J R Auk skrev:Tänk dig kvantitativ lyckomaximering med en pogressiv befolkningsökning. Och tänk dig att lyckomaximeringen kommer på den individuella lyckonivåns bekostnad.
Dvs 1 människa har 10 hedoner, en kvantitativ term för lycka, och att om denna människa gav upp 1 hedon skulle 2 andra få 1 hedon mer i sitt liv.
Tänk dig sedan att detta fördubblande av antalet hedoner sker när hedonen tas från dom kvantitativt individuellt starka parterna. Dom som har mer än andra. Likt en hedonskatt.
Då följer att så länge befolkningen är progressivt ökande kommer den totala lyckan öka medans mediannivån sjunker. Och detta tills det är ett oändligt antal människor som känner ett minimum av lycka. Dvs nära olycklighet.
Det är ursprungligen ett argument av Derek Parfit, orkar inte leta upp det, som jag lite taffligt här översatt till ett förenklat uttryck.
Hoppas poängen går fram. Och hoppas du ser att det inte har något som helst med vår diskussion att göra utöver att visa på hur man kan lägga in till synes relevanta argument, men som egentligen bara slår mot ett generellt system som sådant.
Du använde dig av min kritik mot den kvalitativa beslutsteorin retoriskt och satte mig i en position av att förneka flertalet framför den enskilde.
Jag har aldrig sagt att jag skulle välja 1 framför 2, jag har bara sagt att jag inte skulle kunna ta beslutet utifrån en kvantitativt normativ beslutsteori.
Det du beskriver kallas Den Motbjudande Slutsatsen av hedonistisk utilitarism, och jag anser inte att den är något problem. Se på följande.
1.
A har 100 i lycka
Inga andra individer finns.
Du skapar B, med följden att A får ännu mer lycka. Följande situation uppstår:
2.
A har 110 i lycka.
B har 10 i lycka.
Du skapar nu C, med följden att A och B får ännu mer lycka:
3.
A har 120 i lycka.
B har 20 i lycka.
C har 10 i lycka.
Nu fördelar du lyckan mer rättvist, på ett sådant sätt att lyckosumman i universum samtidigt ökar:
4.
A har 90 i lycka.
B har 90 i lycka.
C har 90 i lycka.
Du kan upprepa en liknande procedur och skapa nya individer gång på gång, tills A-Ö har bara lite mer än 10 i lycka vardera. Detta kan tyckas icke önskvärt. Men om du tittar på varje steg för sig, ser du att varje steg för sig är önskvärt. Steget från situation 1 till 2 är önskvärt, steget från situation 2 till 3 är önskvärt, steget från situation 3 till 4 är önskvärt osv.
Om varje steg är önskvärt, måste alla steg sammantaget vara önskvärt, d.v.s. slutresultatet måste också vara önskvärt. Det är förmodligen vår oförmåga att uppleva många individers lycka samtidigt, som gör att vi spontant tenderar ta avstånd från tanken att ett större antal mindre lyckliga individer skulle kunna vara bättre än ett mindre antal mer lyckliga individer. Vi har att göra med en illusion som bör motarbetas medelst rationellt tänkande, liksom t.ex. den alltför vanliga illusionen, att andra inte kan lida lika svårt som man själv, bör motarbetas medelst rationellt tänkande.
Det går inte att komma ifrån att det faktiskt är önskvärt att maximera lyckan i universum, även om det innebär en förändring från några få väldigt lyckliga individer till ytterst lite lycka för var och en av extremt många individer.