Livets mening...

[Johan Ågren]

Jag kan inte tänka mig att människan är ett tomt blad som hon själv har att fylla. Varje önskan att fylla detta blad med något har sin orsak. En fri vision på ett blankt papper som samtidigt fyller oss med engagemang har oundvikligen sin orsak. Genom att härleda visionens motiv kan man analysera det rationella i reaktionen. Varje meningsfull handling är en reaktion. Människan sätter inte fria mål hon sedan har att sträva efter - även det utfästa målet är en reaktion, inte en fri vision.

Det skulle vara lätt att kunna säga: "Nu ska jag göra någort med mitt liv; nämligen samla porslinselefanter!", och sedan gör man detta och livet fylls med mening. Det går inte för det måste föreligga ett motiv till varför samlandet ska kännas meningsfullt; det måste ha en (psykologisk)funktion. Genom att analysera funktionen närmar man sig problematiken och kan klargöra om meningen är rationell.

Om man säger: "Det finns ingen mening, alltså får jag skapa en mening", så bygger man vidare på ett orsaksammanhang, inte en fri tanke. Och om man verkligen är motiverad så finns där en stark (undermedveten) psykologisk dynamik. Att säga att det inte finns någon mening är att förneka att denna dynamik existerar.

Vi har alla mening i våra liv eftersom vi existerar. Mening uppkommer när det finns händelseförlopp. Att känna att något är meningsgfullt är att se hur ens egna handlingar passar in i denna existens. Att frigöra sig från denna primära existens är omöjligt; vi kan inte möblera om i våra funktioner. Däremot kan man välja hur man ska förhålla sig till dem. Man kan förneka dem eller bejaka dem. Om man väljer att förneka dem kan man göra något annat med sitt liv i stället. Problemet är då att det uppstår konflikter. Är ett förnekande av de primära funktionerna värt det vi kan vinna i stället? Är vår frihet självvald eller är förnekandet av våra primära funktioner ett misstag, en reaktion på vissa föreställningar som blivit rådande i vår kultur? Innebär kultiveringen att vi blir goda människor eller innebär det att vi frångår vår verkliga mening? Är vår primära natur så demonisk som kultiveringens röster vill mena? Jag tror inte det; jag tror snarare demoniseringen är resultatet av vår förtryckta primära natur. Jag tror vi gjort ett gigantiskt misstag där våra föreställningar förpassat våra primära funktioner till en underjordisk tortyrkammare. Där får vilddjuret lära sig att det är ondskefullt och inte önskvärt, men när förtrycket blir för stort händer det att viddjuret sliter sina bojor och lever ut sin förtryckta och ondskefulla natur i världen.

Johan

[Zeldun]

Hej debattör Johan.

För det första skulle jag vill hänvisa till den evolutionära anledningen till att människor tenderar att samla på prylar. Många forskare menar på att detta har att göra med ett idag förlegat behov av att samla föda och material för att till exempel överleva en svår vinter. Vidare säger du att det från början finns en mening med våra liv, bara därför att det finns anledningar och orsaker till vårat handlande. Den sociala energi som du sublimerade på konsten är minst lika meningslös som allt annat ur en objektiv synvinkel. Jag förnekar alla former av intrinsikala värden. När människan inte längre behövde oroa sig över sin egen överlevnad i samma utsträckning kunde hon ägna tid till annat, så som kultur, filosofi och vetenskap. Våra grundläggande behov av föda, boplats och en partner har sina evolutionära funktioner men saknar likt allt annat mening och syfte, då det behövs ett medvetande för att bestämma ett sådant syfte med vår tillvaro och existens. Som ateist är jag av övertygelsen att det blott är vi människor och kanske vissa andra arter som besitter ett medvetande, och därför de enda som kan sätta ett värde på sig själv och sina handlingar. Alla värden är instrumentella i den bemärkelsen att de är subjektiva och relativa. Avkommans evolutionära funktion är avkomman, och den är meningslös. Om du tycker att ditt liv känns mer meningsfullt därför att det du gör fyller en evolutionär funktion eller på grund av att dina handlingar har orsaker du kan spåra är väl det jättebra eftersom det gör dig lycklig, men att tro att denna mening har något form av objektivt värde är att vara fatalist och kräver av dig en idealistisk ståndpunkt.

[Johan Ågren]

Zeldun,

Trevligt att ha dig igång.

Du menar alltså att ditt val av mening är ett fritt val och inte en reaktion?

Om du ögnar igenom lite av min andra poster kan du se att jag inte direkt är idealist men det finns sådana inslag. Jag är objektivist, och hävdar att varje subjektiv handling är en reaktion på den relativa uppfattningen. Denna kan i större och mindre utsträckning överensstämma med faktiska skeenden, vi kan rentutav ha väldigt fel, och dessa fel återspeglar sig i våra handlingar och upplevda meningsfullhet.

Framförallt vill jag härleda våra handlingar till den psykologiska dynamiken och inte fria val. Endast genom introspektion av denna dynamik kan vi utröna om våra handlingar är en rationell reaktion på faktiska skeenden.

Människan har en större förmåga till både abstraktionsförmåga och introspektion än djur; vi har jag. Detta medför att vi kan skapa modeller av verkligheten och agera efter dessa i stället för att direkt och intuitivt reagera på vår omvärld. Denna förmåga har gett oss ett dilemma samtidigt som den är användbar om den brukas förnuftigt. Den har en stor potential att missbrukas om den jämställs med frihet. När våra fria visioner inte överensstämmer med våra faktiska förutsättningar är vi oförnuftiga. I sin ytterlighet skadar den oss.

Det centrala som skiljer din version från min är att du tror vi kan lösgöra oss från primära funktioner och fritt skapa vadhelst vi vill. Jag tror det inte fungerar så nu och är tveksam till att vi någonsin kan lösgöra oss från den dynamik som ger oss själva vår existens och dess möjligheter att utvecklas. Det finns en obrytbar kausalitet som psykoterapin klargör.

Varje människa bör åtminstonde klargöra vad som är drivkraften bakom sina val. Sedan kan vi ta ställning till om vi fortfarande anser att våra handlingar är rationella. Att säga att "jag är fri" utan att utsätta sig för denna introspektion är att ljuga för sig själv. Man kan möjligen säga "jag upplever mig fri, och tänker inte rota i varför jag är motiverad till mina handlingar".

Johan

[Zeldun]

Jag har aldrig påstått att våra val är fria från yttre omständigheter och tidigare händelser. Tvärtom är jag en motståndare till den fria viljan, och är mycket medveten om att det finns orsaker till att vi finner vissa saker meningsfulla eller meningslösa. Det är dock intressant att du som objektivist förnekar den fria viljan, de flesta objektivister jag talat med har varit dess förespråkare. Jag tycker inte om när du utgår från att människan är det enda djuret med ett jag, detta finner jag högst otroligt. Sedan anar jag att du gör en distinktion mellan människa och djur, men det var kanske bara för att förenkla diskussionen. Mitt val av mening är fortfarande subjektivt även om det likt alla andra val var ett resultat av tidigare händelser och yttre omständigheter, ur ett objektivt perspektiv sett är den intalade meningen fortfarande meningslös.

[Johan Ågren]

Zeldun,

Ett snabbt klargörande så här i förbifarten:

Jag tycker inte om när du utgår från att människan är det enda djuret med ett jag, detta finner jag högst otroligt. Sedan anar jag att du gör en distinktion mellan människa och djur, men det var kanske bara för att förenkla diskussionen.

Jag skrev: "Människan har en större förmåga till både abstraktionsförmåga och introspektion än djur; vi har jag."

