag vet inte.

[Avantgardet]

Intressanta tankar, har själv inget vettigt svar. Är lite skeptisk till alla former av rigida strukturer. Medmänniskor, som sagt. Inunder allt det andra.

[JennyMaria]

Minded skrev att den som inte försvarar sig i tillräcklig mån kan få stå syndabock. Då är feghet/svaghet/dålig självkänsla en egenskap för syndabocken. Syndabocken måste sparka bakut.

Att syndabocken, medvetet eller omedvetet, blir en katalysator för gruppens inre begär eller behov, är inte en egenskap, eftersom egenskapen eller budskapet som syndabocken har blir kopplat till gruppens behov. Exempel är en kvinna med fabricerat stickad tröja i syjuntan med stickning på agendan. Eller för den delen, någon som säger sig tycka stickning är tråkigt och att festa är roligare, vilket kan utlösa såväl behov och begär som ifrågasättande av sin egen grupps identitet. Eller kanske en person med stark moral (läs in vad du vill i ordet moral) provocerar många grupper, för att grupper så många gånger har en dålig moral i sin kultur. Det skulle jag vilja tro.

Äsch, det känns inte så nytänkande det jag skriver nu. Kanske är jag fel ute, det kanske är som man brukar säga att offret gör sig själv till offer genom att tillåta sig vara det och/eller får ut en typ av bekräftelse av det för att det är skönt ibland att bli tyckt-synd-om (om det så endast är av sig själv).

[Avantgardet]

Intressant. Alltså jag vet att jag är kontroversiell om jag säger det men kan inte låta bli. Satt och djävlades med en tjejkompis, som är sådär jättemån om vad andra ska tänka (försöker leva nåt slags småborgerligt liv), när vi satt på bussen, argumenterade högt och tydligt för ett slags demokratiskt våld. Att alla skulle - och här höjde jag förstås rösten och kursiverade mitt uttal - få ge varandra på käften just för att maktmedlen inte endast skulle vara förbehållet ett fåtal (på tal om det, ta och se Hitchcocks "Rope" för en intressant diskussion på ämnet, underbar film i allt väsentligt). De som tar sig friheten - mobbare och liknande. Statens våldsmonopol är dumt, i min mening. Det betyder förstås inte att jag tycker att vi ska ha ett våldsamt samhälle, tvärtom! Skulle när som helst skriva under på att förbjuda alla typer av skjutvapen, bomber och allt i samma anda. Jag menar att vi måste tillåta oss ett större svängrum i det "offentliga", just för att stävja problemen med dårarna. Vet inte hur vi annars skulle kunna uppamma civilkurage.

Var förvisso inget svar på din fråga.

[Minded]

Alla beteenden som leder till någon annans utlösning av teknik kan syfta upplysande. Det är att trigga någonting i den andre, och kan definitivt ses som relevant. En bekant sa något om att situationer upprepar sig mönsterenligt, ända tills man inser mönstret och dess struktur. Fram tills dess skapar man dem själv, relaterat till karma. Dvs typ ovanor, trauman och liknande.

Men på tal om det, så är allting i essens en förlängning av någon (eller av en centrering i något, som jag snarare skulle säga). Och detta någon eller något är just identiteten, även om i stunden. På så sätt är världen tavlan och man själv penseln. Att rena sin karma är i så fall just att bli medveten om vad man centrerar i, dvs vad man identifierar sig som, och att kunna släppa detta eftersom uppenbarligen irrelevant.

Nja, egentligen finns inget kännetecknande för en sk syndabock, liksom inte heller för en ledare. Det är inte 'vad' som spelar roll, 'hur' är mycket viktigare. Teknik (dvs 'vad') är flawed till sin natur, eftersom att den inte tar hänsyn till situationen, till nuet. 'Hur' är situationen. Det stämmer att allting är relativt.

[Minded]

Dessutom är syndabock uppenbarligen någon som är lämplig att kanalisera sin vilja igenom, dvs någon man typ kan köra över, med eller utan en mobb.

[Minded]

Jag menar att vi måste tillåta oss ett större svängrum i det "offentliga", just för att stävja problemen med dårarna. Vet inte hur vi annars skulle kunna uppamma civilkurage.

Det här är relevant. The silence of good men är tydligen lika illa som att ha en dålig på plats direkt.
Det är också relaterande till att själva formen av vad som görs, är, inte spelar så stor roll - dvs att inte gå igång på spöken, dvs att rena sin karma eller vänja bort sk syndiga handlingar. 'Hur' är vad som är relevant, inte 'vad'.

