Frågan med stort F!

[förstår mig själv]

Pilatus tycker att du har rätt angående mig. Att komma ur ekorrhjulet är vad jag håller på med att förstå andras idéer med min egen information. Då överförs viktig information mellan människor. Det du nu skriver är viktig information till mig. Detta gör oss båda klokare och vi mår bra av detta. Vi blir lite viktigare för varandra. Du har gett mig något och iock med detta så ger du dig själv/ får något tillbaka. Detta låter som sjukt flum och tidigare skulle jag avfärdat detta som dårskap. Tack pilatus. Kram.

[reflex]

Nej, svaren tar inte bort osäkerheten. Om man har existetiella funderingar bör man inte försöka finna svar genom att försöka analysera filosofiska skrifter.

Vad har du läst för att komma till denna dystra slutledning? Om du t ex följer Shelly Kagans föreläsninga på "Yale Courses" här i en tråd som vi kallat "Arguments for the existence of the soul" så tror jag att där finns en del "svar" att hämta för var och en. Med svar avser jag här sådana frågor som kan generera kunskap genom sina svar. Existentiella frågor är på så sätt inte så skilda från andra frågor vi ställer om naturen.

Ser att jag var otydlig. Vad jag tänkte på när jag skrev "existetiella funderingar" var egentligen att om någon har problem relaterade till existetiella frågor och upplever ett inre kaos, så är det kanske inte rätta metoden att febrilt leta efter enkla svar som kan förklara allt.

[Pilatus]

Ser att jag var otydlig. Vad jag tänkte på när jag skrev "existetiella funderingar" var egentligen att om någon har problem relaterade till existetiella frågor och upplever ett inre kaos, så är det kanske inte rätta metoden att febrilt leta efter enkla svar som kan förklara allt.

Det låter allvarligt med "inre kaos". Hur känner man sig då? Tänker du dig någon som är i ett ett inre alarmtillstånd, oförmögen att fokusera på de de enklaste göromål? Eller som det brukar vara, att unga människor kan ju känna sig villrådiga på sin identitet, yrkesval, val av partner, livsstil, om de skall tatuera armar och ben fulla med klotter eller i sällsynta fall, hänge sig åt någon religiös sekt.

[Anders]

Mellan frågan och svaret finns ofta en diskussion. Det märkliga är att diskussionen ofta förs i form av svar.

Vad är det sköna? Sen säger nåt om hur det är med det. Sedan protesterar någon. Och det kan gå lite hit och dit. Men vi vill gärna hitta till svaren ibland tycks det. Osäkerhet må vara spännande, men rätt jobbigt för det mesta. Om man nu går med på att ett svar tar bort osäkerhet.

Nej, svaren tar inte bort osäkerheten. Om man har existetiella funderingar bör man inte försöka finna svar genom att försöka analysera filosofiska skrifter.
Där finns nämligen egentligen inga svar. Det är frågan som utgör svaret. Det är också så det ska vara. Varje ansats till svar ska leda till tio nya frågor. Det viktiga
finns som sagt i frågorna och i de tankar som föds i det undermedvetna under läsandet. Vill man finna tryggheten så ska man inte söka den i eventuella svar.
Tryggheten finns i osäkerheten och i förmågan att se det sköna i detta. Det är osäkerheten som som är porten till nya frågor och nya tankar och som leder vidare.
Om vi försöker finna ett svar, (i betydelsen en sanning) så stoppar vi bara tankarnas fria flöde.
Om jag till exempel läser "Breven till Lucilius" så försöker jag inte "analysera". Jag låter texten flöda igenom mig utan att försöka hindra den. Den kommer att sätta spår i mitt undermedvetna och forma nya tankar och frågor utan att jag märker det.

Det blev lite "flummigt" det här men jag hoppas det är någorlunda begripligt.

Trevlig tanke som jag i viss mån känner igen mig en hel del i. Men hur ofta hör man det där, t.ex. i en filosofisk diskussion? Eller då man sitter på puben och pratar om hur man lägger golvvärme? Tycker nog att tämligen säkra svar på en utkastad frågeställning är rätt frekventa och tydligen gångbara.