Jag menar inte att djur inte har några jag, bara att människan har det i större utsträckning. Det framgick inte. Även ett träd har ett rudimentärt tillstånd till ett jag och sedan är det en skala genom djurriket fram till människan som har denna förmåga i större utsträckning. Denna förmåga antar i människans fall någonting som kan kallas för ett självmedvetet jag. Poängen var att människans abstraktionsförmåga nått en nivå där den antar egna funktioner som inte kan härledas till faktiska skeenden. Människan har utstuderade föreställningar (men även djur har dessa tendenser, ja). Det är naturligtvis bara spekulationer vad som pågår på insidan av andra varelser, men det mänskliga dilemmat förefaller ändå unikt. Jag gör ingen distinktion mellan människa och djur, snarare gradering i omfattning. I människans fall har denna omfattning lett till ett dilemma.

Jag återkommer senare till grunddiskussionen.

Johan

[Fann]

Jag har aldrig påstått att våra val är fria från yttre omständigheter och tidigare händelser. Tvärtom är jag en motståndare till den fria viljan, och är mycket medveten om att det finns orsaker till att vi finner vissa saker meningsfulla eller meningslösa..

Om man är "motståndare till frias viljan" så bör det innebära att man skjuter ned varje sådan som kommer flygande eller hur nu de fria viljor som man säger sig vara emot beter sig. Jag förstår att du inte menar det su säger så bokstavligt men språkbruk som detta är förrädiska liksom uttrycket "fria viljan" i sig. Att man substantiverar en handling innebär att man kan prata om den som ett objekt och just vara "emot den" (Man kan HATA "fria viljor" särskilt en viss sorts och särskilt riktigt stora sådana...) Nåja jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det är inte en fråga om att tro på någon "fri vilja" som man borde spärra in eller på annat sätt förgöra om man är emot den eller belöna om man gillar den. Frågan är hur man ser på människor. Om våra handlingar går att förstå utifrån vad vi ser framför oss eller om våra handlingar är förutbestämda. Att det vi kan se framför oss beror på det vi varit med om tidigare hindrar inte att vi ändå i varje enskild valsituation har ett antal valmöjligheter och därför är våra val inte förutsägbara. Detta förhållande är en realitet. Vi KAN inte räkna ut vad andra människor ska göra och ur den insikten har föreställningen om det vi lite missvisande kallar "den fria viljan" utvecklats. Vi kan förstå deras val efteråt eftersom de alltid hänger ihop med sådant som hänt tidigare men samma bakgrund ger i varje "gaffelgrening" ändå ett mycket stort antal valmöjligheter. Eftersom vi upplever att det som avgör att vi gör på det ena eller andra sättet är att vi väljer. Vid medvetna val överväger vi olika alternativ och resonerar hit och dit innan vi bestämmer oss. Om det bara var att följa vad som hänt tidigare och åka med "ödet" eller naturlagarna eller vad det nu är skulle vi knappast ha utrustats med den här förmågan att överväga och välja... Det är också därför vi kan ha dåligt samvete och skämmas. Om man däremot får för sig att "fri vilja" innebär att man kan vilja "vad som helst" så blir resonemanget om "fri vilja" naturligtvis rent nonsens. Jag har också sagt det förut och tjatar om det igen, frågan om "fri vilja" är praktisk natur. En bekant till mig har forskat om varför patienter inte tar sina mediciner. Att patienter tar mediciner på fel sätt eller inte tar dem alls är enligt min bekant ett stort problem. Hon nämnde att 20% eller så av all sjukhusvård beror på att patienterna inte gör som doktorn säger med sina mediciner. Min bekant menar att man inom sjukvården utgått från ett mekaniskt tänkande där det förutsätts att om något bevisas vara bra så kommer människor att göra som man säger. Men vi fungerar inte så just för att vi väljer på ett oförutsägbart vis. Om man inser detta kommer man att utveckla den nödvändiga pedagogiska kompetensen som krävs för att ordinationerna inte ska misslyckas i så stor utsträckning som sker nu. Nå detta var ett exempel där tanken får mening. Rent teoretiska spekulationer om det ändå är så att allt vi väljer är orsaksbestämt har ingen praktisk betydelse, vi måste agera utifrån den realitet att vi faktiskt inte är möjliga att programmera och kontrollera in i detalj. (Om någon kan göra det så är det i så fall Gud eller något annat okänt...)

