Religion - konspiration eller gräsrotsrörelse?

[Avantgardet]

Det må nu vara hur insiktsfullt som helst, men det gör fortfarande precis samma sak som tidigare. "Det finns inget utanför språket". Här antas, än en gång, att det skulle gå att överskrida (transcendera) språket. Detta görs genom att först anta språket som en abstraktion, som något av en sekundär ordning. Alltså har Auk redan stipulerat sin transcendentala signifiant - alltså världen utanför språket, det "verkliga", eller "faktiska", eller vad än han nu vill kalla det. Har bara fallit tillbaka i samma språkliga fälla som jag redogjort för. Och det är ju världens lättaste sak att göra, eftersom vi redan suttit i den fällan i 2500 år. Problemet är väl delvis att du tänker språket i snäv mening, och inte i den utsträckta mening som man gör utifrån dekonstruktivt och poststrukturalistiskt håll. "Arke-skrift". Du har alltså inte en klar bild av problematiken, och inbillar dig därför en utväg. Inbilla sig en utväg är precis vad man inte får göra, försåvitt man inte vill trilla dit ännu en gång, utan det gäller att lära sig leva med det, kanske till och med tycka om predikamentet.

Världen måste tolkas, på ett eller annat sätt, och även "icke-tolkningen" är något som kommer som ett resultat av en viss typ av tolkningsprocess och teoretiserande. Tror det är det här du har svårt med att acceptera, att "språket är varats hus", något vi lever i. Existensen är i viss mening synonym med språket, i denna tolkande tolkning (med det utsträckta textbegreppet), eller enklare: existensen är en tolkningsprocess. Det är inte så att vi först har världen, och sen abstraherar den och erhåller därigenom språket, utan världen ges endast genom språket (i utsträckt mening). Eller så faller man tillbaka i traditionell metafysik och instiftar sig en transcendental signifiant. Även mystiker gör detta, de rör sig inom språket, fast i en "tyst" region utav språket så att säga. Finns inte så mycket mer att tillägga. Förutom att det är analogt med det problem som absurditeten och det irrationella ställer oss inför.

[J R Auk]

Det må nu vara hur insiktsfullt som helst, men det gör fortfarande precis samma sak som tidigare. "Det finns inget utanför språket". Här antas, än en gång, att det skulle gå att överskrida (transcendera) språket. Detta görs genom att först anta språket som en abstraktion, som något av en sekundär ordning. Alltså har Auk redan stipulerat sin transcendentala signifiant - alltså världen utanför språket, det "verkliga", eller "faktiska", eller vad än han nu vill kalla det. Har bara fallit tillbaka i samma språkliga fälla som jag redogjort för. Och det är ju världens lättaste sak att göra, eftersom vi redan suttit i den fällan i 2500 år. Problemet är väl delvis att du tänker språket i snäv mening, och inte i den utsträckta mening som man gör utifrån dekonstruktivt och poststrukturalistiskt håll. "Arke-skrift". Du har alltså inte en klar bild av problematiken, och inbillar dig därför en utväg. Inbilla sig en utväg är precis vad man inte får göra, försåvitt man inte vill trilla dit ännu en gång, utan det gäller att lära sig leva med det, kanske till och med tycka om predikamentet.

Världen måste tolkas, på ett eller annat sätt, och även "icke-tolkningen" är något som kommer som ett resultat av en viss typ av tolkningsprocess och teoretiserande. Tror det är det här du har svårt med att acceptera, att "språket är varats hus", något vi lever i. Existensen är i viss mening synonym med språket, i denna tolkande tolkning (med det utsträckta textbegreppet), eller enklare: existensen är en tolkningsprocess. Det är inte så att vi först har världen, och sen abstraherar den och erhåller därigenom språket, utan världen ges endast genom språket (i utsträckt mening). Eller så faller man tillbaka i traditionell metafysik och instiftar sig en transcendental signifiant. Även mystiker gör detta, de rör sig inom språket, fast i en "tyst" region utav språket så att säga. Finns inte så mycket mer att tillägga. Förutom att det är analogt med det problem som absurditeten och det irrationella ställer oss inför.

Fast du måste hålla med om att jag säger att något finns utanför språket men att det inte är det som ger språket mening så finns det inte en signifikant utanför språket.

Jag tycker vi kan stanna vid ditt tal om att världen endast erhålls genom språket. Vad kan du anföra som stöd för det påståendet?

Jag är alls inte säker på att världen måste tolkas. Jag tror att vi kan förhålla oss förbehållslöst och sedan tolka just det förhållande som upprättats. Men men, sen har jag en omvänd ordning att närma mig språket. Jag har även helt andra erfarenheter vad det verkar av tolkning, och det tolkandes roll hos oss som organismer.

[Avantgardet]

Det må nu vara hur insiktsfullt som helst, men det gör fortfarande precis samma sak som tidigare. "Det finns inget utanför språket". Här antas, än en gång, att det skulle gå att överskrida (transcendera) språket. Detta görs genom att först anta språket som en abstraktion, som något av en sekundär ordning. Alltså har Auk redan stipulerat sin transcendentala signifiant - alltså världen utanför språket, det "verkliga", eller "faktiska", eller vad än han nu vill kalla det. Har bara fallit tillbaka i samma språkliga fälla som jag redogjort för. Och det är ju världens lättaste sak att göra, eftersom vi redan suttit i den fällan i 2500 år. Problemet är väl delvis att du tänker språket i snäv mening, och inte i den utsträckta mening som man gör utifrån dekonstruktivt och poststrukturalistiskt håll. "Arke-skrift". Du har alltså inte en klar bild av problematiken, och inbillar dig därför en utväg. Inbilla sig en utväg är precis vad man inte får göra, försåvitt man inte vill trilla dit ännu en gång, utan det gäller att lära sig leva med det, kanske till och med tycka om predikamentet.

Världen måste tolkas, på ett eller annat sätt, och även "icke-tolkningen" är något som kommer som ett resultat av en viss typ av tolkningsprocess och teoretiserande. Tror det är det här du har svårt med att acceptera, att "språket är varats hus", något vi lever i. Existensen är i viss mening synonym med språket, i denna tolkande tolkning (med det utsträckta textbegreppet), eller enklare: existensen är en tolkningsprocess. Det är inte så att vi först har världen, och sen abstraherar den och erhåller därigenom språket, utan världen ges endast genom språket (i utsträckt mening). Eller så faller man tillbaka i traditionell metafysik och instiftar sig en transcendental signifiant. Även mystiker gör detta, de rör sig inom språket, fast i en "tyst" region utav språket så att säga. Finns inte så mycket mer att tillägga. Förutom att det är analogt med det problem som absurditeten och det irrationella ställer oss inför.

Fast du måste hålla med om att jag säger att något finns utanför språket men att det inte är det som ger språket mening så finns det inte en signifikant utanför språket.

Jag tycker vi kan stanna vid ditt tal om att världen endast erhålls genom språket. Vad kan du anföra som stöd för det påståendet?

Jag är alls inte säker på att världen måste tolkas. Jag tror att vi kan förhålla oss förbehållslöst och sedan tolka just det förhållande som upprättats. Men men, sen har jag en omvänd ordning att närma mig språket. Jag har även helt andra erfarenheter vad det verkar av tolkning, och det tolkandes roll hos oss som organismer.

Men om det är vad du säger så blir det svårt att riktigt förstå vad tusan du menar med det. På vilket sätt skulle det vara en lösning på något överhuvudtaget? Är rädd att jag inte hänger med här.

Vad jag kan anföra som stöd för påståendet? Det faktum att antitesen överhuvudtaget inte kan tala för sin sak (då det rör sig om en principiell omöjlighet). Det anser jag räcker, och kan för mitt liv inte begripa varför det inte skulle göra det. Du måste komma ihåg att utsträcka textbegreppet här. Annars är det ju bara för dig att peka på ögonen och mena dig ha motsagt mitt påstående, men det vore förstås att missa poängen. Men du verkar inte ha rest nån sån halmdocka här, bara säger.

[J R Auk]

Men om det är vad du säger så blir det svårt att riktigt förstå vad tusan du menar med det. På vilket sätt skulle det vara en lösning på något överhuvudtaget? Är rädd att jag inte hänger med här.

