Pho-ku skrev:J R Auk skrev:Pho-Ku: Tja alltså jag insåg att jag bemästrat det jävligt bra. Tyckte jag... Så spårade jag lite. Tog mig en djupdykning så att säga. Ett par dygns navelskådande med knapp sömn eller mat. Fick syn på hur jag mest antagit stoicism genom tradition, småborgerlig familjeuppväxt, och hur det för mig varit ett sätt att resa skydd mot världen, har parallellt alltid utmanat det auktoritära. Så att säga stålsätta mig inför stryket man tvunget får då. Och dessutom så fick jag syn på hur jag blivit vad stoikerna iofs varnar för, självgod i stolthet.
För övrigt så såg jag också hur det återhållsamma tog sig uttryck i en massa undermedvetna, eller tvångsmässigt, utslag av måttlöshet.
Så jag försökte slå av på takten, bildligt och bokstavligt, den forcerade gången var även det ett "motdrag" mot det annars återhållsamma. Plus att det distanserade mig i mina relationer och skapade situationer där folk ansträngde sig för att vara elaka vilket ju så klart fick relationerna och lida, samt byggde distans. De ville så att säga plocka ner mig från piedestalen.
Plus varför skulle världen vara "klarare" när vi ser på den apatiskt? Det har i och för sig inte varit mitt ideal. Men vafan det följer ju mer eller mindre på den psykologiska sublimeringen man sysselsätter sig med.
Men avgörande var nog att jag fick syn på att jag själv snart skulle kunna börja med rena elakheter utan något mått av omtanke.
Tack för att du delade med dig. Känner igen mig i det mesta, utom den småborgerliga uppväxten. Därav min fråga.
Det finns ju såklart också en mer filosofisk sida till detta. Hade jag bara sätt detta ovan så hade jag nog ansträngt mig mer för att söka rätsida inom den levnadsfilosofin.
Men vad är stoicism? För mig är det att temperera sina känslor så att man i jämnmod aldrig blir "förryckt" av stämningen eller liknande. Det finns flera problem med det. Det första och mest basala är att känslor är kommunikativa, så att jag när jag söker sublimera känslorna så talar jag mindre om mig själv. Jag förnekar andra mitt uttryck. Känslor är ju empatiska för varandra, vilket säkert alla som sett någon gråta och lockats till gråt kan hålla med om. Vi skapar alltså strukturer av stämning vilka förankrar grupperingar genom känslor. Man isolerar sig bokstavligt talat från samvaron genom den stoiska hållningen.
En annan är denna fråga om varför man gör detta. Det synes som att de stoiska idealen, och den enda raison som jag kan se, är att man förbereder sig för att se världen "klart". Men det är som en eskatologisk föreberedelse. Livet är ju redan närvarande och redan meningsfullt. Man lägger ett temporalt värde på framtiden framför att söka skatta detta "nu". Man går mot att idealisera en föreställd idealbild av en korrekt värld som man betänkt genom fullständigt lugn hos passionerna.
Jag har funnit det mer och mer nihilistiskt. Det är inte mycket skillnad mellan att leva för att sen leva i himmelriket och att leva för att temperera känslorna för att sen kunna leva.
Känslor synes mig mycket väl fångas i den naiva beskrivningen att vi rörs av känslor. Som man sa förut, stark känslorörelse. Det är som att vi finner oss själva i världen i det att vi finner känslorna. Så jag tror inte längre på att söka sublimera och sätta tankar över känslor, och det kräver ju också att göra en distinktion dem emellan, utan jag går mer mot att känslor är det rätta sättet att avtäcka en redan förestående tillvaro, dvs vår närvaro mot världen.
Det är inte så att jag har kastat bort allt vad stoiska principer heter, men jag skall försöka hitta ett sätt att söka så starka känslor som möjligt men under en princip av att vårda dem i deras uttryck genom att finna deras ontologi. Reflexionen som ges genom känslan skall vara harmonierad med vad jag finner ut i känslan, om det blir meningsfullt som påstående.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno