Som sagt, begreppet är en samlingspunkt för förståelsen.
I en förståelse samlas förståelsen och vetskapen i en knutpunkt .
Knutpunkten är en samlingsplats där allsköns virrvarr samlas som ett skönt knullställe. Ja, så är det.
Världens beskaffenhet!
Moderator: Moderatorgruppen
Re:Begrepp
Begrepp är det som ordet innebär, begripa, det vi förstår, har förstått och klargjort att gälla för fakta. Vi har språkliga begrepp men även icke språkliga begrepp, känslor. I känslovärlden är vi alla unika även om känslorna kännetecknar liknande områden så är just uppfattningen av känslan individuell och ofta ej kvalitativt eller kvantitativt graderbar.
Upplevelsen av t.ex smärta, hur ont någonting upplevs eller njutning är en personlig sak. Vi kan sätta ord på dessa känslor men ändå inte dela upplevelsen genom orden.
Språkliga begrepp är avsedda att vara likvärdiga i avseende betydelse, men även dessa får olika innebörd beroende på hur laddade eller neutrala begreppen orden gestaltar är för individen. Vi namnger allt vi ser och hör samt luktar, men det vi ser tolkas även det individuellt, det vi hör likaså och vad gäller lukter är även det föremål för ens subjektiva bedömning.
Vi har olika genetiska förutsättningar att ta till oss vår omvärld vilket i princip innebär att vår planet och dess inhabitanter ter sig olika ut för var och en. Men begreppen vi har är för att klargöra dessa skillnader och likheter, de är allmängiltiga, de är generaliserande, skapar de ramar som vi har för att överhuvudtaget kunna kommunicera utan att var och en måste uppfinna "hjulet" orden på nytt.
Allt levande kommunicerar, från de minsta bakterierna till de största däggdjuren. Det används kemiska signalsubstanser, färger, ljud och gester. Ju högre upp på utvecklingssteget desto mer komplicerad kommmunikation utförs det. Skillnaden mellan en människa med utvecklat talorgan, gentemot en fågel, (vilken som), är näst intill obetydlig avseende förmågan att konkret göra sig förstådd med en artsfrände. Det är till och med möjligt att de flesta djurarter har en mer utvecklad kommunikation sinsemellan än människor då deras förmåga att missförstå varandra tycks begränsad, emedan det hos det talade mänskliga språkets komplexa natur lättare ger upphov till missförstånd.
Det klassiska exemplet är när en man från exempelvis tanzania kommer till sverige, ser en fager blond kvinna, närmar sig henne och börjar samtala. -Vill du följa med hem till mig, säger han.
Att det är sex han är ute efter är underförstått.
Kvinnan ler och svarar, -Nej tack!
Nu gjorde kvinnan ett fel som hon inte förstod. Hon log. Att le betyder i mannens hemland, särskilt om tänderna blottas, att kvinnan de facto vill ha sex med honom.
Han tolkar detta som att kvinnan vill ha sex med honom, men av blyghet svarar nej. Med andra ord, kroppen säger en sak, munnen en annan.
Vi är idag dåliga på att förstå andra sätt att kommunicera, kroppens rörelser, ansiktets mimik, ordens tonläge. Allt är sammamtaget kommunikation, inte enbart orden.
Så när staten säger att en kvinnas nej alltid är ett nej, har man ytterligare beskärt en del av vår kommunikativa arena. Vi ger alltså logiskt sett det talade ordet företräde på bekostnad av vår instinktiva natur.
Begrepp är bara ramar, en yttre struktur, en grov skiss av verkligheten, innehållets betydelse, vår verklighet, bestämmer var och en själv.
Upplevelsen av t.ex smärta, hur ont någonting upplevs eller njutning är en personlig sak. Vi kan sätta ord på dessa känslor men ändå inte dela upplevelsen genom orden.
Språkliga begrepp är avsedda att vara likvärdiga i avseende betydelse, men även dessa får olika innebörd beroende på hur laddade eller neutrala begreppen orden gestaltar är för individen. Vi namnger allt vi ser och hör samt luktar, men det vi ser tolkas även det individuellt, det vi hör likaså och vad gäller lukter är även det föremål för ens subjektiva bedömning.
Vi har olika genetiska förutsättningar att ta till oss vår omvärld vilket i princip innebär att vår planet och dess inhabitanter ter sig olika ut för var och en. Men begreppen vi har är för att klargöra dessa skillnader och likheter, de är allmängiltiga, de är generaliserande, skapar de ramar som vi har för att överhuvudtaget kunna kommunicera utan att var och en måste uppfinna "hjulet" orden på nytt.