[Avantgardet]

Alla beteenden som leder till någon annans utlösning av teknik kan syfta upplysande. Det är att trigga någonting i den andre, och kan definitivt ses som relevant. En bekant sa något om att situationer upprepar sig mönsterenligt, ända tills man inser mönstret och dess struktur. Fram tills dess skapar man dem själv, relaterat till karma. Dvs typ ovanor, trauman och liknande.

Instämmer, men jag skulle uttrycka mig i lite andra ord.

Men på tal om det, så är allting i essens en förlängning av någon (eller av en centrering i något, som jag snarare skulle säga). Och detta någon eller något är just identiteten, även om i stunden. På så sätt är världen tavlan och man själv penseln. Att rena sin karma är i så fall just att bli medveten om vad man centrerar i, dvs vad man identifierar sig som, och att kunna släppa detta eftersom uppenbarligen irrelevant.

Ja, om syftet (teleologin) är slikt. Samtidigt måste vi ju slå ihjäl tiden på ett eller annat sätt, eller? Det är lite där min kritik av meditationen och liknande kommer in. Kan ju lika gärna, eller hellre, göra något produktivt. Bra beskrivning av dig förövrigt.

Nja, egentligen finns inget kännetecknande för en sk syndabock, liksom inte heller för en ledare. Det är inte 'vad' som spelar roll, 'hur' är mycket viktigare. Teknik (dvs 'vad') är flawed till sin natur, eftersom att den inte tar hänsyn till situationen, till nuet. 'Hur' är situationen. Det stämmer att allting är relativt.

Även här håller jag med. Men jags kulle peka på att vi också måste förstå vad syftet med varje gruppering är. Grupperingen i sig måste fylla en funktion, det måste finnas nåt som gör en gruppering nödvändig. Och här blir det du sade tidigare relevant. Grupperingar tycks ha en viss tröghet, som spår blir de kvar och överlever sin egen nödvändighet. Vanor, som du sade. Till varje uppgift vi enas om och har oss själva att tillgå för att lösa så torde vi väl söka den bäst skräddarsydda lösningen, eller? Ta tillvara på alla små nyanser, alla dessa olikheter, ha dem i åtanke.

[Avantgardet]

Jag menar att vi måste tillåta oss ett större svängrum i det "offentliga", just för att stävja problemen med dårarna. Vet inte hur vi annars skulle kunna uppamma civilkurage.

Det här är relevant. The silence of good men är tydligen lika illa som att ha en dålig på plats direkt.
Det är också relaterande till att själva formen av vad som görs, är, inte spelar så stor roll - dvs att inte gå igång på spöken, dvs att rena sin karma eller vänja bort sk syndiga handlingar. 'Hur' är vad som är relevant, inte 'vad'.

"The silence of good men" är nästan sämre, för de som hänfaller till sådant brukar också många gånger inbilla sig ha förhållt sig "neutralt", eller nåt i den stilen. Gärningsmannen kan åtminstone inte lura sig själv på den punkten.

[Minded]

Men på tal om det, så är allting i essens en förlängning av någon (eller av en centrering i något, som jag snarare skulle säga). Och detta någon eller något är just identiteten, även om i stunden. På så sätt är världen tavlan och man själv penseln. Att rena sin karma är i så fall just att bli medveten om vad man centrerar i, dvs vad man identifierar sig som, och att kunna släppa detta eftersom uppenbarligen irrelevant.

Ja, om syftet (teleologin) är slikt. Samtidigt måste vi ju slå ihjäl tiden på ett eller annat sätt, eller? Det är lite där min kritik av meditationen och liknande kommer in. Kan ju lika gärna, eller hellre, göra något produktivt. Bra beskrivning av dig förövrigt.

Det du säger är förvisso en vanlig (populär) missuppfattning om meditations varande. Jag skulle säga att allting som görs (dvs oavsett 'vad', oavsett uppenbar form) medvetet i stunden - dvs närmandes här och nu, är meditation. Dvs meditation är i sig reningsprocessen av karma och synd, är att ta bort irrelevanta mönster man lagt sig till med under kulturens inverkan. På samma sätt som att alla handlingar kan vara syndiga (just om de i sig är utan relevans, dvs om de direkt görs av någon annan anledning är sitt eget utförande), så kan alla handlingar vara renande. Som man frågar får man svar. Betrakta. Och betrakta sedan betraktaren.

