Ny tankenöt?

[Justin Case]

Justin Case

Jag har aldrig sagt att jag är 100% säker på någonting.

Det har jag inte trott heller.

Tvärtom säger jag ofta att jag inte vet någonting. Inte ens att jag inte vet någonting. Inte ens att jag inte ens inte vet något. Inte ens att jag inte ens att.....ja du fattar. Det enda jag kan göra är att tro, och försöka avgöra vilka alternativ som verkar mest troliga. Men för att riktigt spä på osäkerheten vet jag inte ens om min känsla för trovärdighet är pålitlig. I slutändan kan jag blott och enbart säga vad jag tror, inget annat.

Du antyder att illusionen av kunskap kan vara gott i vissa fall, och det kan du ha rätt i. Dock tvivlar jag på att de goda tillfällen väger upp för allt ont som "kunskap" har skapat världen över. Och såvida du inte har en lösning för hur en individ kan skilja på sina farliga kunskaper och goda kunskaper, så är min övertygelse fortfarande att illusionen av kunskap är totalt sett, mycket farlig.

När du överhuvudtaget pratar om "farlig" och "god" kunskap, gör du implicit själv det du påstår att du inte tror att man bör göra: skiljer "farlig" kunskap från "god" kunskap. Du säger till och med "så är min övertygelse..." - efter att just ha förklarat att du "inte ens vet att du inte ens vet att du inte ens vet någonting". Tycker du inte att det är något väldigt självmotsägande med hela din kritik mot människors beslut att "tro sig veta något med någon säkerhet"? Att du överhuvudtaget postar inlägg, som det jag nu svarar på, är väl för att du faktiskt är mer säker på vissa saker än på andra. När du postar ett inlägg är du t.ex. mer säker på att det är värt att posta det än att det inte är värt att posta det. Annars skulle du väl inte posta det?

Jag ser hellre dåliga idrottare, raggare och ja, tillochmed fler döda i cancer, än att se fler flygplan störta in i byggnader, etniska rensningar och krig. Och jag tror att även du kan hålla med mig om detta.

Du ställer fel saker mot varandra. Du försöker göra gällande att 9/11 visar att man aldrig bör tro sig veta något. Du försöker göra gällande att eftersom 9/11 berodde på att människor trodde sig veta fastän de inte visste, så bör man inte tro sig veta något överhuvudtaget. Men det alternativ du argumenterar för, att aldrig tro sig veta något (ens med någon som helst säkerhet), hade varit ännu sämre: det alternativet vore mänsklighetens icke-existens. Ty inte ens människan som art skulle ha kunnat uppkomma om inte människans förfäder hade trott sig veta ett och annat, t.ex. hur de skulle göra för att hitta mat.

Du kanske i och för sig tror att mänsklighetens existens mest är av ondo. Jag tror att mänskligheten med ganska stor sannolikhet snart kommer att skapa en fantastiskt lycklig värld, utrota allt eller nästan allt lidande på jorden, fylla mer och mer av Vintergatan och därefter mer och mer av resten av universum med mer och mer intensiv lycka.  Inget av det kan bli av om människor inte tror sig veta något. Att nackdelarna med att människor tror sig veta saker och ting är sådant som 9/11, det är tråkigt, men att strunta i möjligheterna att fylla Vintergatan med intensiv lycka bara för att förhindra sådant som 9/11, det är väl ändå lite överdrivet?

Nu kan du förstås ifrågasätta allt detta med att jag inte kan veta något av det, eftersom "man inte kan veta något säkert". Men då lär du inte som du lever. Det faktum att du alls använder en dator just nu visar t.ex. att du trodde dig veta (med åtminstone hyfsad säkerhet) att det skulle möjliggöra för dig att läsa och/eller skriva något på internet, t.ex. på det här forumet. Det är bara att tillämpa samma princip på mänsklighetens utveckling, vilket ger slutsatsen att det som tycks bäst för mänskligheten och för en själv och för andra är det som man troligen ska försöka få att ske.

[Okunnig]

Justin case

Okej, nu har jag mött dina svar tillräckligt många gånger för att börja se ett mönster. Det verkar som att du är väldigt förtjust i att märka ord och påpeka mina felaktiga ordval. Detta är dock inget nytt, jag är medveten om att jag troligtvis gör många fel i mina ordval, kanske pga min dyslexi, så om du vill höra ett erkännande från mig att jag missbrukar språket då och då, så erkänner jag villigt. Men vårt utbyte av tankar skulle gå så mycket smidigare om du försökte förstå vad jag menar, istället för att märka ord.