Allt levande kommunicerar, från de minsta bakterierna till de största däggdjuren. Det används kemiska signalsubstanser, färger, ljud och gester. Ju högre upp på utvecklingssteget desto mer komplicerad kommmunikation utförs det. Skillnaden mellan en människa med utvecklat talorgan, gentemot en fågel, (vilken som), är näst intill obetydlig avseende förmågan att konkret göra sig förstådd med en artsfrände. Det är till och med möjligt att de flesta djurarter har en mer utvecklad kommunikation sinsemellan än människor då deras förmåga att missförstå varandra tycks begränsad, emedan det hos det talade mänskliga språkets komplexa natur lättare ger upphov till missförstånd.
Det klassiska exemplet är när en man från exempelvis tanzania kommer till sverige, ser en fager blond kvinna, närmar sig henne och börjar samtala. -Vill du följa med hem till mig, säger han.
Att det är sex han är ute efter är underförstått.
Kvinnan ler och svarar, -Nej tack!
Nu gjorde kvinnan ett fel som hon inte förstod. Hon log. Att le betyder i mannens hemland, särskilt om tänderna blottas, att kvinnan de facto vill ha sex med honom.
Han tolkar detta som att kvinnan vill ha sex med honom, men av blyghet svarar nej. Med andra ord, kroppen säger en sak, munnen en annan.
Vi är idag dåliga på att förstå andra sätt att kommunicera, kroppens rörelser, ansiktets mimik, ordens tonläge. Allt är sammamtaget kommunikation, inte enbart orden.
Så när staten säger att en kvinnas nej alltid är ett nej, har man ytterligare beskärt en del av vår kommunikativa arena. Vi ger alltså logiskt sett det talade ordet företräde på bekostnad av vår instinktiva natur.
Begrepp är bara ramar, en yttre struktur, en grov skiss av verkligheten, innehållets betydelse, vår verklighet, bestämmer var och en själv.
Betänk den utan språk. Saknar hon ramar? Saknar hon förståelse?
Måste hon ge uttryck som uuugh för att förstå något? Nej jag tror inte det.
Vill ni kalla det hon har för att ordna sina tankar för begrepp? Ja då förstår jag vad ni menar men inte varför vi skall kalla det begrepp. Det blir rörigt som kanske blivit tydligt här.
Btw Such varför har du bytt nick?
Måste hon ge uttryck som uuugh för att förstå något? Nej jag tror inte det.
Vill ni kalla det hon har för att ordna sina tankar för begrepp? Ja då förstår jag vad ni menar men inte varför vi skall kalla det begrepp. Det blir rörigt som kanske blivit tydligt här.
Btw Such varför har du bytt nick?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
För att återanknyta till min ursprungliga frågeställning.
Hur är världen beskaffad?
Kan vi värdera bättre eller sämre?
Om vi synar frågan så ser vi att bättre måste stå i relation till något. Vad vore då relationen? Ja det är det som skulle besvaras av huruvida vi har flera dimensioner eller inte att laborera med.
För om det är så att vi lever i en platt värld med enbart empiriska fakta. Hur kan vi då säga att någon värderar bättre?
Värdena som vi värderar personligt, eller i egenskap av personlighet, är då enbart reflektoriskt supervinienta på det naturliga, relativa tolkningen.
Här framträder problemet mellan förutsägelse, alla våra moraliska utsagor skapar normer, och således a priori sanningsanspråk, och effekt.
Hur kan vi om vi antar en platt endimensionell kosmologi ge erkännande till anspråk på riktighet inför moraliska, ickenaturliga?, utsagor?
Ser vi inte alla att det finns ett rätt i detta? Om vi inte förblindats av lockelsen i skepsismens, nihilismens, ansvarsavlättande egenskaper?
Hur är världen beskaffad?
Kan vi värdera bättre eller sämre?
Om vi synar frågan så ser vi att bättre måste stå i relation till något. Vad vore då relationen? Ja det är det som skulle besvaras av huruvida vi har flera dimensioner eller inte att laborera med.
För om det är så att vi lever i en platt värld med enbart empiriska fakta. Hur kan vi då säga att någon värderar bättre?
Värdena som vi värderar personligt, eller i egenskap av personlighet, är då enbart reflektoriskt supervinienta på det naturliga, relativa tolkningen.