Vad jag kan anföra som stöd för påståendet? Det faktum att antitesen överhuvudtaget inte kan tala för sin sak (då det rör sig om en principiell omöjlighet). Det anser jag räcker, och kan för mitt liv inte begripa varför det inte skulle göra det. Du måste komma ihåg att utsträcka textbegreppet här. Annars är det ju bara för dig att peka på ögonen och mena dig ha motsagt mitt påstående, men det vore förstås att missa poängen. Men du verkar inte ha rest nån sån halmdocka här, bara säger.

Jo jag kan förstå det. Du måste förstå att jag är inne på det här antiintellektuella, eller irrationella. Men låt mig först exemplifiera vad jag menar med något utanför språket. Även med det utsträckta begreppet, ditt breda språkbegrepp.

Om ingenting fanns utanför språket skulle väl inte en hänvisning till att man "måste uppleva det" vara rimlig? Jag är inte helt säker här så piano nu.

För betänk, språket i upplevelsen förmedlar väl det upplevda till tanken, eller det tänkande? Det är väl inte så att du menar dig uppleva begreppen med tex känseln i handen som känner sig självt när den inte kan forcera eller penetrera "ett annat", du menar väl att du upplever något som blir begripligt, fattbart, när du begrepsliggör det ("Allt måste tolkas"). Alltså, detta att det finns en dold signifikans, för att använda din nomenklatur, verkar du gå med på, då tolkning alltid måste ske. Sen att det är just en för alltid dold signifikant skall jag inte motsäga, eller försöka tillskriva dig, så jag tror inte att jag bryter mot din mening här. Men det intressanta är då vad tex "du måste ha upplevt det själv" syftar till.

Sägs inte då, att en person själv måste ha gjort en tolkning, av en situation som kan beskrivas? Alltså, det är inte att få tolkningen som är det viktiga, det är att inbegripa sig i tolkningen som är det viktiga.

Om så är fallet så är det lätt att se hur det finns något utanför språket, nämligen det som döljs i användningen av begreppen, och inte finns i begreppen. Det blir en metaordning som knappast kan avtäckas av språket. Det blir en mening inte i taxonomin eller ens något slags holistiskt begripande. Det blir en mening i relationen till begripandet i sig.

Och vad hände med "därom måste vi tiga"?

Hursomhelst, det är svårt att argumentera för detta, jag tror egentligen intet annat finns än att hänvisa till erfarenhet och upplevelse.

För mig är ju det viktiga att jag många gånger befinner mig i positioner där jag vet att jag har något att säga, vet inte vad det skulle vara, för att sedan stå och åhöra mig själv tala om något. Det vill säga det finns något hos mig som jag upplever att jag inte behöver begripa, något jag inte behöver analysera eller abstrahera. Det behöver endast förnuftsgöras när jag skall ställa ut det för andra och måste juxtapositionera mig och den talande genom abstraktioner och objektifieringar genom språket.

Och jag vill även lägga in en anmärkning på vad jag menar med "abstraktion". Det som avses är nämligen att vi tar något, eller rättare en del av ett helt, och ställer ut det som ett objekt. Det är alltså ett godtycke i det. Abstraktion erhåller inte någon ordning från det som abstraheras från, det upprättar endast en ordning i det det abstraherar. Jag vill alltså göra en tydlig skillnad mellan det som kan kallas extraktion, eller explication.

Sen vill jag även påpeka att jag ju intagit en helt annan position än dig vad det gäller detta att språket "transcendenserar". Jag håller det för en förutsättning att språket gör så, inte så att det blir överensstämmande med något objekt utanför språket, som värld eller allt, i förhållande till den relation vi som brukar språket har till språket. Alltså, om vi inte transcenderade språket när vi brukar det kan jag inte se hur vi ens kunde kommunicera med det. För om vi antar en sådan sak måste vi anta att det redan föreligger en ordning i språket som svarar mot oss olika personer, eller att vi olika personer svarar mot språket. Hur som helst, så förutsätter det en språkets metafysik i min mening, snarare än att transcendensen hos språket förutsätter en metafysisk signifikant.