Jag tror du förstår mig fullständigt redan. Att min tro är att illusionen av kunskap är mer till ondo än godo. Om du anser annorlunda så kan du väl argumentera för det, istället för att peka ut varje liten felformulering jag gör?

[Okunnig]

Förövrigt så behöver inte mänskligheten veta något alls för att kunna existera. Det räcker gott och väl att tyda vilket alternativt svar på en fråga som är mest trolig, så nej, 100% säkerhet behövs inte. Detta grundas naturligtvis på den mest vanliga uppfattningen av vad ordet "kunskap" betyder, dvs, 100% säker information. Om du väljer en annan definition, varför? Det kommer bara orsaka missförstånd och förvirring hos andra och är inte konstruktivt. Du som är så förtjust i att påpeka mina felaktiga ordval borde ju vara noggrann med dina egna ordval, inte sant? Använd då språket som de flesta andra accepterar den, och försök inte förändra semantiken. Det är inte i din makt.

[Kajsa-Stina]

Kajsa-Stina

Hmm, intressant tanke du har där, att iden om en yttre okänd manipulerande kraft kan orsaka paranoia...har inte tänkt på den synvinkel...

Min huvudsakliga tanke var just det som du avslutade med, vikten och nyttan i att förstå att man aldrig kan vara 100% säker på någonting. Detta är en lärdom jag önskar alla människor, och hoppades att denna tankenöt kanske skulle erbjuda just en sådan lärdom. För ju mer vi inser omöjligheten av 100% garanterad kunskap, ju mer ödmjuka och desto mindre arroganta blir vi.

Men din poäng är en bra sådan, kanske just denna tankenöten mer riskerar paranoia än ökad ödmjukhet...

Hej igen. Det var snällt sagt. Har läst igenom den här disskutionen och vart den tagit vägen sen sist.

Jag håller mycket med Justin Case i många av hans/hennes argument. Jag vet inte ... missar ni varandra pga av "tonfall" ? Undrar en som känner er på den här sidan ganska lite. Du Okunnig ställer ju upp en tankenöt och var och en kan ju pröva sin världsbild mot vilken tanke som helst? En taskig grej med språket är ju att ord inte har exakta betydelser. Jag är finlandsvensk vilket betyder att jag växte upp med att prata en svenska som inte genomgått samma språkreform eller utveckling som rikssvenskan. Det blir jag nervös av hela tiden Men språk har ju stor betydelse för filosofin. Så man får ju bara försöka formulera sig om & om igen tills det blir rätt liksom. Speciellt om målet är att fylla Vintergatan med lycka. Då är det nog bra om vi samarbetar. Ord eller stavfel har ju bara en mindre betydelse för hur konskvent ett resonemang verkar? Ändå verkar missförstånd lätt hända - det är kanske inte personligt?

Ja - jag kanske tror att det är lite obalanserat att låta sig lamslås p.g.a. att en 100% kunskap är omöjlig. Eller att fanatism är skrämmande.
Människor har ju tänkt mycket på det här och ur olika vinklar. En annan sådan är det man brukar säga att "det inte är dom onda männsiskornas ondska som är värst utan dom goda människornas tystnad" ... vad betyder det i sammanhanget? Översatt till handling/icke-handling eller säkerhet/osäkerhet - hur ser du på det?
Sen kom ju Naturfilosofin för rätt länge sen (jag är kass på att hålla tider i huvudet) in på spåret med beprövad kunskap, sannolikhet, empiriska tester osv. Jag tycker på något sätt att vi har utvecklats i en bra riktning och att vår kultur befriat sig från dogmer till förmån för ett mer dynamiskt tänkande. Under 1900talet gick det ju undan, liksom ...

Menar du (Okunnig) att du tycker att vår idévärld rent historiskt blivit mer dogmatisk? Och i så fall varför?

[Justin Case]

Okej, nu har jag mött dina svar tillräckligt många gånger för att börja se ett mönster. Det verkar som att du är väldigt förtjust i att märka ord och påpeka mina felaktiga ordval. Detta är dock inget nytt, jag är medveten om att jag troligtvis gör många fel i mina ordval, kanske pga min dyslexi,

Min intention var inte att märka ord. Jag är ledsen om du uppfattade det så. Jag ville bara utröna hur du menar. Hur kan jag veta vilken av de motstridiga ståndpunkter du tycks föra fram du verkligen står för? Jag anser att det är bra att vara noggrann med ordvalen, för att undvika onödiga missförstånd. Jag får vid en liten återblick i tråden intrycket att vi båda kanske borde bli mer noggranna och/eller konsekventa i hur vi formulerar oss. När jag hävdade att människan inte hade kunnat existera om ingen någonsin trodde sig veta något, var mitt användande av ordet "veta" ett misstag (ett tillbakafallande i ett förvirrat användande av ordet "veta" jag numera övergett, ett vanebetingat slintande på tangentbordet så att säga). Jag borde istället ha skrivit: "jag är mer än 50% säker på att om ingen människa någonsin genom historien hade tillåtit sig att, beträffande någon som helst handling han/hon har intrycket att han/hon nog skulle kunna utföra, vara mer än 50% säker på att det vore bättre att han/hon utförde den handlingen än att han/hon inte utförde den, och därefter valt att, ledd av denna bedömning, utföra den handlingen, hade mänskligheten inte existerat idag, eller i vart fall existerat på många gånger färre Jorden-kopior i universum/multiversum än idag". Att jag skrev "veta" när jag menade "vara mer än 50% säker på" var ett klantigt ordval. När du missförstod mig på grund av detta skulle jag kunna tolka det som att du bara ville märka ord.

[Okunnig]

Justin Case

Jag måste vara ödmjuk nog att erkänna när jag har fel, och du har nu bevisat att jag hade just det, fel. Jag anklagade dig för att märka ord, trots att jag bevisligen gjorde exakt samma sak utan att ens tänka på det. *Suckar* jag kommer nog aldrig bli van vid att ha det här mänskliga handikappet kallat "det omedvetna" :/ Men så länge jag kan inse när jag har fel, och lära mig av mina misstag, är inte hoppet förlorat åtminstone. Jag ska från och med nu vara mindre benägen att skylla andra för ordmärkande, och istället ta tillfället i akt att lära mig av mina semantiska misstag. För själva grundtanken med att skriva på filosofiforum är ju för att dela med mig av mina tankar. Och om jag skriver på ett sätt som inte tydliggör mina tankar, så är det ju jag som gör ett misstag, inte läsaren. Jag måste helt enkelt anstränga mig mera i framtiden.

Jag tackar dig för att du gjorde det möjligt för mig att inse detta. Vår debatt har väl varit lite smått krigisk förut, men det kanske bara var bra för mig, att jag betedde mig på det felaktiga sättet. Det kanske var vad som behövdes för att få mig att riktigt inse hur fel jag gjorde, och så det skulle bli pinsamt nog att erkänna, så jag säkert minns det i framtida debatter Allt som minskar min arrogans och ökar min ödmjukhet välkomnar jag med öppna armar, och i detta fallet var det den present du gav mig. Även om jag till en början var för trångsynt för att riktigt se det

Ser fram emot våra framtida ordutbyten, och tänker ta det som en del av min formulerings-träning! Och om du upptäcker fler otydligheter i mitt sätt att skriva, får du gärna tipsa mig om dem.

[Okunnig]

Kajsa-Stina

Jo, du har nog mycket rätt i dina ord om debatten mellan mig och Justin Case, och jag har nu erkänt att jag gjorde misstag i vår debatt. Man kan enbart hoppas på att man lär sig av sina misstag

Du frågar om hur jag ser på icke handling. På den frågan har jag inget direkt svar. Det är minsann en klurig gåta för mig, det skall jag inte sticka under stol med. För å ena sida inser jag att det kan inte alltid vara rätt att sköta sig själv och skita i andra, dvs, vara helt passiv i allt. Jag tror benhårt på att ifall jag ser en gravid kvinna bli sparkad i magen av en annan person, så är det min moraliska plikt att ingripa, för fostret som skadas kan aldrig anses vara annat än oskyldig. Så jag tror på att alla medborgare har en plikt att skydda oskyldiga människor. Men samtidigt, hur vet jag att de är oskyldiga? Den gravida kvinnans foster är ju ett svart-vitt exempel, men de flesta scenario är ju inte så uppenbara. Om jag ser en man brotta ner en annan på marken, ska jag då ingripa och förhindra det? Kanske han är en civilklädd polis som haffar en farlig kriminell människa? Eller är han en psykopat som hoppar på främmande människor bara för att behaga sina sadistiska behov? I ett sådant fall vet jag ärligt talat inte vad som är det moraliska rätta...och det stör mig oändligt vill jag säga. Men samtidigt kan man inte bli för säker på att man vet vad som är rätt, för trots allt, jag är övertygad om att även terroristerna i 911 dådet "visste" att de gjorde det moraliskt rätta. Hur kan jag då veta ifall min moraliska övertygelse är korrekt eller felaktig? Hur vet jag om jag är ond eller god?

Jag påminns om en situation när jag stötte på två män som anklagade varandra. Den ena sa att den andre hade rymt under permission från ett mentalsjukhus. Den andre anklagade den förste för att vara lögnare och ute efter att jävlas med honom. Själv hade jag ingen aning vem som hade rätt. Då valde jag att se båda som potentiella skurkar, och tog en diplomatisk ton, där jag påpekade att jag omöjligt kunde avgöra vem som hade rätt, och att det därför var bättre att ringa polisen och låta dem avgöra. Jag lyckades lugna båda personerna tills polisen dök upp, och sedan skötte polisen resten. Det visade sig att den andre mannen verkligen var en rymling från permission, och senare fick jag ett värmande tack från den första personen, trots att jag klart och tydligt påpekade att jag ansåg att vilken av dem kunde vara skurken i dramat.

Var det rätt val? I retrospektiv verkar det ju vara så, men om man då betänker möjligheten av en konspiration mot den andre mannen, kanske det var en statlig konspiration och polisen var lurade till att tro att den andre mannen verkligen var en förrymd mentalpatient...var min lösning då rätt? Självfallet verkar det ju vara rätt otroligt att han skulle vara utsatt för en statlig konspiration, men samtidigt kan jag inte förneka möjligheten. Och om man istället tänker sig att samma situation hade hänt i ett annat land, kanske med en mycket korrumperad myndighet, som Burma tex, skulle min lösning då fortfarande vara den moraliskt rätta? I slutändan kan jag bara säga att jag *tror* det var bäst val just i den situationen....och hoppas...

Men trots att jag inser problematiken i detta, att inte veta, enbart tro, anser jag ändå att en ödmjukhet är mer gynnsam än ogynnsam. För visst, den kan innebära att jag låter ett hemskt brott hända, men på samma gång förhindrar det mig att bli ett ännu större monster själv....Men givetvis skulle mänskligheten finna enormt stort värde i ett bra och pålitligt sätt att avgöra när man ska eller inte ska ingripa....jag tror att ett sådant sätt kan finnas, men jag har tyvärr helt räknat ut det ännu...Antar att jag helt enkelt stödjer min tro på optimism och hopp.

Sedan frågar du mig om jag anser att människan har blivit mer dogmatisk. På denna fråga måste jag svara: Det beror på den exakta definitionen av ordet "dogmatisk". Om du menar att tro på något utan en massa övertygande argument eller "bevis" så svarar jag "Nej". Men om du menar att vi tror vi "vet" mer saker nu, än vi gjorde förr, så svarar jag "Kanske".

Vetenskapen är enligt mig det bästa verktyget mänskligheten har för att komma närmare sanningen, men trots det så har den sina begränsningar, och även om de vetenskapliga påståenden stödjs av mycket övertygande argument och observationer, måste vi ändå inse att det fortfarande inte kommer med en garanti att vara korrekt. Det är och förblir fortfarande en tro, kanske bättre grundad och uppbyggd, men ändå en tro. Aldrig 100% garanterad kunskap. Men för mig verkar det som att de flesta människor som tror på vetenskapen anser att vetenskapen ger just detta, en 100% garanterad kunskap. Och på det sättet kanske vi fortfarande har en dogm, och kanske tillochmed en högre form av dogm än mänskligheten tidigare har haft.

Men som sagt, det beror helt på definitionen av ordet "dogmatisk".

[highway]

Hej!
Jag kan hänvisa till René Descartes som har gått igenom detta för väldigt länge sedan.

[freddemalte]

Jag påstår att du enbart har existerat i några minut. Någon okänd yttre kraft har skapat dig, och alla dina minnen, för att lura dig att tro att du har existerat i många år. Dina minnen är alltså rena konstruktioner.

