Samtalets möjligheter?

[Hubert]

Jag tog fasta på det du skrev "i något avseende" och tänkte mig inte någon med näsan i vädret.
De som ger sig in i viktiga diskussioner gör det förvissade om att de har de överlägset bästa argumenten.
Utan gemensam värdegrund blir det fiasko. T ex hur ska grunden "Israels rätt att försvara sig" vägas mot "mänskliga rättigheter"?

Att möta någon som känner sig överlägsen är ofta otrevligt. Det kan accepteras om jag träffar en sommelier och är genuint intresserad av att veta om det är lämpligt att lagra en 2020 Dominio de Atauta.

[Anders]

De som ger sig in i viktiga diskussioner gör det förvissade om att de har de överlägset bästa argumenten.

Menar du det? Låter inte som nån bra inställning just för diskussionens möjligheter. Dessutom låter det rätt korkat. Lite som då jag, lite elakt mosar hustruns knapp giftasvuxna syskonbarn som tror att de har överlägsen koll på politiken. Vänster utan en rot i kneget. Men inte fan tror jag att de inte kan ha jäkligt bra argument som jag inte hört förut(även om det är rätt sällsynt)

Men viktiga diskussioner ger jag in mig i framgångsrikt då jag ger mig in med nyfikenhet eller oro, snarare än då jag tror mig ha rätt. Jag har de argument jag har och sen får man se vart det tar vägen.

[Pilatus]

Men viktiga diskussioner ger jag in mig i framgångsrikt då jag ger mig in med nyfikenhet eller oro, snarare än då jag tror mig ha rätt. Jag har de argument jag har och sen får man se vart det tar vägen.

Ja, ungefär så. Vi vill ju någonting, att ekonomin skall fungera, att de fattigaste skall få det bättre, att bostadsmarknaden avregleras efter hand, att Sverige skall kunna producera mer matvaror, att vi inte tar in fler asylanter från arabländer. Samtal blir snabbt besvärliga då verkligheten tycks gestalta sig helt på tvärs för den vi samtalar med. Ideologier tycks genomsyra allt, även filosofin.

[Pilatus]

Utan gemensam värdegrund blir det fiasko. T ex hur ska grunden "Israels rätt att försvara sig" vägas mot "mänskliga rättigheter"?

Ja, det tycks inte kunna bli rätt. Skulden efter förföljelsen är inte möjlig att bortse från. Men lösningen från 1917, Balfourdeklarationen motsvarade inte alls de politiska anspråken. Det blev sionistiska ledare som Chaim Weizmann och David Ben-Gurion som kom att driva utvecklingen i Palestina och de problem som uppstod. Kort sagt, det blev säkert inte som någon tänkt sig. Dagens situation är omöjlig i och med att USA främst ser egna militärstrategiska mål med ett fortsatt stöd till Israel. Med en sådan inställning fortsätter krigandet. En tvåstatslösning är förstås fortfarande möjlig i teorin. Men politiken har drivit isär parterna, liksom att krav från det internationella samfundet för att övervinna dessa hinder saknas. Folkrätten tycks betydelselös, vilket är en skam för det politiska ledarskapet världen över.