Vad finns? Vad finns inte?
Rent vetenskapligt så kan man hävda att det som är handfast, det som vi anser existera, faktiskt inte gör det:
Framför mig har jag ett skrivbord.
På molekylär nivå består materia mesta av tomrum. Elektroner och annat handfast tar upp mycket mindre plats än mellanrummet i molekylen. Skrivbordet består mer av tomrum än av fast materia.
På subatomär nivå, i kvarkarnas lebensraum, så är materia oftare i transitionsfas än i ett visst tillstånd.
Alltså: Om jag bekänner mig till vetenskapen och hävdar att skrivbordet är materiellt handfast, att det existerar, så måste jag också inse att skrivbordet oftare än inte är icke existerande. Dom korta stunder då delar av skrivbordet existerar så består det mest av tomrum.
Om jag inte har fattat fel någonstans

, det är ju lätt hänt. Likväl så sitter jag ju här, vid skrivbordet...
Verkligheten?
Jag lutar åt att "verkligheten" lever vi i och tolkningen av verkligheten, min bild av verkligheten, "finns i mig", eller snarare; min tolkning av "verkligheten" är en del av mig och mitt agerande/filosoferande.
Jag befinner mig i "verkligheten", och tolkar den så att jag kan existera och fungera i den.
Min inre tolkning av verkligheten aspirerar normalt inte på att förstå dess innersta väsen, tolkningen är till för att bevara och eventuellt vidareutveckla mig själv.
Tolkningen kan förändras, men syftet med tolkningen är vanligen inte att genuint förstå verkligheten, syftet är egocentriskt, jagstärkande. Likväl försöker jag i vardagen vanligvis att få mina tolkningar att stämma med andra människors, kanske att jag till och med asimilerar andras tolkningar till min bild. Allt för att kunna fungera i någon sorts samklang. Exempelvis så tror jag kanske på atomer och molekylers existens, även om jag aldrig har sett några med egna ögon. Att inte tro på atomers existens kan betraktas som verklighetsfrånvänt, och som sådan vill man kanske inte bli sedd.
Vad finns? Vad finns inte?
Frågan uppstår ofta när man har fått input som genererar tvivel. Svar på frågor söks med ett chockat, exalterat, överraskat eller tvivlande sinne. Människan är ofta i ett "annorlunda sinnestillstånd" när dessa funderingar uppstår. Kan jag egentligen lita på mig själv då? Kunde jag det innan? Kan jag lite extra mycket på mig själv då?
Och så kommer känslan att jag faktiskt inte kan vara säker på något alls. Fast egentligen så är det nog så att en liten, whohiiii, inblick i att världen kanske är helt annorlunda eller mycket större än jag tror istället tolkas som att jag vet så mycket mindre då. När man egentligen kanske just börjat förstå något nytt och genuint för första gången. Vad vet jag?
Jag har en ganska stark känsla av att vår gemensamma föreställning om verkligheten är mycket skev och mycket smal. Det är befriande att känna så.
Matte