[Zeldun]

Nu var det inte den så kallade fria viljan denna insändare var avsedd för, men jag tyckte ditt svar var bra och tänker därför svara på det. Du har förövrigt rätt i att mitt språkbruk var semantiskt odugligt, men eftersom det bara var något jag påpekade i förbiseende tänkte jag tyvärr inte på det. Du förstod dock vad jag menade. Nåväl. I ditt svar nämner du att den fria viljan, som du medger är en olycklig term, är det samma som att människor i en valsituation kan välja mellan de olika alternativen och måste välja, eller inte välja vilket också är ett slags val. Detta förnekar jag inte, människor gör val och det är precis det vilja går ut på. Att man i händelse av valmöjligheter tänker och begrundar dem för att sedan välja eller inte välja något utav alternativen. Vad ingen däremot kan kontrollera är anledningarna till varför vi valde som vi valde. Jag menar, hur kan viljan anses som fri ifall vi inte äger möjligheten att välja vad vi ska vilja?

Det du beskriver är blott vilja, men våra val, fördelaktiga såväl som ofördelaktiga, är fortfarande ett resultat av tidigare händelse och yttre omständigheter vilkas inflytande inte står under oss. Därmed vägrar jag kalla min vilja fri, då jag inte valt den.

Johan:

Det gläder mig att du inte är en av de som påstår att människan är något annat än ett djur. Våran medvetenhet om vår egen existens och en hel del andra förmågor är förmodligen tämligen unik, även om jag tror att medvetandet som sådant finns hos många andra arter. Att vi är de enda på jorden som känner till att vi känner till vår egen existens kan jag dock acceptera som rimligt. Nåväl, det ska bli intressant att läsa ditt svar när du återkommer till grundämnet.

[Fann]

Nu var det inte den så kallade fria viljan denna insändare var avsedd för.... . ....I ditt svar nämner du att den fria viljan, som du medger är en olycklig term, är det samma som att människor i en valsituation kan välja mellan de olik. Jag menar, hur kan viljan anses som fri ifall vi inte äger möjligheten att välja vad vi ska vilja?

Det du beskriver är blott vilja, men våra val, fördelaktiga såväl som ofördelaktiga, är fortfarande ett resultat av tidigare händelse och yttre omständigheter vilkas inflytande inte står under oss. Därmed vägrar jag kalla min vilja fri, då jag inte valt den.
.

Nej din tråd handlade bestämt om livets mening. Nå men det är inte så konstigt att man hamnar i resonemang om autonomi och fri vilja i en sån diskusion... Jag framhärdar i att idén om "fri vilja" är av praktisk natur (liksom de flesta filosofiska frågor är från början. Dvs man har ett verkligt problem som man ställs inför i vardagslivet som man försöker lösa). Vad "fri" ska tolkas som är inte självklart. Det finns många sorters "frihet" - fri "från" och fri "till" är väl en skillnad. Om "frihet" är varje avsaknad av begränsning så är det i så fall bara kaos som är fritt (om ens det för det finns ju mönster även i kaos). När man talar om den "fria viljan" menar man med "fri" att viljan är oförutsägbar och med "vilja" att så som handlingar utvecklas beror på orsaker som ligger i framtiden, dvs vad individen ser framför sig. Man är inte förutbestämd att slå sina barn bara för att man blev slagen som barn även om en misshandlares beteende kan bli mer begripligt om man får veta att vederbörande själv blivit slagen. Dessutom KAN man påverka sin vilja, dvs man har möjlighet att förändra sitt sätt att tänka, man kan hålla tillbaka impulser och resonera med sig själv. Att man inte kan vilja vad som helst hör förstås ihop med att man inte kan laborera med föreställningar som man inte har tillgång till. Jag kan vilja åka till Spanien även om jag aldrig varit där men om jag inte vet att det finns något Spanien kan jag inte vilja resa dit (för att vara riktigt vardagligt konkret) ... Nå men ditt inlägg handlade som sagt inte om vilja utan om mening...

Min egen uppfattning om "mening" är att det är en upplevelse av mönster och samband. Om det FINNS någon mening utanför oss själva så kan vi ändå inte veta det. Men kanske att meningen för människan är att söka just mönster och samband, i sitt sätt att leva (reproduktionen) och i sitt sätt att tänka och gestalta erfarenheter och känslor.

[Arachne]

Jag är skeptisk till de som t.ex lägger ner hela sin tid på att samla någonting (frimärken, elefanter, leksaker). Jag tror nämligen det finns en mening - en orsak - bortom deras intresse som är dold.
Själv har jag kommit fram till att mitt konstnärliga skapande var ett substitut för att jag från tidig ålder hade svårt med min sociala anpassning. Konsten i sig saknade värde, och den fick sitt värde i och med att jag fyllde den med mening.

Visst; konsten kändes meningsfull så länge som jag var blind för att den agerade som substitut, och att dess roll var en distraktion så att jag skulle slippa känna mig dålig. I sig så hade konsten ingen annan reell funktion än just detta. Och där hade jag gått och trott att konsten var det mest förfinade människan kunde uppnå. Där rasade Babelns torn...

Johan,

både frimärksamlande och konst är sysselsättningar för att fylla livet med en till synes nödvändig meningsfullhet, något som enbart sker inom de kretsar som har tid i överflöd och måste bekämpa den tristess de står inför. Så var det ofta för de välbärgade kvinnor som satt hemma i väntan på sina män för ca 100 år sedan och tidigare, och för de aristokrater som i fredstider försökte utveckla sig själva som individer. Så är det än idag, men med det välstånd som finns i västvärlden är det många fler som står inför uppgiften att fylla tomheten med hobbyverksamhet. Det är en slags kamp mot den oförklarliga smärta tomheten bringar, som vi till varje pris försöker att undvika genom att tänka på någonting annat och så att säga bli berusade på distraktioner och glömma livets barska sanning. I detta onyktra tillstånd är det lätt att förlora de små snuttarna av reell mening och känslor, riktiga känslor, blir ett minne blott.
Det är då inte att säga att man inte bör sysselsätta sig med sådana aktiviteter, dessa kan ju mycket väl hjälpa oss att fortsätta förstå oss själva och t.o.m. ge oss en viss 'lycka' (beroende på vad sysselsättningen är) och ge oss ett sätt att fritt uttrycka sig, vilket kan vara otroligt viktigt för att förstå vart vi är på väg någonstans. Hur ska man annars veta om man är på rätt eller fel väg? Det är ju rimligt att man kan sätta sig ner och grubbla över sin egen situation och meningen med livet, det är ju också en sysselsättning, men man har då en större chans att komma fram till ett svar som kan fylla den tomhet vi alla känner. Att samla på frimärken gissar jag ger inte en sådan möjlighet.

[Johan Ågren]

Zeldun,

Jag svarade Frippe:

"Jag är främst inte ute efter att tala om hur människan ska agera, endast påvisa att människan har föreställningar om sin natur som inte tjänar densamma; vi tolkar inte skeenderna korrekt. Ett tydligt exempel kan vara på sin plats: Du kommer säkert ihåg sekten som intygade sina medlemmar att ett rymdskepp gömde sig bakom kometen Hale-Bop, och att ett självmord skulle föra dem ombord, och att de sedan skulle färdas till himmelriket. Detta är som jag ser det en felaktig och onaturlig föreställning som får konsekvenser för vissa människors handlande. På liknande sätt har vi föreställningar om vår tillvaro som inte överensstämmer med de faktiska skeenderna. Det mesta som försegår i vår kultur har sina rötter i vanföreställningar om verklighetens natur, men vi tar det så för givet så vi inte ens reflekterar över det."

Du säger:

Mitt val av mening är fortfarande subjektivt även om det likt alla andra val var ett resultat av tidigare händelser och yttre omständigheter, ur ett objektivt perspektiv sett är den intalade meningen fortfarande meningslös.

Medlemmarna i sekten jag nämde som tog självmord - var deras subjektiva handlingar meningsfulla? De följde också på "tidigare händelser och yttre omständigheter" men med skillnaden att detta var en uttolkning som (troligen) inte var sann. Som jag ser det så är uttolkningen antingen sann eller falsk. Det fanns antingen ett rymdskepp bakom kometen eller så fanns det inte där.

Som jag ser det följer alltid meningsfullhet på en sann tolkning av verkligheten. Och om mina föreställningar är felaktiga så får det följder som inte är rationella. Detta är min benämning på meningslöshet. Det skulle inte upplevas som meningsfullt om subjektet kände till fakta. Så när vi skapar meningsfullhet utifrån vår fria vilja och utifrån en psykologisk dynamik som bygger på vantolkningar av verkligheten så agerar vi meningslöst. Sedan att vi upplever det som meningsfullt har inte med saken att göra; det är irrationellt. Jag strävar därför som objektivist efter upplysning och förnuft. Annars är det ingen mening att filosofera i huvudtaget, då kan vi lägga ner varje argumentation och varje utforskande av tingens inbördes funktioner.

Johan

[Zeldun]

Självklart var det meningslöst att begå det kollektiva självmordet, lika meningslöst som det är att inte begå det, då allt i grund och botten är menigslöst. Det spelar ingen roll om vår mening bygger på lögner eller fakta, det är fortfarande något som blott finns till inuti våra huvuden. En abstraktion som inte hör hemma i en objektiv analys av verkligheten som du säger att du söker. Begrepp som mening och värde har ingen som helst plats i en sådan analys, då dessa begrepp egentligen är subjektiva och varierar från person till person.

[Johan Ågren]

Självklart var det meningslöst att begå det kollektiva självmordet, lika meningslöst som det är att inte begå det, då allt i grund och botten är menigslöst. Det spelar ingen roll om vår mening bygger på lögner eller fakta, det är fortfarande något som blott finns till inuti våra huvuden. En abstraktion som inte hör hemma i en objektiv analys av verkligheten som du säger att du söker. Begrepp som mening och värde har ingen som helst plats i en sådan analys, då dessa begrepp egentligen är subjektiva och varierar från person till person.

Som jag ser det är det inte meningslöst att existera eftersom jag gör det. Allt som utgår från min existens och uppbådar min existens är meningsfullt utifrån min existens. Allt som inte är en korrekt tolkning av min existens är meningslöst. Att jag tycker att det är meningsfullt eller inte att existera har inte med saken att göra, det är det enda som bjuds. Om existensen inte är meningsfull så är inga reaktioner på den; sanna som falska heller meningsfulla. Reaktioner är det enda vi har, så låt oss göra dem sanna och meningsfulla utifrån existensen. Varje motiv du kan uppbåda - varje subjektiv meningsyttring - är en reaktion, låt oss därför fördjupa oss i dessa reaktioner.

Johan

[Zeldun]

Utifrån din egen synvinkel sett är det som gör dig möjlig alltså meningsfullt eftersom du själv ser att meningen med livet är att existera så pass anständigt som möjligt. Du har fortfarande inte förklarat den objektiva sanningen i detta, och vem eller vad som bestämde att den är meningsfull. Det är fortfarande en subjektiv uppfattning å din sida, vilken inte hör hemma i en objektiv analys av verkligheten. Din existens är meningslös ur en sådan synvinkel, det vill säga en objektiv synvinkel. Det spelar ingen roll om du dör eller lever. Någon annan kan finna din existens meningslös och kanske till och med ond. Han hade inte haft fel, ty ur hans egen synvinkel sett hade det ju varit så. Men ur en objektiv synvinkel är din existens blott summan av ett antal beståndsdelar och inte mer. Det är allt jag säger.