Så vi är förstås språkets grund. Och vi behöver inte något subjekt för det, vi behöver bara den aktivitet som kan reflektera över sig självt, och sig självt, och sig självt, och sig självt osv. Så person skall inte tas i för snäv mening.,

Jag tycker det också är intressant det här med att "allt måste tolkas". Om så är fallet så måste allt också utsättas för rationell analys, för tolkningen är väl också just rationell, utförs väl under rationell metod (oavsett hur vi sen normativt vill tillskriva resultatet värde som "rationellt"). Och då måste ett mål ha upprättats, ett absurt mål (enligt tidigare argumentation). Varför det så länge tolkningen fortsätter ofrånkomligen kommer finnas något föregripet absurt i tolkandet. Så länge som du håller för sant att allt måste tolkas så kommer du aldrig kunna fly rationaliteten och inte heller fly rationalitetens absurditet. Jag kan inte se hur dina cirkulära rörelser över detta problem skulle vara till någon nytta. Tvärt om ser jag ett uppgivande som nödgat. Och det uppgivandet kan inte vara något annat än förnuftet. I min mening har vi tagit förnuftet för långt, och förmodligen fel också. Jag tror alltså inte att medvetenheten är det mest relevanta. Eller att förnuftet är det mest relevanta. Vårt tänkande verkar i mångt och mycket vara en avart på en funktion som organismen brukar. Och därav alieneras vi från oss själva, eller vår organism.

Det är faktiskt också av intresse att i en sådan här diskussion tala om vad vår aktiviteter kräver. Du vill nog hävda att dessa kräver begripanden och tolkning, för att ens kunna utövas. Jag är mera för att tillskriva vana till aktiviteter, varför begripandet är sekundärt. Och bara något som vi begagnar för att kunna göra oss bevänta, vana, vid aktiviteten.

Jag tycker du verkar ha övergivit något i din tidigare position avseende detta. Förut var det mera tal om praxisvarelser, och då inte som en förnuftsbaserad praxis, utan också som en absurd praxis.

Och för mig så framstår just att göra sig van vid, något som inte har med abstraktionen att göra utan snarare just är dess motsats. Alltså, vi söker låta händerna gå av sig själva snarare än att vi skall behöva kontrollera dem. Det är ett rationellt mål för aktiviteten, frånkopplat eventuellt värde aktiviteten skall tillskrivas för att rättfärdigas i vår helhetspraktik, vårt levande.

Tänk på vilken oerhörd komplex sak en sådan sak som att kasta en boll till en tänkt mottagare är. Och inte heller verkar resultatet tjäna på att tänkas över, snarare så verkar det ofta, i min erfarenhet, som att för mycket intellektualiserande sätter käppar i hjulet för utförandet. Det är så att säga inte vi (som i förnuftet) som skall till att kasta bollen, den kastar sig själv, vi har att behandla om det ens skall kastas något.

Och det är en praktik, ett modus för praktik, som jag anser kan uttsträckas långt mycket längre än vad man oftast gör. (Vilket också idrottsmän nu verkar fatta, vilket jag främst tror har att göra med den temporala diskrepans som uppstår när aktiviteter skall göras i samspel med andra, eller snabbare än andra).

Och för att avsluta så kan vi anknyta det till min distinktion mellan vetenskap och mystik. För bästa resultat, oaktat det som sker utanför aktiviteten, så bör vi inte behandla ämnet vetenskapligt, då vi då nedlägger en förnuftsbaserad kontroll över vad vi gör, istället för att göra det.

[Avantgardet]

Påpekar bara inledningsvis (sen måste jag sätta igång med lite arbete, kollar in senare och söker svara mer ingående på resten) att med det utsträckta textbegreppet så är upplevelse och erfarenhet en fråga om tecken, inskriptioner, och spår. Så det är inte frågan om något utanför språket. Subjektet betraktas på samma sätt som en text, en rad inskriptioner.

[J R Auk]

Och varför i hela friden skall vi ha ett sådant begrepp då? Vad är syftet med att stipulera en definition av begrepp som är så brett? Hur görs urskiljningar inom det utsträckta textbegreppet?

Jag är lite brydd av det här talet om att "misshandla språket" som har förts. Är det också något som är assymetriskt?

[JimmyAberg]

Och varför i hela friden skall vi ha ett sådant begrepp då? Vad är syftet med att stipulera en definition av begrepp som är så brett? Hur görs urskiljningar inom det utsträckta textbegreppet?

Jag är också väldigt nyfiken kring detta.

[Logos]

Och varför i hela friden skall vi ha ett sådant begrepp då? Vad är syftet med att stipulera en definition av begrepp som är så brett? Hur görs urskiljningar inom det utsträckta textbegreppet?

