Varför vill vi leva?

[Angelina]

När man dör på riktigt så upphör man att existera, och om det överhuvudtaget är möjligt vet inte jag, eftersom ingen kan rapportera från icke-existensen.

Helt FEL, Angie!

Jag har haft två kontakter med min far EFTER att han dött. Jag använde mig av en form som kallas deadmans writing,
där jag ställde frågor och han svarade genom att skriva svar på stenografi till mig, genom mig.

För att poängtera det märkliga med detta, JAG HAR ALDRIG LÄRT MIG STENOGRAFI, jag kan det fortfarande inte.
Jag har aldrig ens försökt att lära mig detta. Jag lät min mamma tolka svaren, utan att berätta hur de uppkommit.
Min far däremot kunde stenografi samt min mor.

Sammanlagt skrev jag 10 meningar.
Alla var korrekta såväl språkligt som grammatiskt.
Alla var fullt läsliga. Jag var ensam när jag skrev.
Chansen att jag genom vild spekulation, fantasi skulle
lyckas med att åstadkomma detta utan kunskap om
stenografi är lika stor som att be ett svenskt barn i
ettårsåldern skriva 10 meningar på grekiska.
Oddset borde vara en på ett par miljarder att barnet lyckades.

Självklart är det så att bara för att ni själva inte gjort någonting liknande, så kommer ni inte heller att köpa detta resonemang.
Skit samma.
Men att kategoriskt uttala sig att INGEN har rapporterat från döden är fel.
Hälften av raderna i mitt fall  handlade om livet efter döden.

Men hallå, tycker jag är ett tillbörligt utrop här. Du kan väl läsa resten av vad jag skrev också, så inser du att jag inte alls har fel, utan att du missuppfattade för att du inte tog dig tid att tänka innan du svarade.

[Zokrates]

Ber om ursäkt om jag har missförstått det du skrev. Jag är trött, det är mitt i natten, eller morgon förresten, och jag har varit vaken hela natten på grund av tandvärk.
Tandvärk är en av de få saker som gör att man verkligen vet att man lever. Ledsen

[Avantgardet]

Men utifrån oss själva ser vi inget inom oss som skulle välja död framför liv, utan enbart tvärt om. Alla former av död vi ser runt omkring oss är antingen olyckshändelser eller dödande för livets skull (vi äter liv för att själva överleva och vi krigar för detsamma, om än i onödan). I värsta fall en spontan och desperat handling av en väldigt olycklig person som inte förstått att det finns en lösning.

Jag tror inte vi ser ett "väljande" alls i detta fall. Livet är samtidigt död. Fast jag håller med om att självmordet inte är en lösning, det är att lämna saker och ting outrättade. Existerar "olyckshändelser"?

Att vi dör av ålder handlar inte om att vi vill dö utan om att vi inte klarar av att leva längre då vår fysiska kropp inte längre kan hålla oss vid liv, ungefär som när vi dör av svält. Det är som sagt svårt att leva, förutsättningarna är inte de bästa, men vår kropp gör allt för att vi ska göra just det, så länge som möjligt, och sprida livet vidare.

Är det inte så att vår fysiska kropp hela tiden strävar mot döden och att tiden tar ut sin rätt? Motsättningen som uppstår mellan vilja och kropp i det här fallet är egentligen ganska onödig.

Hur ska vi forma vår vilja, som lägger grunden för alla våra handlingar, om inte utifrån oss själva och våra egna behov och känslor? Hur kan döden bli ett självändamål, och varför ska vi förtränga vår inre strävan efter liv och lycka?

Att välja sin död borde vara lika självklart som att välja sitt liv. Jag vet inte om alla har en "inre strävan efter liv och lycka", undantagen finns ju - vilket självmorden visar. Det är intressant att du skriver "forma vår vilja", som om en viljeakt skall till att forma viljan själv. Viljandets autonomi måste jag nog tänka mig som distanserad behoven och känslorna - är det inte just det som gör att den upplevs som "fri"? Jag anser inte att vi bör förtränga vare sig en strävan i den ena eller andra riktningen, om vi inte har konflikterande viljor inom oss att ta hänsyn till och tvingas prioritera.

Däremot håller jag med dig att vi inte kan leva med en konstant oro inför att dö, för det tar onödig energi som vi istället kan lägga på att leva. En medvetenhet att vi alla någon gång kommer att dö är nyttigt, att allt inte står i vår makt och att vi bara kan göra vårt bästa och vad som är realistiskt för att fördröja dess ankomst, så vi hinner med så mycket som möjligt under våra liv.

Varför fördröja dess ankomst? Döden är inget ont - och inte heller något gott. Att känna ett behov av att uppskjuta döden är väl på sätt och vis ett tecken på att man inte varit realistisk?

[Skyline]

Döden är inget ont - och inte heller något gott.

Hur kan du säga så?

Du, liksom alla oss andra vet inget om döden. Om det blir helt svart eller om något väntar oss.

Den som dör får se...  


Skyline

[Angelina]

Döden är inget ont - och inte heller något gott.

Hur kan du säga så?

Du, liksom alla oss andra vet inget om döden. Om det blir helt svart eller om något väntar oss.