Här framträder problemet mellan förutsägelse, alla våra moraliska utsagor skapar normer, och således a priori sanningsanspråk, och effekt.
Hur kan vi om vi antar en platt endimensionell kosmologi ge erkännande till anspråk på riktighet inför moraliska, ickenaturliga?, utsagor?
Ser vi inte alla att det finns ett rätt i detta? Om vi inte förblindats av lockelsen i skepsismens, nihilismens, ansvarsavlättande egenskaper?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Begrepp inordnas hierarkiskt i strukturer. Jag kan skifta mellan att se skogen eller träden. Inget av dessa är mer korrekt än det andra, för att så kunna betraktas så måste vi först avgränsa oss. Varför nöjer du dig inte bara med perspektivismen? Genom att vidhålla en distinktion mellan fenomenellt och noumenellt så blir du, likt Kant, tvungen att postulera ett ting-i-sig. Kant upprättade väl denna distinktion för att rädda moralen undan den naturvetenskapliga determinismen? Varför inte bara stryka -het i verklighet, och nöja sig med verklig? Varje framträdande är väl verkligt?
Jag ställer mig skeptisk till den definition av språket du ger, språket är inte blott och bart konventionen. Jag förstår dock din önskan att införa "konceptet", men för mig blir det ingen större skillnad, istället anser jag klara mig med "begreppet" genom att tänka mig begreppsstrukturer och att låta "begreppet" konnotera även den emotionella aspekten.
Värderingen är beroende av det "diskursiva navet", den metafor eller analogi som vi väljer för att förstå världen genom. Det vill säga att inom till exempel en biologisk kontext så spelar våra avsikter som subjekt mycket liten roll, de är perifera eller direkt överflödiga. Det diskursiva navet, som jag vill kalla det, är ett postulerat väsen (en biologihet), en essens, som är nödvändig för den diskurs som konstrueras kring den. Härvidlag upprättas de axiom som avgör vad som är vidkommande och inte i den avgränsade kontexten. Att avgöra vilken metafor eller analogi som lämpligast beskriver världen är betydligt svårare. Man vill nog gärna se att den skall kunna förklara så mycket som möjligt och så tydligt som möjligt, men i slutändan är det inget annat än en smaksak.
Jag ställer mig skeptisk till den definition av språket du ger, språket är inte blott och bart konventionen. Jag förstår dock din önskan att införa "konceptet", men för mig blir det ingen större skillnad, istället anser jag klara mig med "begreppet" genom att tänka mig begreppsstrukturer och att låta "begreppet" konnotera även den emotionella aspekten.
Värderingen är beroende av det "diskursiva navet", den metafor eller analogi som vi väljer för att förstå världen genom. Det vill säga att inom till exempel en biologisk kontext så spelar våra avsikter som subjekt mycket liten roll, de är perifera eller direkt överflödiga. Det diskursiva navet, som jag vill kalla det, är ett postulerat väsen (en biologihet), en essens, som är nödvändig för den diskurs som konstrueras kring den. Härvidlag upprättas de axiom som avgör vad som är vidkommande och inte i den avgränsade kontexten. Att avgöra vilken metafor eller analogi som lämpligast beskriver världen är betydligt svårare. Man vill nog gärna se att den skall kunna förklara så mycket som möjligt och så tydligt som möjligt, men i slutändan är det inget annat än en smaksak.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Avantgardet skrev:Begrepp inordnas hierarkiskt i strukturer. Jag kan skifta mellan att se skogen eller träden. Inget av dessa är mer korrekt än det andra, för att så kunna betraktas så måste vi först avgränsa oss. Varför nöjer du dig inte bara med perspektivismen? Genom att vidhålla en distinktion mellan fenomenellt och noumenellt så blir du, likt Kant, tvungen att postulera ett ting-i-sig. Kant upprättade väl denna distinktion för att rädda moralen undan den naturvetenskapliga determinismen? Varför inte bara stryka -het i verklighet, och nöja sig med verklig? Varje framträdande är väl verkligt?
Jag ställer mig skeptisk till den definition av språket du ger, språket är inte blott och bart konventionen. Jag förstår dock din önskan att införa "konceptet", men för mig blir det ingen större skillnad, istället anser jag klara mig med "begreppet" genom att tänka mig begreppsstrukturer och att låta "begreppet" konnotera även den emotionella aspekten.