Jag är också väldigt nyfiken kring detta.

Jag med. Ska vi poppa popcorn och ha en uppesittarkväll?

[Logos]

Påpekar bara inledningsvis (sen måste jag sätta igång med lite arbete, kollar in senare och söker svara mer ingående på resten) att med det utsträckta textbegreppet så är upplevelse och erfarenhet en fråga om tecken, inskriptioner, och spår. Så det är inte frågan om något utanför språket. Subjektet betraktas på samma sätt som en text, en rad inskriptioner.

Hur har vi det med till exempel djur eller spädbarn då, som helt klart har en form av begreppsförståelse, men som inte klarar av den abstrakt inriktade form av kommunikation som vi brukar kalla språk? Har de också en form av (subjektsfri får vi förmoda) språkförståelse? Är allt som krävs medvetande och induktion?

[Avantgardet]

Det är djävligt enkelt, och jag har redan förklarat det, men here goes igen då: det är inte frågan om att stipulera ett sådant textbegrepp, utan det är den paradoxala slutsatsen av metafysiken själv. Det är ett resultat, inte en grund. Av det skälet introducerar Derrida det. Men givetvis blir det baklänges att presentera det som en grund, och det gäller här att ni själva är lite uppmärksamma. (Har en kompis på besök och sitter och jammar, så jag får be om att återkomma). Notera: slutsats inte fundament. Så drar man vilka metafysiska resonemang till sin spets så kommer man hamna där likväl.

[J R Auk]

Det är djävligt enkelt, och jag har redan förklarat det, men here goes igen då: det är inte frågan om att stipulera ett sådant textbegrepp, utan det är den paradoxala slutsatsen av metafysiken själv. Det är ett resultat, inte en grund. Av det skälet introducerar Derrida det. Men givetvis blir det baklänges att presentera det som en grund, och det gäller här att ni själva är lite uppmärksamma. (Har en kompis på besök och sitter och jammar, så jag får be om att återkomma). Notera: slutsats inte fundament. Så drar man vilka metafysiska resonemang till sin spets så kommer man hamna där likväl.

Men du vet vi har alla inte läst Derrida så vi kanske inte följer med i den här slutsatsen.

För övrigt så tycker jag det verkar skumt det här. O ena sidan skall vi akta oss för all metafysik, ja rent av negera den med hjälp av icke-metoden dekonstruktion, men sen å andra sidan kan vi härleda ett textbegrepp från metafysiken självt. Som vore det till och med ett objekt.

Sen vill jag också höja ett varningens finger till det här med "metafysiska resonemang" då jag tycker det verkar allt mer godtyckligt vad som är ett metafysiskt resonemang. Det verkar nästan som det att kalla något teori ger metafysik, medan det att inte kalla det teori ger något annat. Och på någon vänster så verkar det som att vissa kommer undan som genom ett trollslag medan andra har häftats likt flugor till flugpapper vid denna "metafysik".

Du får allt ta och lägga ut det här tydligt, för jag förstår faktiskt ingenting av det som du verkar mena vara uppenbart.

[JimmyAberg]

Det är djävligt enkelt, och jag har redan förklarat det, men here goes igen då: det är inte frågan om att stipulera ett sådant textbegrepp, utan det är den paradoxala slutsatsen av metafysiken själv. Det är ett resultat, inte en grund. Av det skälet introducerar Derrida det. Men givetvis blir det baklänges att presentera det som en grund, och det gäller här att ni själva är lite uppmärksamma. (Har en kompis på besök och sitter och jammar, så jag får be om att återkomma). Notera: slutsats inte fundament. Så drar man vilka metafysiska resonemang till sin spets så kommer man hamna där likväl.

Well, detta går att säga om Buddhas första, andra och tredje ädla sanning också. Dessa slutsatser drog han efter han mediterat i 40 dagar under ett träd. Dessa bör alltså inte tar som grunder, utan som slutsater som nås genom att han utförde ett praktiskt expriment, dvs. mediterade.

Så vad är skillnaden?

Är det inte så att Derridas och Buddhas slutsatser endast varierade eftersom deras utångspunkter gjorde det?

