Resonerande är en självmotsägelse

[Algotezza]

Tror ni era jävla nötter att jag är galen?

Vem frågar du?

Å andra sidan kan det vara ett friskhetstecken att vara galen... som världen ser ut idag... vilket Auk är inne på...

undrar Algotezza

[J R Auk]

Så du säger alltså att det finns alternativ till liberalismens förnuftstro? Varför inte tala ur skägget? Varför inte rättfärdiga det fundament du ålägger oss att anta? Eller förklara hur tron skall bli förestående? Hur blir vi förstående så att vi kan börja bruka vårat förstånd?


Logiken har väl det problemet i båda ändarna, hur bevisar vi induktion utan induktion, och hur bevisar vi deduktion utan deduktion? Måste vi förutsätta dem för att kunna rättfärdiga dem från dem själva?

Om vi inte har förnuftet som utgångspunkt kan man undra vad vi skall ha i stället. Ser inte att Sceptisk målar upp något tydligt alternativ. Under ytan lurar Gud - men detta begrepp bygger väl också på att man har något slags gudserfarenhet...annars är det som begrepp väl helt tomt... mest bara ord...

Vi kan ju aldrig nå utanför faktiskt gjord erfarenhet annat än via erfarenhet som spränger ramarna för den gamla. Spekulation tillhör inte något egentlgit nytt utan innebär bara ett ältande, omformande och omtuggande av redan gjord erfranhet. På så vis vilar det ju alltid något cirkulärt över vårt tänkande. Vi kan aldrig nå bortom premisserna.

Materialism är ett begrepp som har utvecklats, den materialism som nu teoretiserar kan mycket väl uppfylla kraven för det "bortanförskap" som en idealism eller en dualism efterfrågar. "Materia" är nu så komplext som idé så att man inte rakt av kan avfärda den i fråga om vad den leder till. Särskilt inte när materien antas vara rummet och tiden likväl som det som alltid antagits rymmas i dessa två.

Ja, dagens idé om materia gör denna till något tämligen immateriellt. Det skiljer ju ganska rejält mot till exempel 1800-talets materiebegrepp.
Energibegreppet idag har ju en sida som vetter åt det materiella och en åt det immateriella.

Med vänlig hälsning Algotezza

Därav Platons idé om återerinran väl? Slippa problemet.

Jag tänker mig snarare att vi kan nå bortanför premisserna. Genom att inte följa mönster, alltså gå utöver "logik" eller vad det må vara. Genom att göra oss föreställningar. Lekens irrationella synkronicerande av separata storheter till enheter.

(Barn som skapar relationer, till döda ting, genom sin förställning är i begrepp att skapa förutsättningarna för att "upptäcka" världen)

Om man tänker sig att världen tvunget är representation när den är verklig, och enbart i en absolut existens så är världen sig själv, så är det inte så problematiskt att tänka sig att vi når "förståelse" genom att projicera det möjliga och använda det som underlag för en jämförelse med det varande.


Eftersom världen är representation så måste vi skapa just representationen.

Förståelse, eller kunskap, kallar vi då den representation som inte säger emot sig självt (logik) eller andras jämförelser mellan representation och dess motsvarande varande (erfarenhet).

Och eftersom vi ändå aldrig kan tala om det varande i sig självt, just för att vi då inte skulle finnas och ingen relation till det som manar oss att nå kunskap skulle finnas, så ser jag det inte som problematiskt att vi kan skapa större system, mera djup eller bredd, genom att associera det antagna för en relation mellan två till ett tredje, och det utan observation (erfarenhet).

Men det vi ändå ser oss nödgade att ha som förmåga, är ju att identifiera. Vilket är en problematisk förmåga. Hur kan vi jämföra två och se dem för olika? Hur kan vi känna igen ett till och med när det förändras?

Så jag ser det som mer eller mindre uppenbart att det finns flera stationer i medvetandet, och att det som Sceptisk tjatar om måste fyllas med tro, menar jag istället alltid är fyllt med tro. Det är ofrånkomligt. Det är fundamentet för logiken tex, som ju bara säger om det som är antaget att det står i relation till ett annat genom det som antagits om det antagna.

När vi blir medvetna, så blir vi separerade från detta vardande som saker har i sin absoluta existens, till och med vårat eget vardande. Därav fångas vi i denna förnuftsbaserade värld, just för att vi har slutat vara reaktiva, påverkas av det som är för handen, och har gått till att vara kapabla till reaktion, ser till det som komma skall.

Jag menar tänk vilken bedrift det är för "livet" att kunna föreställa sig en hel värld, som tex i en dröm, och ur den kunna sluta sig till hur dess sökta korrelation kommer att bete sig.

Det hela hänger ju på vår identititetsuppfattning. Att det som är inte är det som förändrats, utan det som består vid förändringen. Således är världen inte det som vi ser, utan genom leken, spontant kreativa relationsprövningar, så ser vi det som är, det eviga bakom förändringen.