Värderingen är beroende av det "diskursiva navet", den metafor eller analogi som vi väljer för att förstå världen genom. Det vill säga att inom till exempel en biologisk kontext så spelar våra avsikter som subjekt mycket liten roll, de är perifera eller direkt överflödiga. Det diskursiva navet, som jag vill kalla det, är ett postulerat väsen (en biologihet), en essens, som är nödvändig för den diskurs som konstrueras kring den. Härvidlag upprättas de axiom som avgör vad som är vidkommande och inte i den avgränsade kontexten. Att avgöra vilken metafor eller analogi som lämpligast beskriver världen är betydligt svårare. Man vill nog gärna se att den skall kunna förklara så mycket som möjligt och så tydligt som möjligt, men i slutändan är det inget annat än en smaksak.
Tillbaks till det viktiga
Visst är inte språket blott och enbart konvention, men det som är empiriskt vetbart om språket är det som är konvention. Det andra, vad vi konnoterar kan bara nås genom andra konventioner kring hur vi använder språk, och våra antaganden om dessas korrelation intersubjektivt, då vi inte kan diskutera det som vi söker beskriva med ord, annat än genom redan erkänt förstådda ord. Konsensuöst upprättad praxis.
Jag är egentligen inte ute efter att tala om en värld-i-sig, eller att undersöka denna värld-i-sig. Jag vill bara ge den ett fenomenellt erkännande som varandes en del av den riktning våra trosföreställningar och önskningar tar. Vi vill inte att fenomenen som dom framträder för oss skall förändras, vi syftar till att göra saker som är "riktiga", "sanna" osv.
Det är att syfta till den idealvärld som skulle utgöra ett något i sig.
Vidare så ser jag att det är substantiell skillnad, och kategoriserbar sådan, mellan våra utsagor om världens beskaffenhet.
Om jag säger:
A. -Kniven kommer skada dig!
B. -Dom orden kommer skada dig!
Så kan vi se att dom har olika riktighetskvalitéer.
A är riktig om begreppen "kniv", "skada" är sådana som vi erkänner dom som. Jag antar oss ha en överensstämmande definition av dessa, i rimlig mån. Det är fråga om naturliga fakta: Stål är hårdare än människokött, stål som penetrerar kött skadar köttet. Osv. Och sedan empiriska fakta om våra begrepp för dessa naturliga fakta.
Om vi istället ser till B så ser vi att B är riktig om "dom orden" syftar till något som "kommer skada dig". Och det är kopplat till än en gång empiriska fakta om vår överensstämmelse mellan begrepp och deras betydelse. Vidare finns ett krav på ett faktum som handlar om mottagandet av det som är substansen av "dom orden" och attityden som innehas reaktion mot dom. Kommer den som håller attityden medge till att "skada" har uppstått för honom. Det verkar vara ett empiriskt faktum. Men det är ett empiriskt faktum likt det om vi använder ett begrepp för rätt mening. Som sådant är det skymmande för det faktum som utgör grunden för att säga att "skada" är något som "smärtar", om vi antar "smärtar" som garant för begreppet "skada". Faktumet är ett ickenaturligt sådant. Att någon blir skadad av "ord" är något vi inte kan nå med empirisk betraktelse. Det vi kan se är något som betecknas som något som vi har goda skäl att anta är "skada", men som vi aldrig kan se som "skada" utan måste ses som effekter av det vi instämmer eller kan instämma i relaterar till "skada".
Sen kan vi gå till nästa särskiljande element hos dessa båda påståenden om världens beskaffenhet. Vi kan gå till att se hur vi kan behandla dessa hot mot vår friskhet, "skadas" motpart.
I fallet med A kan vi se, om vi säger att den som står inför hotet av skadan bör negligera och utestänga hotet som en psykisk, eller mental om man så vill, företeelse. Det vill säga vi gör ett påstående om att "skada" är något som vi kontrollerar och inte något som är ett naturligt faktum.
Det kommer inte fungera i fallet A. Stålet kommer fortfarande skada köttet. Men i fallet B så kan vi se att det, om uppmaningen är tagen på allvar och utförd i enlighet med uppmaningen, inte kommer uppstå någon skada. För hur kan ord som inte hörs. Inte framträder för medvetandet skada? Hur kommer det sig att stål gör det?
Hur skall vi göra här? Skall vi säga att "skada" i de båda fallen är olika? Att dom saknar likhet? Det verkar inte vara fallet, vi verkar vilja säga att båda har en giltighet inför sina båda instantieringar även om det är i samma kontext. Vi kan tänka oss dom som repliker mellan två i en konversation.
