Shademp skrev:Slutligen, att jag sa amatör var en slags förberedelse mot kritik, för om jag säger att jag är en amatör har jag redan kritiserar mig själv och blir inte påverkat av den kritik som kan komma mot mig. Kort sagt, jag har dåligt självförtroende.
Underbart! Jo, man skulle kunna säga att en sådan förvarning är bekväm för dig, eftersom den skulle ge dig tillåtelse till någon slags lägre standard eller lägre kvalitet. Likt ett mörkt spöke rusade den idén genom mitt huvud när jag läste första raden på ditt inlägg. Men! Eftersom du redogör för detta här i slutet, så garderar du din gardering, vilket är listigt
Man kan alltså säga att din utsago att du är amatör gör att du får synda på nåden i inlägget, och din utsago att du har dåligt självförtroende gör att du får tillåtelse att skriva att du är en amatör. Detta genomskådande skänker mig inget nöje, det var bara en iaktagelse som du kanske har glädje av.
Men allt detta spelar ingen roll! Inte för mig i alla fall, som för övrigt också är amatör (dvs. en hobbyist snarare än någon proffesionell) och stundom kan drabbas av dåligt självförtroende. Allt det ni skriver om äger för mig sin riktighet och jag har ingen lust att argumentera emot det. Min utgångspunkt, mitt skäl att vara på just detta ämne är nämligen tvåfaldigt. Min egen önskan att uppnå vad J R Auk beskriver:
"Jag brukar alltid försöka tänka, när jag verkligen inte håller med om någons åsikt. Varför tänker han/hon sådär, det måste finnas en poäng, om jag uppfattar det som så fel, så har jag nog uppfattat det lite fel. "
Jag söker denna gemensamma grund - jag är trött på att fokusera på olikheter, nu vill jag söka likheter. Den andra delen i tvåfaldigheten är en uppmaning från laotzu:
"Jag och Deuce Deceptor håller precis på att diskutera vad som är den gemensamma utgångspunkten. Han menar att man aldrig kan veta någonting med visshet, dvs. att det inte finns någon gemensam utgångspunkt, utan är inne på att alla påståenden är antaganden. Utgångspunkten att det inte finns någon utgångspunkt tillfredställer inte mig. Personligen är jag inne på det Du själv nämner, dvs. att förnuftet är den gemensamma utgångpunkten."
Nu undrar jag om vi, allesamman som känner för ett inlägg i debatten kan vara överens om följande, och om så inte är fallet, hur ni då skulle behöva inskränka påståendet för att kunna instämma. Låt oss se hur liten bollen blir till slut.
Betrakta jorden innan människan gjorde sin entré, låt oss säga under dinosauriernas tid. Jag vet inte mycket om dinosaurierna, men jag tror mig veta att de inte var medvetna såsom vi är idag, inte reflekterade över mening, inte hade några utgångspunkter för sina resonemang och inte ens hade några resonemang. Då listar jag mig till att (invänd den som vill):
1) Termer som mening, intellektuellt reflekterande, utgångspunkter och resonemang är mänskliga skapelser, som inte skulle vara kända på vår jord om det inte vore för människan.
Nu lämnar jag det och vill istället uppehålla mig vid ordet "utgångspunkt". En utgångspunkt antyder att en fortsättning skall komma, nämligen det som utgångspunkten skall utgöra utgångspunkt till. Egentligen vore "ingångspunkt" en mer rationell term, tycker jag. Men ordet har den betydelse det har. Får jag helt plötsligt framkast idé nr 2:
2) Valet av utgångspunkt måste bero på vartåt utgångspunkten skall syfta. En utgångspunkt kan vara mer eller mindre lämpligt vald beroende på sitt syfte.
Vi har helt olika utgångspunkter, av nödvändighet anser jag, i de olika vetenskaperna. Den modell som kan förklara och kanske hjälpa till att bota en psykos går ej att använda för att förklara universums expansion och rödförskjutningen.
Om vi då söker en utgångspunkt, enligt 1) en av människan skapad och utvald utgångspunkt, för att förklara "allt", hur skulle den kunna se ut? Det känns som om det i varje fall blir svårt att gå utanför förnuftets ramar. Så är då själva förnuftets existens ett lämpligt val av utgångspunkt? Ja, det beror ju på vartåt vi syftar. (jfr citatet av laotzu ovan). Det beror alltså på utgångspunkten för utgångspunkten. Detta kan man ju driva in absurdum till ett jättlikt pappa-varför-det?
Om jag vänder på det, vartåt syftar utgångspunkten "förnuftets existens"? Jag skulle tro att den syftar åt att förklara förnuftet. Utan att först anta att Något existerar, låter sig Något svårligen förklaras.
Och är inte detta en utgångspunkt så god som någon? Vilken uppgift skulle filosofi och psykologi kunna ha annat än att öka förståelsen för just förnuftet, det som gör människan till människa.
Jag ser fram emot att höra om likheter och olikheter. Och att enas!
Sedan har jag en känsla av att laotzu m.fl. kommer att uppmärksamma på allehanda logiska kullebyttor, cirkelbevis och brister i ordningen. Men till förarbetet: Vad har gjorts kring ämnet Varför? Jag själv är helt obildad kring detta, så jag förlitar mig på er andra. 
med tanke på att ni skulle välja en helt annan väg. Som ni ser barkar denna modell åt att förklara mening som en subjektiv produkt av våra sinnen. Nåja, vi är i alla fall på väg. Ser fram emot konstruktiv kritik och helt andra tankekedjor.