[Avantgardet]

Det är djävligt enkelt, och jag har redan förklarat det, men here goes igen då: det är inte frågan om att stipulera ett sådant textbegrepp, utan det är den paradoxala slutsatsen av metafysiken själv. Det är ett resultat, inte en grund. Av det skälet introducerar Derrida det. Men givetvis blir det baklänges att presentera det som en grund, och det gäller här att ni själva är lite uppmärksamma. (Har en kompis på besök och sitter och jammar, så jag får be om att återkomma). Notera: slutsats inte fundament. Så drar man vilka metafysiska resonemang till sin spets så kommer man hamna där likväl.

Men du vet vi har alla inte läst Derrida så vi kanske inte följer med i den här slutsatsen.

För övrigt så tycker jag det verkar skumt det här. O ena sidan skall vi akta oss för all metafysik, ja rent av negera den med hjälp av icke-metoden dekonstruktion, men sen å andra sidan kan vi härleda ett textbegrepp från metafysiken självt. Som vore det till och med ett objekt.

Sen vill jag också höja ett varningens finger till det här med "metafysiska resonemang" då jag tycker det verkar allt mer godtyckligt vad som är ett metafysiskt resonemang. Det verkar nästan som det att kalla något teori ger metafysik, medan det att inte kalla det teori ger något annat. Och på någon vänster så verkar det som att vissa kommer undan som genom ett trollslag medan andra har häftats likt flugor till flugpapper vid denna "metafysik".

Du får allt ta och lägga ut det här tydligt, för jag förstår faktiskt ingenting av det som du verkar mena vara uppenbart.

Ja, genom ett trollslag, som kallas citationstecken: "arche-writing". Vilket skiljer sig hemskt lite från att säga arche-writing, men som ifråga om vad man med det antar skiljer sig som natt och dag. Teori är metafysik, och ursprunget är ett supplement. Så djävla svårt är det inte. Varför tar du inte och sätter dig in i Derridas tänkande? Och Heidegger som initierade hela den här grejen?

Du har ju uppenbarligen helt missförstått dekonstruktionen, det ser man av vad du skriver här i ditt inlägg. Det som är skumt med att du tycker det hela verkar skumt är för att du inbillar dig nån motsättning mellan dekonstruktionen och att strandandet vid slutsatsen om ett utsträckt textbegrepp. Dekonstruktionen är ingen metod, än en gång, och att överhuvudtaget säga att dekonstruktionen är x är att a priori missa poängen. Varför ska jag behöva ta det här från början med jämna mellanrum? Har ju redan skrivit så mycket om saken att ett barn bör kunna sätta sig in i Derrida utan att så mycket som läsa en enda rad utav Derrida själv. Alla neologismer som dekonstruktionen kommit med har varit nödvändiga antaganden där metafysiken lett in i oändliga regresser, som "lösning" på de motsägelser som uppstår. Men det tas inte som någon ny grund, och dekonstruktionen garanterar ingen självnärvaro.

I det du skrivit i dina senaste inlägg i denna tråd så har du kontinuerligt stipulerat en trancendental signifiant och försökt rikta kritik mot dekonstruktionen, men det är, som jag påpekat ifråga om Wilber, att istället för att ta steget fram ta två steg tillbaka. Det är, istället för "post-postmodernt", "förmodernt". Men så länge ni inte tar itu med honom, och sätter er in i honom, så kan jag ju inte göra mycket. Det är en svår filosof, och han blir inte lättare av att nån annan än han själv redogör för hans tänkande.


Jimmy, jag noterar att du har en förkärlek för strukturalistiska tolkningar av saker och ting. Men skillnaderna mellan Buddha och Derrida kan nog utan vidare antas vara förbannat mycket större än den enda, strukturella likhet, du funnit mellan dem. Alla har under sitt liv dragit slutsatser, det gör inte ens tänkande till vare sig buddhistiskt eller dekonstruktivt. Så den likhet du tar fasta på är inte bara trivial, den är helt och hållet irrelevant och redundant.

