LuDDish skrev:J R Auk skrev:LuDDish skrev:J R Auk skrev:
Jag gör en analogi till en kamera med sin produkt och sitt föremål för att förtydliga.
Tänk dig att du söker fånga sanningen med en bild. Du knäpper då av kameran och tar en bild. Resultatet är en avbild som relaterar till det som avbildats så att detta kan förmedlas till fler än även de som inte sett motivet som du tog bilden av.
Liknande menar jag att det förhåller sig med sanningen. Du står i din position och vill tala om sanningen i det du ser, men oavsett hur du gör så är den bild du presenterar bara en avbild av det du söker presentera. Och inte heller kan vi inta det perspektiv du innehar då den platsen är upptagen av dig.
Relativismen är ofrånkomlig.
Jo det är alldeles riktigt. Men relativismen förutsätter ju fortfarande ett subjekts relation till det absoluta i den meningen. Det absoluta existerar ju fortfarande i din analogi, även om den s.k fotobilden av det absoluta är relativ. Gör jag mig oförstådd?
Nej absolut inte. Det absoluta måste ju finnas som det som vår erfarenhet och upplevelse svarar mot. Frågan som jag ser det handlar om vi någonsin kan göra en absolut representation. Alltså, om vi kan nå medel för att förmedla det givna som det ges, och inte genom något medium, som tal, språk, symboler, bilder, projektion osv osv.
Teoretiskt ser jag en möjlighet för det, men då får vi släppa alla epistemologiska krav på denna överföring. Intuition skulle kunna ge oss dessa saker utan relativism, men då har vi som sagt ingen säkerhet att så är fallet.
Precis som jag kan yttra ett slumpartat ljud för en specifik mening jag håller och du kan höra detta och slumpmässigt anknyta lätet till det specifika jag menar. Möjligt, men svårt att se som troligt.
Härvidlag håller jag med dig. Från ett epistemologiskt perspektiv är ju detta en riktig analys av relativismen. Men då kan vi ju således konstatera att relativismen enbart gör sig giltig i den fenomenala verkligheten, och aldrig kan göra anspråk på att ge en sann beskrivning av den noumenala verkligheten, sedan en objektiv sanning finns till följd av relativismens princip - subjekt och objekt. Måhända kan man formulera det som att sanning finns, men aldrig betraktas utan en relativ prägel.
Samtidigt undrar jag, borde inte någon rationalistiskt perspektiv kunna bemöta detta?
Vilka rationalistiska perspektiv finns det?
Problemet är ju att finna en metod som kan visa på att det som den når är det som den epistemologiska sanningen relaterar till. Jag anser att vi är utelämnade här, alltså vi kan pricka rätt, men vi kan inte nå en säkerhet om att vi har nått rätt.
Sen får man väl också acceptera att det alltid finns ett "förstå inför", alltså
hur vi förstår något,
hur vi har kunskap om något. Dessa
hur är ju bestämda av våra förutsättningar och vi kan inte direkt avfärda att det finns skillnader i vilka förutsättningar ett rationellt subjekt kan ha. Eller om det till och med kan vara så att ett objekt kan nå en representation av det som vi söker när vi letar efter sanning.
Jag tror att detta kommer att visa sig när datorer och deras program blir så komplexa när de kan prestera resultat vi kan ta del av utan att vi till fullo kan förstå metoden de använder.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno