Algotezza skrev:I nuet kan övriga tider sägas finnas representerade: på det psykologiska planet finns det förflutna som minnen och framtiden som önskningar, planering, farhågor; materiellt sett finns det förflutna i nuet som det förflutnas fragment: fossil, ben, mänskliga artefakter (ting, föremål), skriftliga dokument, inspelningar, konstföremål; framtiden i materiell form finns i form av allt det som finns här och nu som framtidens föremål kommer att vara skapat av, vår "kropps framtid" finns här och nu i form av vår föda, den som skall bygga upp vår framtida kropp.
Alla tider finns här och nu, i en eller annan form. Hur har annars det förflutna kunnat leda till nuet och hur skall annars framtiden födas ur nuet?
Nuet är inte universellt utan knutet till betraktaren, iakttagaren. Det finns inget universellt nu gitligt för hela universum. Varje iakttagare lever därmed i sin tid, sitt nu, som han kan göra allmänt/intersubjektivt med hjälp av språket och olika vetenskapliga modeller, utifrån en gemensam konsensusplattform.
Det här
Gick en kurs i "fri vilja" och kunde bara inte få klart för mig hur tiden sades vara föreliggande samtidigt som påverkan från det föreliggande sker här i nuet.
Och mina argument, om att påverkan, från det som sägs ligga i det förflutna, som sker här måste, till en viss del, finnas här, föll platt.
Den store experten nekade å det bestämdaste och framlade intet argument till förklaring.
Så jag undersökte lite om det inte var så att någon annan tänkt i liknande banor. Så jag fann Spinoza, men det verkade inte vara riktigt rätt. Han utgick ifrån helt andra antaganden vad jag förstått.
Jag har letat lite efter Heideggers texter om ämnet, har hört han skrivit om det men har inte lyckats hitta något än.
Det är för mig ett självklart argument för den fria viljan att tiden inte synes existera annat än som en subjektiv konstruktion. Men ändå så presenterades det inte som ett argument.