Nja, egentligen finns inget kännetecknande för en sk syndabock, liksom inte heller för en ledare. Det är inte 'vad' som spelar roll, 'hur' är mycket viktigare. Teknik (dvs 'vad') är flawed till sin natur, eftersom att den inte tar hänsyn till situationen, till nuet. 'Hur' är situationen. Det stämmer att allting är relativt.

Även här håller jag med. Men jags kulle peka på att vi också måste förstå vad syftet med varje gruppering är. Grupperingen i sig måste fylla en funktion, det måste finnas nåt som gör en gruppering nödvändig. Och här blir det du sade tidigare relevant. Grupperingar tycks ha en viss tröghet, som spår blir de kvar och överlever sin egen nödvändighet. Vanor, som du sade. Till varje uppgift vi enas om och har oss själva att tillgå för att lösa så torde vi väl söka den bäst skräddarsydda lösningen, eller? Ta tillvara på alla små nyanser, alla dessa olikheter, ha dem i åtanke.

Nej, gruppen behöver inte strikt uppfylla en anledning i varje stund - häri ligger själva sofistikeringen av det; i så fall skulle vi inte vara annat än djur. Istället ska gruppen inte hållas samman strikt av anledning som i sig genererar karma, dvs irrelevans. Dvs man behöver kunna lämna gruppen ögonblickligen utan att nödvändigtvis bry sig om det - varför man också kan stanna i den, med samma relevans. Utan att komma att bero av den, utan att strikt identifiera sig med den.

[Minded]

Vanor, som du sade. Till varje uppgift vi enas om och har oss själva att tillgå för att lösa så torde vi väl söka den bäst skräddarsydda lösningen, eller? Ta tillvara på alla små nyanser, alla dessa olikheter, ha dem i åtanke.

Att ha gjort en grupp, ett görande, en teknik, till en vana, till något man håller som eget, som man därför beror av, är i sig att frångå relevansen som är i stunden. Faktiskt, i stunden är man relevant. Eller ännu bättre - ögonblicket är vad som är relevant. Dvs här och nu. Annat är bara spöken.
Vilket är tekniks svaghet - eftersom teknik, så definierad med utsträckning i tiden; gör såhär och sen såhär. Det finns ingen generellt bäst teknik - utan den bästa tekniken är den som anpassas till stunden. Dvs som är relevant, istället för görandes våld på densamma genom att tvinga fram sin form. Detta är relevansen också som följd av kreativitet.

Tricket är i stil med att kunna ta hänsyn till stunden, vara relevant, men att inte heller alltid behöva vara det - på samma sätt som att höger inte är bättre än vänster, detta vore att göra teknik av icke-teknik, vore att göra den irrelevant.

[Minded]

Det sista man ska göra är att släppa släppandet.

[Avantgardet]

Ja, men samma där som med transcendensbegreppet, det är att urholka meditationsbegreppet. Bättre då att finna ett annat ord, eller tala på ett annat sätt. Jag skulle kanske kalla det där för meditativt (som en egenskap), men inte för (verksamheten) meditation.

Fast jag är inte livsförnekande som ni. Jag tror inte på individualism, övermänniskoideal, förgudandet, och allt det där. Jag dömer inte det mänskliga. Jag hyllar det mänskliga i människan. Att jag sen råkat gå och bli äckligt självförverkligad själv är mest en olycklig tillfällighet. Jag anser istället att vi ska erkänna människan som människa, som mänsklig. Då talar folk ibland om brister, men jag betraktar det alls inte som brister. Vi bör hellre erkänna att vi är beroende av varandra. Ta det för vad det är, se nyktert på saken. Det är inte ett svaghetstecken, eller något att se ner på, det är som det ska vara.

[Minded]

Det är sökandet som är ett i grunden irrelevant perspektiv.

Och på tal om att urholka begrepp, äh. Vad gör då inte populismen? Skulle någon som gått en intensivkurs i yoga över en månad i stockholmstrakten känna begreppet bättre till sin faktiska essens? Det är rening det handlar om, effektivisering, åter - bortslipande av irrelevant. Det behövs eftersom att det tydligen smutsas, eller kanske snarare misstolkas, förenklas för att en person på andra sidan jorden ska 'förstå' dess innebörd... För att de därefter ska kunna sälja det.