Verkar det inte mer riktigt att säga att "skada" är samma sak i båda fallen och att det betecknar en konvergerande punkt för två till sitt väsen skiljda saker? Det ena, A, pekar på hypotetiska faktum om naturliga fenomen. Det andra, B, pekar på hypotetiska ickenaturliga fakta. A verkar vara vad vi brukar kalla objektiv och B verkar vara vad vi brukar kalla relativ.
Varför inte ge dom utrymme i olika sfärer? Även om det är så att verkligheten är ett missmach av massor av olika verklig(heter) så är det för våran förståelse centralt vilken skillnad dessa verklig(heter) uppvisar.
Jag hoppas det finns lite välvilja för detta resonemang då jag slänger ur mig det på stående fot, och jag känner mig osäker inför om det stressar punkten som avses ordentligt.
Jag vill inte komma med tomma begrepp och säga att titta, jag benämner saker såhär och därför är det så. Det är det sista jag vill. Jag tycker bara att det måste uppmärksammas dom distinktioner av väsen som vi kan göra inför våra utsagor om tro och önskan.
Tex så är den pågående avsubjektifieringen direkt knuten till den språkliga tradition som nu har påbörjats, likt kristen dogm levde mycket på vår begreppsliga disposition inför livet tidigare. Detta är bara påståenden och inget jag tänker sätta mig in och bevisa, men jag kan slänga mig med en referens till Fromms bok, Att ha eller vara, för att visa på vad jag syftar mot. Jag har för mig flera här har läst den.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
First off, det här är ditt projekt Auk, du är nåt på spåren, så här är blott mitt skeptiska bidrag.
Visst är det sant att "kniv" och "ord" förstås som olika typer av fenomen (det måste vi enas om av pragmatiska skäl för att kunna diskutera saken), de används inte heller på samma sätt, även om de kan användas på samma sätt i åtminstone ett avseende (att skada). Och visst är det också sant att vi kan förklara deras framträdanden på en rad olika sätt, som alla är mer eller mindre koherenta inom sitt eget omslutande system. Det jag motsätter mig är enbart detta med anspråk på Verkligheten, som om man kunde befria sig från historien och kontexten, som om man kunde frigöra sig från den begreppsliga apparaten. Som om man kunde ställa sig utanför och beskriva Människan för henne själv. Det är bara ytterligare en myt. Utsikten från ingenstans är ett utsiktslöst företag. Vi ser aldrig tingen själva, utan bara tingen som vi uppfattar dem. Redan i "friskhet" och "skada", som du nämner, så är det grejer som måste redas ut (återkommer till detta strax).
"Natuliga fakta" ställer jag mig skeptisk till av samma anledning. Redan här krävs det vissa kriterier för att avgöra att stål är hårdare än människokött, och att det, om det penetrerar människoköttet, kommer skada det. Vi måste ha en teknik, och allt vad det innebär. Vi måste visa vad vi menar med "hårdare" och att "skada" (som vi här kan översätta till att "skära" för enkelhetens skull). Stål som är trubbigt tränger inte in i köttet, och hur visar vi att nånting är "hårdare" och vad menar vi egentligen när vi säger att något är hårdare? I min mening finns inga "naturliga fakta". Ingen ren empiri. Vi måste vidare vara övertygade om att människan är något som kan skadas, det vill säga att vi måste ha ett begrepp om upphörande av något, vilket upphör, och vad detta något är och hur den specifika knivskadan kan kopplas till detta upphörande eller om upphörandet i sig är något som återfinns i allt. Vi måste ha en förståelse som vi bygger förståelsen på. Antropologin har ju öppnat upp en massa möjligheter att studera andra kulturer på ett ingående sätt, och just i detta avseende som helheter, helheter inom vilken alla delar får sin mer eller mindre självklara mening och sitt sammanhang - och det efter "vetenskapliga metoder", dvs. med en metod, taxonomiska system och hela fadderullan.
Att man förklarar temat för sin berättelse, och avgränsar den i någon mån för att komma med en poäng, är väl inget konstigt, och inte alls något som jag motsätter mig. Man säger "det här är en berättelse om [det och det]..." och ur den berättelsen lär ni er denna viktiga läxa, som jag genom egen erfarenhet vet är väsentlig för er uppfostran. Jag förnekar ju ingalunda att man sagt kloka saker här i världen vid en massa tillfällen.
