J R Auk skrev:Avantgardet skrev:Men för fan Auk, du besvarar redan din egen fråga i ditt eget inlägg, men du är helt blind för det. Om du tagit till dig det jag sagt så är berättelser truistiskt berättelser, och det finns en rad olika sätt att återberätta något. Beroende på hur man berättar något så får man implikationer av olika slag. Detta är vad lag och rätt essentiellt sett är, det är normerande diskurser. Och därför är det, än en gång, inte "skit samma" hur du motiverar din begreppsapparat! Så sluta för fan att slingra dig!
Som sagt var, det finns ingen objektiv och absolut grund, helt riktigt, vilket får till följd att vi måste motivera vår begreppsapparat. För vi är väl inte modernistiskt naiva och ignoranta, eller? Vill du gå bakåt eller framåt?
Och vad är denna distinktion du gör mellan att kommunicera och att "rapa upp" saker man läst? Ska du pracka på oss ytterligare nåt slags ontologi här som du saknar stöd för? När ska du syna dina egna grunder, och ställa den rätta frågan: "hur motiverar jag detta språkbruk?". Eller har du tänkt köra med dina implicita maktanspråk hela vägen? Tycker inte det är riktigare att som jag lyfta fram dem istället? Sluta lalla för helvete.
Varför jag inte svarar på de frågor som skulle, som du säger, kunna ge dig insyn i min begreppsapparat är just av det skäl att de går i helt fel riktning. Dina frågor är ditt eget problem, du ställer fel frågor. Om nån är så dum att han kastar bort hela livet på att söka Gud som ett ting så skulle både du och jag skaka på huvudet. Vad skulle vi svara honom? Att han söker efter något han aldrig kan finna. Att hans frågeställning är nonsens, kort och gott. Detsamma gäller här.
Jasså, trist, inte ens hur du anser dig kunna göra normativa utsagor kan du klämma ur dig.
Tomt tycker jag det verkar.
Jag söker inte efter någon absolut grund, men jag har motiverat mitt identitetsbegrepp med att det krävs för normativa utsagor, jag har även motiverat att det inte går att förlägga detta i kropp eller "idealitet" som tanke eller liknande, varpå jag enbart kan sluta mig till att formen, eidos, av dessa två, är att föredra som "ting" att peka på. (Och sen har jag påpekat att synen, sinnena, ger oss en materia, som är mycket mindre "materiell" än vad det verkade. Det är inte bara matematik, utan de experimentella metoderna utvecklas också.)
Jag förstår inte hur du menar dig ha detta som alternativ, alltså att göra normativa utsagor om människor, och särskilt specifika "personer", när "människa" är död materia, i en närvaro-relation.
Vad är det som ger dig till exempel rätten att åtnjuta "rättvisa" medan en stol inte har det? Så jävla svår fråga är det inte. Och jag tycker den är relevant i relation till frågor om medvetande, och i dess förlängning identitet.
Distinktionen jag gör på att rapa upp är att om man inte utvecklar sin tanke så tror jag antingen inte du har behärskat den eller saknar vilja att kommunicera den. Om det är så att jag brister i fattningsförmåga så tål det väl att utvecklas istället för att dra till med smädelser?
(Jag kan upprepa min syn på begrepp igen, de får sin relation relativt varandra, x, y osv du vet. Därav är det skit samma hur jag motiverar dem, bara relevant hur jag relaterar dem.)
Alltså, vad argumenterar du mot för halmdocka? När har jag talat om "död materia"? Vad skulle ens "död materia" vara för nåt? Jag talar om till-varo, som sagt. Sluta sitta och hitta på bara för att du själv inte förmår tänka dig världen utan en massa spöken. Bara för att man inte tror på Gud betyder det INTE att man förnekar att världen skulle finnas. Vad är det för trams du kör med? Och lägg av med lögnerna, redan i början av den förra tråden där vi diskuterade detta klargjorde jag exakt det du frågar efter. En begreppsapparat måste motiveras. Har jag sagt nånting annat vid nåt enda tillfälle? Varför ska jag behöva upprepa mig så sjukt många gånger, kan du inte åtminstone göra mig den äran att du
läser vad jag skriver och inte bara sitta i din högfärdighet och dikta ihop en massa strunt som du sen tillskriver mig? "Död materia", bah!
Jag förstår att du gärna talar om nåt annat, men jag skulle föredra om du kunde hålla dig till ämnet. Vad ger mig rätten att åtnjuta "rättvisa"? Ingenting annat än vi som själva tillskriver oss de rättigheterna. Säg inte att du gått och blivit mystiker som Chloe, som tror att människan alltid har några av Gud givna rättigheter och att de inte är något som hon själv tillskriver sig själv! Jag menar, nu får du väl ändå ge dig. Har jag sagt nånstans något som pekar i någon annan riktning än att människan själv tillskriver sig rättigheter? Och hur svårt kan det vara att förstå detta "hon tillskriver sig själv"? Jag blir tvungen fråga eftersom jag i två veckors tid nu upprepat det regelbundet riktat till just dig och det tydligen fortfarande inte har fastnat. Ska jag summera så att det blir lättare? Jag tar mig den friheten (ser du! :wink: Fucking djävla förskola!):
Ögonblicket (det som alltid flyter, du vet) överlever, cementeras (eller rättare avgjutes, som en gipsmask eller nåt), i idealiteter (begrepp/koncept osv.). Det är första steget, och jag tror inte du har nåt att invända där. Det innebär kort och gott att det faktiska måste ta sin tillflykt i ett språk för att alls kunna talas om, i språket överlever det faktiska sig självt så att säga. Är du med? Identiteten är en idealitet, för den är väl knappast saken själv, eller hur? Du är väl inte ditt namn? Identiteten är alltså ett begrepp, inget annat, som vi tillskriver världen, som vi så att säga lägger över världen för att överhuvudtaget kunna begripa världen i någon mening. Utan att tillskriva världen dessa idealiteter så är den bara ett obegripligt kaos av intryck med flytande, rent av fullkomligt upplösta, gränser. Det som finns i det faktiska är
kvaliteter, vilka vi anser oss beskriva med idealiteter. Men som sagt, ordet "röd" är inte självt rött. Medvetande, Auk, är inte ett ting, det finns ingen substans, inget att ta på, där. Att människan
är medveten, betyder inte att hon
har ett medvetande. "Att vara" något är något helt annat än "att ha" något. Att jag är gåendes betyder inta att jag har ett objekt i min ägo som heter gång. Det är för mig ett helt befängt sätt att tänka. Och likväl så gör du exakt det när du talar om idealismen som om den vore sann. Allt det här har jag förklarat för dig jag vet inte hur många gånger nu. Kommer du med samma invändningar igen så tar jag det som att du skämtar med mig.
Det är väl klart att vi måste beskriva något för att kunna säga endera bu eller bä om saken. Skulle jag ha sagt nånting annat menar du? Det har jag aldrig ifrågasatt eller motstridit på något som helst sätt. Det är en förutsättning. Du ger sken av att jag skulle ha sagt nånting annat, men faktum är ju att det är exakt vad jag sagt hela tiden. Så då undrar jag igen varför det hela är så svårt för dig. Att du behöver ett språk för att kunna säga bu eller bä rättfärdigar på inget sätt det
specifika språk du väljer! Det är vad jag envisats med, men som du än en gång bara slingrar dig undan. Det som behövs motiveras är
vilket språk vi väljer för att beskriva det hela. Säger vi att han "bantar" eller att han
de facto "svälter". Så nej, orden framträder inte av sig själv, emanerandes ur objekten, som du tycks tro, utan det är något vi tillskriver objekten. Har vi rätt till rättvisa så är det för att vi anser oss ha en sådan rätt.
När det gäller begrepp som "rättvisa" och liknande så menar jag emellertid att en filosofisk motivation, i synnerhet på ett ontologiskt plan, vara direkt onödig, och direkt idiotisk med handen på hjärtat. Håller nån på att dö av svält så är det inte avsaknaden av filosofi som är det onda, tvärtom skulle filosofi (precis som de där djävla kärringarna i Strindbergs "Röda rummet" som skall frälsa trasproletariatet) vara det onda i en sån situation. Att den som svälter inte har någon gudagiven
rätt till mat betyder emellertid inte att andra har mer rätt till det. Hans situation är ett vädjande till medmänniskorna. All diskussion om vad som ska göras är fel där, det enda som är rätt är att tillmötesgå denna vädjan och fixa fram maten. Det han hungrar efter är inte begrepp, utan något faktiskt. Men nu talar vi ju om ett hypotetiskt exempel (en idealitet) och inte något verkligt (en fakticitet), så där är väl filosofin motiverad i brist på annat att göra. Är du med nu då?
Tycker emellertid att det är lite slarvigt av dig att tala om logiskt tvång som etik blott och bart i det att det är "normerande". Tycker det är lite missbruk av språket. Men så säg nu, hur motiverar du din begreppsapparat? Varför väljer du en sätt att beskriva saker framför alla andra? Det tycks som att jag här är den som menar att rationaliteten skall vägas in, medan du istället menar att infall är tillräckligt oavsett konsekvenser. Tycker du är ansvarslös helt enkelt.