Du kanske säger "Det är inte troligt". Men då du bedömer troligheter utifrån dina erfarenheter, dina minnen,  och då den yttre kraften som har skapat dina minnen vill lura dig att tro att du har levt mycket längre, vore det ju troligt att de satte in just sådana minnen som fick det att verka troligt att du har existerat i många år, inte sant? Så även din känsla för trolighet är opålitlig.

Du kanske säger "Men jag kan kontrollera om mina minnen är korrekta genom att dubbelkolla dem med verkligheten". Men iom att det yttre okända kraften vill lura dig, är det naturligtvis så att den har skapat minnen åt dig som inte kolliderar med verkligheten. För att vara säker på att verkligheten inte ska ge dig nån misstanke.

Du kanske säger "Men jag kan fråga andra människor om de minns mig". Men självfallet är de andra människorna också skapade bara några minuter sedan, och även de har fått konstruerade minnen för att lura dem. Minnen som inte kolliderar med verkligheten, och därför minnen av dig.

Du kanske säger "Men jag kan vänta ett dygn, då vet jag att jag åtminstone har existerat ett dygn". Men när det dygnet har gått, har du blott dina minnen kvar av början av dygnet. Minnen som naturligtvis är förfalskade av den yttre kraften. Så när det dygnet har gått är du fortfarande i samma position, och du vet inte om du har existerat i mer än några minuter

Finns det något som helst sätt som du kan veta ifall du verkligen har existerat i mer än en minut?



Nej, jag har inte blivit tokig, och nej, jag tror inte att detta är sant. Dock tycker jag att det är en extremt intressant tankenöt jag har uppfunnit. Om det nu är jag som har uppfunnit den alltså. Kanske ni känner till någon som har yttrat denna tankenöt före mig? Inte Matrix eller Descartes djävul dock, för de handlar inte om minnens opålitlighet, utan våra sinnens opålitlighet. Men om min tankenöt inte är ny och originell skulle jag gärna vilja veta det.

Läs följande tråd så ser du ett intressant sammanträffande vad gäller ämnesinnehåll och diskussion!!!! Läs 10 inlägg ner i tråden! Börjar med ett inlägg av "highway" och se därefter mitt svar!!!!
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... sc&start=0

Vänligen

Fredrik

[Okunnig]

Hej!
Jag kan hänvisa till René Descartes som har gått igenom detta för väldigt länge sedan.

Njae, detta är faktiskt inte samma sak som Descarte funderade på. Hans tankenöt handlade inte om minnen, utan om uppfattning. Han menade att vi inte vet ifall det våra sinnen tror är sant, verkligen är sant. Att det kan finnas en okänd kraft, i hans exempel en demon, som manipulerar våra sinnen så de inte längre stämmer överens med verkligheten. Hans svar på denna tankenöt var att även om man inte kan lita på sina sinnen, kan man ändå veta att man existerar, för att man tänker på tankenöten. "Jag tänker, därför existerar jag" har nog alla hört, även om Descarte egentligen sa något i stil med "Jag tvivlar, därför existerar jag". Hans tankar berörde dock nuvarande existens, och inte hur man bevisar att man har existerat innan nutiden.

Men som med alla gamla tankar, är det också en utdaterad tankenöt. Psykologen James R. Flynn bevisade för många decennier sedan att människans IQ ökar med cirka 3% för varje generation. Och då IQ är direkt relaterad till logisk förståelse, innebär det att vi inte har ett perfekt logiksinne ännu. Därmed kan även ett tillsynes logiskt felfritt påstående som "Jag tvivlar, därför finns jag" vara fel. Så slutledningen av detta är att vi inte kan vara 100% säkra på någonting, inte ens vår egen existens.

Descarte hade helt enkelt fel.

[Okunnig]

freddemalte

Wow, det var verkligen ett sammanträffande! Fast jag var en månad före dig Nej men seriöst, det bevisar en sak som jag har trott sedan länge: Med nästan 7 biljoner människor på denna planet, vore det naivt att tro att det man själv tänker, har aldrig tänkts av någon annan innan En ödmjukhetshöjande tanke.

Men sammanträffandet är verkligen fascinerande stort...är du säker på att du inte läste mitt inlägg innan du skrev det där svaret ? Just kidding!

Slutligen vill jag säga en sak, som jag kanske inte borde säga...Men jag kan inte låta bli. Jag hoppas att detta inte klassar mig som rasist, men jag måste ändå säga att jag är enormt glad att se en färgad person skriva djupa och insiktsfulla inlägg inom filosofi. Jag hade faktiskt inte tänkt på det förut, men nu inser jag hur sällsynt det är. Och det är mycket tragiskt, för hur ska vi någonsin kunna finna större visdom om inte alla sorts människor deltar i visdomsutbytet? Önskar bara att det fanns mer variation av deltagande människor än det verkar finnas idag....

Det kanske är rasistiskt, men isåfall får jag ta den smällen. För det är ändå värt det om jag, men min uppskattning, kan få dig att fortsätta ta del i filosofins konst, och kanske tillochmed övertala fler färgade att delta? Det skulle göra mig mycket glad

Och till er andra, jag ber om ursäkt för att jag gled off topic med detta, men jag bara kände sådant starkt behov av att visa min uppskattning. Hoppas ni har överseende med detta.

[freddemalte]

freddemalte

Wow, det var verkligen ett sammanträffande!

Jag hoppas att detta inte klassar mig som rasist, men jag måste ändå säga att jag är enormt glad att se en färgad person skriva djupa och insiktsfulla inlägg inom filosofi.

Hej Okunnig

Ok, jag hade inte noterat att du skrivit ditt inlägg så långt "innan" jag - men visst är det ett intressant sammanträffande och vem vet - kanske har jag råkat läsa det och tagit intryck utan att ha varit helt medveten om det etc. Fast det är ju, precis som allt annat i detta forum och på tusentals andra nedskrivna platser så som böcker och dokument ett fall för filosofisk utredning och begrundade. Men hur som helst - om jag utgår ifrån att jag inte läst det så håller jag med dig om att det kulle kunna funka som en slags indikation på att våra tankar ofta har tänkts av någon annan, men att det kanske inte är så ofta vi präntar ner vad vi tänker och därav märker vi oftast inte av detta fenomen.

Vad gäller färgade personer så har du nog helt rätt - de är inte så vanliga i sådana här sammanhang, och speciellt inte i Sverige. Intressant att du noterar det och troligtvis är orsaken till din observation den att det helt enkelt inte är så vanligt med färgade människor över huvud taget - personligen känner jag inte någon mer än mig själv och då är jag ändå en ganska social person.

Vänligen

Fredrik

[Okunnig]

Jag blir mycket lättad av att du inte blev arg på mig för vad jag skrev Jag var ärligt talat mycket orolig för att mitt försök till uppskattning skulle bli missförstådd, så det glädjer mig otroligt mycket att se att du inte tog illa upp Men som svensk, som har mycket få färgade bekanta tyvärr, kan man aldrig veta vad som kan vara känsliga ämnen eller ej för färgade personer. Nåja, jag ska inte göra en höna av en fjäder, det enda jag vill säga är att jag är glad över att du tar del i den filosofiska debatten, och jag hoppas att du övertalar fler "annorlunda" folk att delta, oavsett ifall de är annorlunda via hudfärg, religion, kultur eller annat Som jag antydde förut: Den enda chansen vi har att öka vår visdom är att lyssna på all sorts av människor. Och till viss del även djur

Slutligen vill jag för säkerhets skull enbart påpeka att jag inte på något sätt anklagade dig för att "kopiera" mina tankar Jag har jobbat ett tag inom Göteborgs uppfinnare förening, och det gav min insikten att många mänskliga tankar har blivit återupptäckta, utan att det som återupptäckte den visste om att någon annan redan hade tänkt samma sak! Eller med andra ord: Hjulet har med största sannolikhet blivit upptäckt många gånger. Utan kopiering!

Och detta fenomen gäller givetvis även mig. Om någon skulle tvinga mig att satsa pengar på det, skulle jag LÄTT satsa alla mina pengar på att ALLA mina tankar har redan blivit tänkta av någon annan på denna planet För trots allt...med nästan 7 BILJONER människor, hur speciell kan man vara?

[freddemalte]

Jag blir mycket lättad av att du inte blev arg på mig för vad jag skrev Jag var ärligt talat mycket orolig för att mitt försök till uppskattning skulle bli missförstådd, så det glädjer mig otroligt mycket att se att du inte tog illa upp Men som svensk, som har mycket få färgade bekanta tyvärr, kan man aldrig veta  . . . .

Instämmer! Det är värt att fundera på det där!