[Johan Ågren]

Zeldun,

Jag vill endast vara summan av ett antal beståndsdelar, jag vill inte vara summan av ett antal föreställda beståndsdelar. Jag vill vara rationell, och det tror jag alla vill. Jag anser inte meningsfullhet som grundas på bedrägeri är meningsfullt. Det tror jag inte den som finner mening i osanning heller tycker när detta uppdagas. Som objektivist utgår jag ifrån vad som finns bortom våra föreställningar om sant och falskt. Även om jag inte känner denna verklighet helt och fullt vet jag att den finns där. Jag utgår ifrån att det inte både fanns ett rymdskepp bakom Hale-Bop samtidigt som det inte fanns ett rymdskepp där.

Jag menar att upplevd meningsfullhet ur ett objektivt perspektiv kan vara självbedrägeri. Upplysning därom påvisar det irrationella i den subjektiva meningsfullheten.

Det handlar inte om vad jag tycker är meningsfullt eller ej, utan om hur tingen faktiskt förhåller sig, och våra föreställningar i förhållande till denna objektiva verklighet. Att tro på tomten även fast tomten inte finns är meningslöst. Det får konsekvenser, visst, men det är inte det samma som rationell meningsfullhet och förnuft. Någon mening för själva existensen finns inte, men existensen i sig medför objektiva skeenden vi har att förhålla oss till om vi vill agera rationellt. Vad är allternativet?

1. Det finns ingen mening för existensen/helheten, överens. Att påstå att den är meningsfull betyder ingenting för den förhåller sig inte till något.

2. Eftersom ingen mening finns kan vi själva skapa meiningsfulla sammanhang, överens så långt.

3. Men sedan blir det svårt: När vi gör våra val av meningsfulla sammanhang förhåller vi oss till något som ger oss våra motiv.

4. Dessa motiv kan analyseras i en objektiv existens och de kan visa sig vara rationella eller vanföreställningar.

5. Slutligen kan den subjektiva meningen endast förhålla sig till den objektiva verkligheten då vi blivit upplysta om våra motivs irrationella grunder. Den subjektiva meningen faller och ger vika för den rationella objektiva meningskausliteten.

Jag kan omöjligt stämma möte med Joakim Von Anka på stan om jag inser att jag inte lever i Ankeborg utan Gävle. Att jag tidigare såg fram mot mötet med spänning blir i upplysningen meningslöst då jag inser att den objektiva verkligheten inte var koherent med min subjektiva uppfattning. Vi kan inte skapa vår egen meningsfullhet annat än i lögnen. I verkligheten har vi att reagera på de faktiska tingens sammansättning i ett givet ögonblick. Detta är den ofrihet vi ytterst har. Den frihet vi har är att fördjupa oss i tingens interaktion och påverka framtiden i olika riktningar. Joakim Von Anka är endast en variabel så länge vi är övertygade om hans faktiska existens.

Johan

[Zeldun]

Jag håller med om att det är meningslöst att finna mening i ett möte med Kalle Anka. Men äro inte alla meningar vi inbillar oss lögner, när tingen i själva verket står utan mening? Jag menar, egentligen är det meningslöst att överleva, men vi gör det eftersom det ger oss något. Vi finner mening med livet eftersom vi håller det kärt. De som inte håller livet kärt och ej önskar överleva gör inte fel i att begå självmord om han såg mening i det på grund utav hans förhållande till den objektiva sanningen att vi existerar. Fortfarande var själva meningen ett resultat av individen och varierar mellan dessa, vilket gör att den inte kan anses som objektiv. Den finns inte utan oss människor som inbillar sig att vår existens har betydelse. Jag håller alltså med om att det är klokare att finna en mening som är baserad på verkligheten och därför rationell, men denna mening måste fortfarande erkännas som en mänsklig subjektiv konstruktion. När vi undersöker tingens egentliga beskaffenhet, kan vi inte inkludera saker som värden eller meningar. Ack nej, dessa är blott abstraktioner sprungna ur våra hjärnor. Kan du hålla med om det, och därmed instämma med min slutsats att universum och allt däri står utan mening och värde?