Det kan mycket väl vara så att jag läser fel, dock verkar det inte som det. Men här har vi ju skiljda uppfattningar om vad en läsning av en text innebär så frågan kan inte avgöras.
Dock undrar jag fortfarande relevansen av din invändning, "vad med den transcendentala signifianten"?
Du måste ju uppvisa ett assymetriskt förhållande mellan de parter du klumpar samman, mig, Jimmy och Wilber (thorough three) och dig, miles samt Derrida, och Heidegger vill du väl alltid ha med dig också (frowning four?

), om du vill belägga din invänding mot bara ena av "gänget".
För övrigt så blir detta med signifier, enbart relevant från ditt perpektiv. Och det är alltså inte frågan så mycket som en invändning som en fråga om att anta ditt perspektiv. Skillnaden mellan våra förhållningssätt ligger djupare ändå.
Alltså, jag antar språket redan vara transcendent, det är alltså inte heller frågan om att världen skall transcendera in i språket, utan språket transcendera ut i världen. Jag har en lexikal ordning där världen, tagen utan den abstraktion som begreppet för med sig, står före "världen".
Så vad som gör att vi känner igen ett tecken i språket står att finna i språket och inte i världen. Men världen står inte att finna i språket för det, utan blott en abstraktion av vad världen är för oss.
Du förutsätter en likhet mellan språket och världen som jag inte gör varför vi för att ens kunna diskutera måste göra de antaganden som motparten gör.
Men men nu skall jag inte ge dig ursäkter för att fly frågan. Svara istället på vilka antaganden som gjordes, vilka begrepp som definierades av att det dröp ner något under ambrosiaruset från gudarna osv. Var generös och bjud mig på en förklaring till att det slutade vara intressant att diskutera begreppen, det som stipulerades i inledningen, eller ens de olika förhållandena till frågan som diskuterades och istället blev intressant att diskutera den ena sidans problem med "transcendentala signifianter".
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno