Faller träd i drömmen om vi inte ser skogen för bara träden?

Moderator: Moderatorgruppen

Rising
Moderator
Inlägg: 1100
Blev medlem: 03 jul 2006 15:00
Ort: Stockholm

Inläggav Rising » 10 jan 2007 19:28

PopJimmy skrev:Men nu förstår jag inte riktigt på vad du svara på. På dig lät det först som att du gjorde ett exklusivt avskiljande (antingen/eller men inte både/och) ang kausalitet och ändamål.


Ja. Teleologi ser jag som att ändamålen inte blott är "riktningar" eller "avsikter" inom formen såsom ytterligare en typ av indata eller attribut hos denna. De styr formen.

Om det avancerade livets idé finns som en förutsättning från början går det fortfarande att dra pilar kausaliskt: Atomer -> Molekyler -> Celler -> Organismer, osv. Det är som en sten som kastats i en riktning. Riktningen finns från början, och den bestämmer (tillsammans med stenens massa och luftmotstånd) var stenen skall landa.

Men teleologiskt tycker jag endast något är när ändamålet dikterar formen och förutsättningarna. En sten som träffar mig i huvudet gjorde inte det för att den hade en viss riktning, utan den hade just den där speciella riktningen för att den skulle träffa mig i huvudet. I sin utsträckning: Jag har utvecklats till en organism med huvud, och den där stenen har formats, eroderats och slipats av tidens tand; allt för att jag skall få den i huvudet.

Så ändamålen arbetar inte med vad som finns tillhanda; utan skapar sina förutsättningar. Aristoteles utgick ju från att det bara fanns "form" och "ändamål", och formen saknade alla tänkbara attribut.

Det kristna "de sista skola bli de första" ser jag som ett teleologiskt ändamål. Det existerade som ändamål innan det ens fanns några "sista" eller "första" att applicera det på. När de första människorna skapades, så låg ändamålet redan framme och väntade på dem.

Jag själv tror att Big Bang är en rimlig teori, och motsätter mig alltså inte själva händelsen. Dock nöjer jag mig inte med att tycka att universum började med ett ooops! Att acceptera Big Bang utan att fundera kring orsaken till Big Bang tycks finner jag olustigt.


Jag ser på Big Bang lite som jag ser på en stängd och låst dörr.

När vi gissar vad som finns bakom dörren; såsom "är det ett vackert landskap, är det en korridor som mynnar ut i en labyrint, är det en annat likadant rum som det jag själv sitter i med en främling lik mig själv som sitter och tittar tillbaka?" så säger vi egentligen ingenting om vad som faktiskt kan finnas bakom dörren, utan berättar endast något om oss själva.

Själv är jag inte en av dem som letar efter nyckeln, men tills den har funnits så är jag nöjd med att betrakta dörren såsom den ser ut på vår sida av rummet, utan att göra alltför många gissningar kring vad som finns på utsidan. Jag försöker inte säga så mycket om världen som den är utan nöjer mig med att försöka förklara vad jag har varseblivit.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 19 och 0 gäster