Å andra sidan, om din poäng är den jag tror att den är, så finns det inte enklare sätt att förklara den? Jag skulle försöka mig på att tala om den utifrån en köttslig metafysik och en metafysisk köttslighet, hur ordet blir till kött och hur köttet görs till ord. "Äldreomsorgen..." och "Lolita" kanske... vem vet? Brogarna behöver sin toalektyr. IFÖ, runka på dass! Gick den inte så? Nu blev vi tydligen Darwinister i vid bemärkelse här. Det är den där djävla Freud som spökar tror jag. Är jag oklar eller nåt? Hoppas jag uttryckt mig klart, man vet aldrig med mig.
Visst är det sant att "kniv" och "ord" förstås som olika typer av fenomen (det måste vi enas om av pragmatiska skäl för att kunna diskutera saken), de används inte heller på samma sätt, även om de kan användas på samma sätt i åtminstone ett avseende (att skada). Och visst är det också sant att vi kan förklara deras framträdanden på en rad olika sätt, som alla är mer eller mindre koherenta inom sitt eget omslutande system. Det jag motsätter mig är enbart detta med anspråk på Verkligheten, som om man kunde befria sig från historien och kontexten, som om man kunde frigöra sig från den begreppsliga apparaten. Som om man kunde ställa sig utanför och beskriva Människan för henne själv. Det är bara ytterligare en myt. Utsikten från ingenstans är ett utsiktslöst företag. Vi ser aldrig tingen själva, utan bara tingen som vi uppfattar dem. Redan i "friskhet" och "skada", som du nämner, så är det grejer som måste redas ut (återkommer till detta strax).
"Natuliga fakta" ställer jag mig skeptisk till av samma anledning. Redan här krävs det vissa kriterier för att avgöra att stål är hårdare än människokött, och att det, om det penetrerar människoköttet, kommer skada det. Vi måste ha en teknik, och allt vad det innebär. Vi måste visa vad vi menar med "hårdare" och att "skada" (som vi här kan översätta till att "skära" för enkelhetens skull). Stål som är trubbigt tränger inte in i köttet, och hur visar vi att nånting är "hårdare" och vad menar vi egentligen när vi säger att något är hårdare? I min mening finns inga "naturliga fakta". Ingen ren empiri. Vi måste vidare vara övertygade om att människan är något som kan skadas, det vill säga att vi måste ha ett begrepp om upphörande av något, vilket upphör, och vad detta något är och hur den specifika knivskadan kan kopplas till detta upphörande eller om upphörandet i sig är något som återfinns i allt. Vi måste ha en förståelse som vi bygger förståelsen på. Antropologin har ju öppnat upp en massa möjligheter att studera andra kulturer på ett ingående sätt, och just i detta avseende som helheter, helheter inom vilken alla delar får sin mer eller mindre självklara mening och sitt sammanhang - och det efter "vetenskapliga metoder", dvs. med en metod, taxonomiska system och hela fadderullan.
Att man förklarar temat för sin berättelse, och avgränsar den i någon mån för att komma med en poäng, är väl inget konstigt, och inte alls något som jag motsätter mig. Man säger "det här är en berättelse om [det och det]..." och ur den berättelsen lär ni er denna viktiga läxa, som jag genom egen erfarenhet vet är väsentlig för er uppfostran. Jag förnekar ju ingalunda att man sagt kloka saker här i världen vid en massa tillfällen.
Å andra sidan, om din poäng är den jag tror att den är, så finns det inte enklare sätt att förklara den? Jag skulle försöka mig på att tala om den utifrån en köttslig metafysik och en metafysisk köttslighet, hur ordet blir till kött och hur köttet görs till ord. "Äldreomsorgen..." och "Lolita" kanske... vem vet? Brogarna behöver sin toalektyr. IFÖ, runka på dass! Gick den inte så? Nu blev vi tydligen Darwinister i vid bemärkelse här. Det är den där djävla Freud som spökar tror jag. Är jag oklar eller nåt? Hoppas jag uttryckt mig klart, man vet aldrig med mig.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Avantgardet skrev:First off, det här är ditt projekt Auk, du är nåt på spåren, så här är blott mitt skeptiska bidrag.
Visst är det sant att "kniv" och "ord" förstås som olika typer av fenomen (det måste vi enas om av pragmatiska skäl för att kunna diskutera saken), de används inte heller på samma sätt, även om de kan användas på samma sätt i åtminstone ett avseende (att skada). Och visst är det också sant att vi kan förklara deras framträdanden på en rad olika sätt, som alla är mer eller mindre koherenta inom sitt eget omslutande system. Det jag motsätter mig är enbart detta med anspråk på Verkligheten, som om man kunde befria sig från historien och kontexten, som om man kunde frigöra sig från den begreppsliga apparaten. Som om man kunde ställa sig utanför och beskriva Människan för henne själv. Det är bara ytterligare en myt. Utsikten från ingenstans är ett utsiktslöst företag. Vi ser aldrig tingen själva, utan bara tingen som vi uppfattar dem. Redan i "friskhet" och "skada", som du nämner, så är det grejer som måste redas ut (återkommer till detta strax).