Att Derrida och Buddha skiljer sig åt beror i en mening på det du säger ("eftersom deras utgångspunkter varierade"). Ja, Derrida tar avstamp i Frankrike nån gång på sextiotalet, med allt vad det innebär, och Buddha i Indien några århundraden innan Jesus, med allt vad det innebär. Det är klart att det är olika utgångspunkter, och att det kommer rendera helt olika "tänkanden", men när det att ta fasta på i vilken mening de skiljer sig så säger den truismen nada. Den primära skillnaden är att Buddha reser ett metafysiskt system, utifrån vissa axiom som han tar för sanna. Derrida kan nog snarast sägas göra det omvända. Han skulle till exempel kunna ta Buddhas "insikter", och följa dem till vägs ände i princip, där skulle visa sig att de förutsatte självnärvaro (i egenskap av metafysik) i en eller annan mening, och just för att det rör sig om metafysik så skulle de dekonstruera sig själva. Finns ett någorlunda relevant samtal i fyra delar med Derrida på youtube:

1
2
3
4

Logos, medvetande är ingen självnärvaro att fästa något i heller, jag förutsätter ingen sådan "själ", eller "ego cogito". Jag talar om medvetandet som en berättare, och "jaget" som en berättelse (vulgärt uttryckt). Du talar om "språkförståelse" som att där fanns en Sanning att tillskansa sig. Jag säger att det är frågan om inskriptioner, som ibland har karaktären av vad som i en viss kontext betraktas som "sant". Kolla annars mina svar till mereologi i denna tråd, tycker jag ganska ingående redogjort för det hela.

[J R Auk]

"Everything that occures to a subject, is an event that occures to it but doesn´t constitute it."

Vad händer om man inte håller med om att definitionen bör vara så?

"Identical to it self, cannot be divided."

Vad är det för nonsens? Vad händer om jag ställer mig den frågan?

Problemet är ju just det här, Derrida och du, går på som textkritiker, litterära kritiker. Och menar er dra ut folks föreställningar som döljs i deras begrepp.

Men det du, och kanske han (det vet jag för lite om för att definitivt uttala mig om) felaktigt antar är att alla far med er litterärt historiska definition av den term som ni tar som ert begrepp.

[J R Auk]

För övrigt så kritiserar jag inte dekonstruktion, jag kritiserar dig som gömmer dig bakom den.

Det är ju lite tröttsamt med referenser till en lösning som intet är, inte bestäms på något sätt. Därför jag travesterar om icke-metod, icke-teori osv.

Och för övrigt påstår jag att det hela är trivialt. Leken med ord som jag refererar till kan jag inte se skiljer sig på något sätt från den här stipulerade saken som dekonstruktion är. Vad jag gör när jag behandlar begrepp är att jag låter dem flyta i alla möjliga betydelser, som jag kan föreställa mig, för att se deras konsekvenser i alla fall. Det är förstås något som inte kan bli avslutat varför så att säga temperaturen på frågandet är det viktiga.

Så för mig är den här dekonstruktionen något ofrånkomligt som vi alltid till mer eller mindre grad är inbegripna i. Medvetet eller omedvetet, och det är också vad som verkar ge upphov till psykiska problem. När det antagna undermedvetet manifesterat sig som något absurt situerat i tankens modell.

Och om man vill hålla på med något sådant, och dela sina insikter med andra, så går det inte att hävda en auktoritet, vilket du allt som oftast har kommit att ta till, utan det som krävs är att det hos den andre uppträder en insikt i vad som följer av en viss definition av ett begrepp.

Men man kan inte hålla på och tillskriva något allmänt till en specifikt, det allmänna begreppet uppstår ju i navet av alla skiftande definitioner som hålls. Det är inget som alla håller, varför det inte går att "textkritisera" en särskild föreställning utan bara när den söks göra allmän. Det är alltså inte i en undersökning, eftersom alla undersökningar analyserar genom att anta olika definitioner av begrepp, eller ställa antagna begrepp mot varandra, som denna textkritik kan ta form, bara i dess utsaga om vad den kommit fram till.

Man kan också säga så här, analysen är inte historia den är närvaro, enbart slutsatsen som kommer från analysen är historia. Skillnaden ligger ju i datum.

Sen tycker jag du skall fråga dig varför den här passivt aggressiva stilen kommer fram. Kan det månne vara så att du söker utmåla dig som någon som har förstått det här till fullo, för att få dess auktoritet, medan du saknar den intima förståelse som låter dig förklara det så det blir tydligt.

Jag har en teori nämligen att ilska, och aggressivitet, enbart kommer från en känsla av maktlöshet.