Esther skrev:När jag läste vetenskaps- och kunskapsteori (en del terminer) vid Lund --- brukade jag tänka lite kring sakernas natur.
Det jag kom fram till är ju att för ett barn är - vilket föremål som helst - okänt. Det betyder varken något eller har någon mening - förrän... mamma/pappa eller annan vuxen pekar och säger: Glas, stol mm.
Barnet får då genom begreppet och ordet en slags mental relation till objektet och kan inordna det i ett system av likadana.
Lägger sedan den vuxne till en värdering genom adjektivet och säger: fint glad, vacker stol - ful pall --- kommer barnet att lära sig att det finns värderingar förknippade till olika föremål.
Detta grundar sedan den "värld av förståelsen" kring ting och värden och annat...men att tro att denna relation - som kommer via språket inte finns om inte språket finns - är ju dumt. För att människan - innan (som står i Bibeln) satte namn på allt - hade en relation till tingen och använde sig av dessa ...
Min reaktion på det du skriver här är att det är en grov förenkling av hur barn lär sig, som får mig att undra om du själv har några egna barn.