Jag kan inte hålla med dig där. Det finns ett intet i oss alla. Det finns ett skådande som är utsiktslöst. Klart är att man då inte ser "fenomenen" då dom är beroende av utsikten. Men vad ser vi då? Tja egentligen ingenting. Men vi ser ett ingenting från ett ingenting. Det är inget för att det inte är involverat än. Men men, det är bara ett mystiskt påstående, vet inte om jag kan övertyga dig.
Och jag förstår inte varför du hakar upp dig på anspråk på verkligheten. Jag ser allt som verkligt, eller allt vi kan tala om. Och det är just därför som det blir så viktigt att säga vilken slags verklighet det handlar om. Det handlar inte om att motsäga sig någots existens, utan blott att artbestämma. Om man platt antar att det som är synligt är det verkliga. Att det andra, det för ögat osynligt, saknar existens. Ja då skulle jag kunna nöja mig med en platt verklighet med allt i ett. Men då jag omöjligt kan avfärda ens dom för mig mer absurda föreställningar om potentiella verkligheter så måste det till för mig något som säger mig hur jag gör dess föreställningar. Det är mig uppenbart att inte allt som jag säger mig erkänna som verkligt är lika verkligt. Jag måste för att förstå mina insikter i det varande relatera det sedda och det sökta till dess respektive synorgan. Öga, fenomen, hjärna, idé, logik, relationer, känsla, motivation, logisk-känsla, värdering.
Avantgardet skrev:"Natuliga fakta" ställer jag mig skeptisk till av samma anledning. Redan här krävs det vissa kriterier för att avgöra att stål är hårdare än människokött, och att det, om det penetrerar människoköttet, kommer skada det. Vi måste ha en teknik, och allt vad det innebär. Vi måste visa vad vi menar med "hårdare" och att "skada" (som vi här kan översätta till att "skära" för enkelhetens skull). Stål som är trubbigt tränger inte in i köttet, och hur visar vi att nånting är "hårdare" och vad menar vi egentligen när vi säger att något är hårdare? I min mening finns inga "naturliga fakta". Ingen ren empiri. Vi måste vidare vara övertygade om att människan är något som kan skadas, det vill säga att vi måste ha ett begrepp om upphörande av något, vilket upphör, och vad detta något är och hur den specifika knivskadan kan kopplas till detta upphörande eller om upphörandet i sig är något som återfinns i allt. Vi måste ha en förståelse som vi bygger förståelsen på. Antropologin har ju öppnat upp en massa möjligheter att studera andra kulturer på ett ingående sätt, och just i detta avseende som helheter, helheter inom vilken alla delar får sin mer eller mindre självklara mening och sitt sammanhang - och det efter "vetenskapliga metoder", dvs. med en metod, taxonomiska system och hela fadderullan.
Att man förklarar temat för sin berättelse, och avgränsar den i någon mån för att komma med en poäng, är väl inget konstigt, och inte alls något som jag motsätter mig. Man säger "det här är en berättelse om [det och det]..." och ur den berättelsen lär ni er denna viktiga läxa, som jag genom egen erfarenhet vet är väsentlig för er uppfostran. Jag förnekar ju ingalunda att man sagt kloka saker här i världen vid en massa tillfällen.
Å andra sidan, om din poäng är den jag tror att den är, så finns det inte enklare sätt att förklara den? Jag skulle försöka mig på att tala om den utifrån en köttslig metafysik och en metafysisk köttslighet, hur ordet blir till kött och hur köttet görs till ord. "Äldreomsorgen..." och "Lolita" kanske... vem vet? Brogarna behöver sin toalektyr. IFÖ, runka på dass! Gick den inte så? Nu blev vi tydligen Darwinister i vid bemärkelse här. Det är den där djävla Freud som spökar tror jag. Är jag oklar eller nåt? Hoppas jag uttryckt mig klart, man vet aldrig med mig.
Den gick nog så. Men om det är klart vad du menar? Nej jag tror inte det. Jag har fått syna dig här från alla tänkbara vinklar. Och jag är inte med på noterna.
Min poäng är inte en metafysisk köttslighet. Egentligen vet jag inte riktigt vad min poäng är. Det är en berättelse utan poäng, ingen riktning på orden.
Jag vet bara att jag påbörjade mina tankar i moralens metaetik. Och den förvirring jag ser där måste jag skylla på något. Kanske skulle jag vända diskussionen ditåt. Helt enkelt fråga, vad är ett värde. Och vad är en moralisk utsaga.
Syna begreppet och syna dom olika användningar vi har av moral och jag är säker på att du kommer se att dessa olika sfärer som jag talar om är antagna även av dom som hävdar annat.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Zokrates skrev:Intressanta tankegångar som dryftats om och om igen i en mängd olika trådar, allt från religion till vetenskap. Mitt svar är enkelt, det existerar flera olika paralella dimensioner samtidigt och varje dimension är i sig självt en komplett helhet, fördold för de andra.
Dock tycks det finnas olika former av gränsöverskridande fenomen, som kan gestalta sig i andra dimensioner, men hur det går till det vette fasen.
Klart är följande, bara för att vi inte kan se eller uppfatta någonting som verkligt, betyder inte det att det inte finns. Vi kan alltså bara känna och uppfatta det som är i vår dimension som helt verkligt. Fenomen som inträffar har vi svårare att tolka eller ens förstå.
Men om det krävs att man skall förstå allt som vi håller för sanningar och verkligt, ja då kan vi ju avfärda Guds existens helt och hållet.
Alltså, vi är begränsade i vår förmåga att förstå men det hindrar oss ändå inte att tro på det som vi ej kan se eller mäta. Det ligger inom vår abstraktionsförmåga, alltså inom möjlighetens gränser, där det som är möjligt också kan vara verkligt.
Vad gäller materiella ting så existerar de endast på en plats, samtidigt.
Ett föremål är där det är, inte en bit ifrån sig självt. Detta gäller oavsett om föremålet eller betraktaren förflyttar sig.
Det finns två typer av dimensionsbegrepp:
1. Dimension förstått som riktning á la 3D etc, hyperkuben (tesserakten). Om det finns fler än de 3 vi känner till (behandlar inte tiden här) så är det inget som hittills har kunnat verifieras med säkerhet utan är enbart något som framkommit av extrapolerade matematiska formler och uträkningar. Det kan vara korrekt (?) eller så är det ett feltänk?
Läs gärna om Calabi-Yau-rummen som är en av teoribildningarna inom kvantfysiken (supersträngteorin). http://en.wikipedia.org/wiki/Calabi%E2% ... u_manifold
2. Dimension förstått som en annan, parallell verklighet som pågår i samma varandeögonblick som våra egna liv men på ett "annat plan". Om man jämför med en TV så skulle man kunna säga att vi lever i kanal 1 och så kanske det finns andra kanaler, och precis som figurerna i kanalerna så kan vi inte besöka varandras dimensioner etc. Detta är också enbart på fantasiplanet och saknar väl för tillfället bärning i vedertagen vetenskap .
Detta är inga lätta grejer och ligger väl på gränslandet mellan filosofi, fysik, matematik och fantasi . . .
Fredrik
Kul att du aktualiserar dessa gamla diskussioner. Spännande att se vad lika tankar är i sin olikhet, refererat till mig själv
Begreppen har växt, men jag är inte säker på att de har fångat något mer som i ytterligare. Bättre vill jag snarare kalla det, för att de innehåller mer, ett ytterligare, i relationen begreppen tar mot varandra. Dvs de utesluter varandra distinkt.
Begreppen har växt, men jag är inte säker på att de har fångat något mer som i ytterligare. Bättre vill jag snarare kalla det, för att de innehåller mer, ett ytterligare, i relationen begreppen tar mot varandra. Dvs de utesluter varandra distinkt.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Jag blir mest nostalgisk för att avant inte är här, dessutom är det "gamla" till stor del hur jag resonerade förut, så det är väldigt inaktuellt. Andra kanske är kvar där de var och då kan diskussionen fortsätta i all sköns ro. Annars leder sådan här arkeologi till skämmsiga känslor, motarbetar att man skriver mer förrän man är helt på det klara hur rubbet hänger ihop. Jag uppskattar ditt intresse, fredde, såg att de senaste svaret var av dig på snudd på samtliga sidor i kategorin filosofi och att vara intresserad och komma med en synpunkt är fint, tycker jag.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 21 och 0 gäster