Fann skrev:Minns inte vad som hände i den tråden, har lite dåligt minne dessvärre. Alltså det låter som du menar att jag resonerar motsägelsefullt?
Låt mig uppfriska ditt minne. Ditt svar kommer nära dit jag ville komma, men inte helt. Det handlar inte om att du resonerar motsägelsefullt (det gör alla - men det blir bara ett problem om man använder strikt polarisering).
Fann skrev:Att jag själv började tala om Stefans eventuella personlighet gör mig till en lika god kålsupare men ändrar inte min uppfattning.
Visst, men det var inte för att knäppa dig på näsan som jag citerade dig utan för att dra dig till minnes. Stefan tog, vill jag minnas, inte särskilt illa vid sig utan er debatt i de följande inläggen där gick ut på att Stefan förklarade sin position och att du häpnade över att man överhuvudtaget kunde ha en sådan position i det sammanhanget. Eller snarare delge den i det sammanhanget. Även efter upprepade svar från Stefan trodde du att han skojade med dig - ungefär som om han hade sagt "Goddag" mitt under en konversation. Det var inte så du hade ropat, alls, menade du.
Vad ska vi kalla det för - perspektiv, glasögon... intention kanske? TON! Ton är bäst. Du tog upp ämnet (sätt att gå sönder) i en viss ton och Stefan svarade i en helt annan (ursäkta att jag pratar om dig i tredje person Stefan!). Här uppfattar jag det som att JN tog upp saken i en ton, du gick in med en annan, och med den tonen du gick in i känner man sig manipulerad och klappad på huvet när man stöter på JN:s ton. Det var så att säga det som var min poäng.
Fann skrev:Det är klart att man inte behöver uppfatta en sådan framställningsform som deduktiv utan mer intuitiv men det har faktiskt inte fallit mig in eftersom formen har varit den den varit.
Nu är det ju inte så att han undervisar i funktionslära. Och han skriver inte poesi heller. Kan man tänka sig att det är "deduitivt"? Vi glömmer det en stund och går vidare:
Fann skrev:Synteser, tja kanske det. Men är det inte olika vad det är man GÖR helt enkelt? Ett samtal kan vara undersökande/belysande eller argumenterande. Svårt att komibinera så olika intentioner även om det kan börja på ett sätt och sluta på ett annat. I denna tråd handlar det ju redan från början uttalat om argument. Då blir det mer "rätt och fel" och logik.
Absolut. Ska vi nu begränsa oss, låt oss göra det riktigt. Vi har alltså att ta ställning till å ena sidan undersökande/belysande och å andra sidan argumenterande. Än en gång det citat av JN som du "gick igång på" (mina förfettningar):
Jonas Nyström skrev:Glapp och glapp. Ju närsyntare man är desto fler glapp finner man. Kolla tillräckligt nära på vad som helst så består det till slut bara av glapp. Backa och kisa lite så ser du vad jag syftar på. Även med evolution och religion. Såpass klurig är du. För mig ÄR "mening och sammanhang" essensen i religion. Gnostiker kallar det Logos och Sofia. En mer barnasagoaktig variant, alltså i symbolform, är Jesus och Maria. Funkar för många och är inte osann fördenskull. Kineserna säger yin och yang, egyptierna sa Isis och Osiris och så vidare. Bara man hajar grejen så. Alla sätt är bra utom de dåliga.
För mig är de fetstilta orden tydliga indikatorer på en i första hand undersökande uppmaning och i andra hand ett belysande av egna och andra riktningars uppfattningar. Det är ont om kategoriska påstående och argument för dem. Vi kan dock också betrakta det argumenterande: I så fall görs ett påstående, nämligen att ju närmare man tittar på något, desto mer glapp ser man. JN inbjuder dig också att själv verifiera detta påstående.
Gjorde du det? Jag ägnade några sekunder åt det nu - det verkar stämma. Galaxen - mest tomrum. Liksom solsystemet. Liksom atomerna och molekylerna som bygger upp det. En närbild av en cirkel är ett enkelt streck. En närbild av ett streck är en massa blyertspunkter. Och så är vi snart nere på atomnivå igen. Det verkar alltså verkligen ha att göra med närsyntheten, snarare än vad man tittar på. Jag har tänkt liknande tankar tidigare. Detta var ett litet sidospår, för skojs skull. Åter till huvudresonemanget:
Om du inte gjorde det (undersökte), var det för att du genast reagerade på själva tonen i citatet - kanske tolkade det som argumenterande snarare än undersökande? Och därför angrep den förmenta argumentationstekniken istället för "försöksuppställningen"? Vad jag inte tror, men jag kan missta mig, är nämligen att du först föresatte dig att undersöka och sedan, efter den avslutade undersökningen, konstaterade att JN hade rätt i mycket, men att du tyckte att hans ton var alltför nedlåtande och manipulativ. OM det var så lägger jag ner min teori om olyckliga ingångstoner/perspektiv/glasögon.
Hej hopp!
