Marko skrev:eftersom man inte existerar och alltså inte kan uppleva något. Skulle man kunna uppleva något, vore det per definition inte död, utan någon form av liv.
En själ behöver inte ingå i ett mänskligt medvetande där hjärna själen sammarbetar.
Själen kan fortsätta att existera, men den ingår inte i den definition som vi ger liv.
Vart medvetandet finns vet jag inte, tror det är mellan hjärnans aktivitet och själen.
Det innebär för tex mig att själen fortsätter att existera,
men livet tar slut. (människa och ande skiljs åt)
Det där låter som ren vidskepelse för mig. Så länge det inte finns observationer som talar för att det skulle finnas något sådant som en "själ" (åtminstone i en utsträckning som är i närheten av hur många observationer som talar för att vår hjärnas elektrokemiska händelser orsakar vårt medvetande), är det lika godtyckligt och ogrundat att prata om "själ" som att prata om t.ex. ett flygande spagettimonster eller någon av vikingarnas asagudar som förklaring till vårt medvetande.
Föreställningen om en "själ" som förklaring till vårt medvetande är som en bakterie som bitit sig fast i groteskt många människors medvetande, utan goda skäl, och blivit så vanlig att många slutat fråga sig om det finns någon anledning att
låta den fortsätta vara så vanlig. Om lika få människor hade tänkt i termer av en "själ" som det finns människor som pratar i termer av flygande spagettimonster, till exempel, då hade du nog inte upplevt det finnas starkare skäl att tänka i termer av "själ" än i termer av t.ex. flygande spagettimonster. Det verkar vara en ren masspsykos, den där föreställningen om en "själ". Ett exempel på hur brister i vetenskapligt tänkande lämnar öppet mål för allsköns vidskeplighet, som "gud" och "själ" och "ande" och "astralkropp" och tomtar och troll och allt vad det är.
Jag är inte rädd för döden,
nästan ingen är det verkar det som. Det är en naturlig del av vårat liv.
Om de flesta människor inte är rädda för döden (till vardags), beror det inte på att döden "är en naturlig del av vårat liv", om du trodde det. Många av de saker människor är rädda för är naturliga delar av deras liv. Exempel: höjdrädda är naturligt rädda för höga höjder, många pensionärer är rädda för mörka gränder och bråkiga ungdomsgäng, en del skuldsatta människor är rädda för kronofogden, osv. Att något är en naturlig del av ens liv är alltså inget garant för att man inte är rädd för det.
Och att de flesta inte är rädda för döden gäller bara till vardags - och då bara på grund av att döden inte är något överhängande sannolikt till vardags! Nog är de flesta rädda för döden när de ställs inför en stor och reell risk för att mycket snart dö! Människor som får en pistol mot tinningen blir normalt väldigt rädda för att dö, eller skulle du påstå något annat? Och inte är det i första hand på grund av föreställningen om hur ont det skulle göra att få en kula genom skallen, utan mer på grund av en vilja att leva. Fram till dess att pistolen sattes mot hans tinning hade den pistolhotade kanske inte en tanke på att vara rädd för att dö, men det beror ju bara på att en nära förestående död då inte verkade särskilt sannolik och därför inte särskilt viktig att vara rädd för tills vidare. Att människor till vardags inte går omkring och är rädda för döden beror
inte på att döden är "en naturlig del av vårat liv" (som du verkar anta), utan på att hotet om en nära förestående död är
ovanlig i människors liv.
Det är som med tortyr. De flesta går inte omkring till vardags och tänker "huga, vad jag är rädd för att bli torterad". Men den enda anledningen till att de inte gör det är ju att de inte ser det som särskilt
sannolikt att de snart skulle bli torterade. Den som just blivit bortförd av någon galen kidnappare eller diktatur och inser att han kanske snart kommer att bli torterad, finner nog att han plötsligt är rejält rädd för att bli torterad. Samma sak sker med människor för vilka döden plötsligt ryckt hotfullt nära.
Att människor till vardags inte är så medvetna om denna sin latenta rädsla för döden (som poppar upp och blir reell så fort en stor risk för att dö rycker nära) beror nog på att de därigenom undgår onödig stress, och tack vare det har större chans att få ett långt liv. Rädsla för döden är naturligtvis på sin plats endast i de situationer där den minskar sannolikheten för att dö, inte i de situationer där den istället
ökar risken för att dö i förtid. Men många har gått längre och även
rationaliserat sin i vardagen rådande frånvaro av rädsla för döden med att "döden är en naturlig del av livet". Det är för övrigt inte sant att döden är en naturlig del av livet. Döden är
frånvaron av liv, och alltså just
inte en del av livet. Du kanske menar "det faktum att människor
omkring en dör är en del av varje människas liv", men det är en annan sak. Men ens egen död är inte en del av ens liv, utan något som
avlöser ens liv. (Eller mer exakt: den avlöser ens liv i en del förgreningar av multiversum men inte i andra.)