Hur kan du säga så ? Du vet bara vad du vet, inte vad alla andra vet.

[Avantgardet]

Döden är inget ont - och inte heller något gott.

Hur kan du säga så?

Du, liksom alla oss andra vet inget om döden. Om det blir helt svart eller om något väntar oss.

Den som dör får se...  


Skyline

Jag vet inte om det spelar någon roll. Oavsett om det som sker efter döden är bra eller dåligt (beroende på - antar jag då - hur man levt detta livet) så är inte döden i sig vare sig något ont eller gott. Det som är att betrakta som ont eller gott i det du syftar till är väl i sådana fall den giv man fått (världen man givits), hur man spelar sina kort (hur man lever sitt liv), och vad som finns i potten (vad som väntar efter döden). Spelet i sig (liv och död - förutsättningarna) är något annat.

[Wintran]

Avantgardet,

Det är intressant det du skriver. Jag ska försöka förtydliga vad jag menar, så kan vi se tydligare var vi inte är överens.

Jag tror vi är beroende av en motivation för att agera överhuvudtaget, för vi lever inte slumpmässigt eller apatiskt utan genom att göra val. Vad skulle vi basera våra val på i livet om inte på vår inneboende motivation, såsom våra känslor och behov?

Vi väljer att andas, vi väljer att röra på oss, vi väljer att jobba för att kunna köpa mat och därigenom äta oss mätta. Även om dessa val i grunden är fria och abstrakta, frånkopplade vår fysiska kropp och dess drifter (om de nu är det), hur kan vi finna och rättfärdiga en abstrakt motivation till våra handlingar som kör över vår kropp och dess behov, när vår fysiska manifestation och dess omgivning utgör en så extremt tydlig motivation i sig?

Om man accepterar ovanstående tror jag som sagt att all vår inre motivation kan sammanfattas med liv och lycka, för vi agerar väldigt tydligt bort från den egna och andras död, bort från olyckan och mot lyckan. Vårt handlande är givetvis mer eller mindre tillfredsställande i förhållande till denna motivation, beroende på hur smart vi agerar utifrån våra behov, hur väl vi väger dem mot varandra och på vilket sätt vi balanserar kortsiktigt mot långsiktigt.

Allra bäst mår vi när vi kan behålla ett rent samvete och en grundtrygghet utan gnagande behov eller hot. Vi kan dock vara tvungna att gå emot vårt samvete och döda andra för att själva undvika död och olycka, t.ex. döda för ätandets skull, och det händer att vissa väljer att gå emot alla våra självbevarelsedrifter förutom en, när de dödar sig själv för att undvika en olycka de inte lyckas ta sig ur på ett mer gynnsamt sätt.

Kort sagt ser jag personligen det som tydligt att alla mina och andras handlingar drivs mot liv och lycka och bort från död och olycka. Jag kan t.o.m. dra det så långt att jag inte ser någon livsform på jorden som dödar eller skadar för dödandets skull, utan alltid för livets. Därmed inte sagt att det skulle vara lätt att fatta bra beslut, eller att vi alltid kan veta vilka som är de bästa.

[amy]

Den som dör får se...  

FEL! om man försvinner kan man inte se nåt >.<

[Algotezza]

Den som dör får se...  

FEL! om man försvinner kan man inte se nåt >.<

At dö, i betydelsen träda ur eller lämna det fysiska livet, är inte att försvinna. Döden är relativ, ej absolut.

A

[Skyline]

Döden är inget ont - och inte heller något gott.

Hur kan du säga så?

Du, liksom alla oss andra vet inget om döden. Om det blir helt svart eller om något väntar oss.

Hur kan du säga så ? Du vet bara vad du vet, inte vad alla andra vet.

Hej Angelina. Jag talade generellt. Sedan säger sig vissa människor att de talat med döda och andra säger sig varit död för en stund och sätt himlen. Isåfall kan man ju såklart veta något om döden. Men eftersom större delen på forumet är skeptiker och ateister så var det enklare att säga så.  


/Skyline

[Zokrates]

Jag har haft två kontakter med min far EFTER att han dött. Jag använde mig av en form som kallas deadmans writing,
där jag ställde frågor och han svarade genom att skriva svar på stenografi till mig, genom mig.

Men shit, det där är sjukt intressant. Berätta gärna mer, om det inte känns för personligt.

And so I did. Vart tog du vägen wintran, längesedan du sågs här? Funderade på att pm:a, men meningslöst om du aldrig loggar in.

[freddemalte]

Jag vill veta: Varför VILL ni leva?

Jag kan svara tämligen väl för min egen del, och möjligtvis gissa för andra:

1. Därför att alternativet (att inte existerar) antagligen ändå kommer att inträffa - så då kan man ju lika gärna passa på att se vad som händer på vägen dit (m.a.o. nyfikenhet på tillvaron).

2. Jag har nog sugits in i "livets film" så pass ordentligt så att jag inte vill lämna mina nära och kära (och allt annat spännande och intressant).

3. Att avsluta livet synes mig allt för riskabelt (man kan ju misslyckas och bli tvungen att fortsätta livet i extrema plågor etc).

4. En, troligtvis biologiskt, ned-kodad drivkraft att existera vidare så länge det bara går! Vi är ju trots allt (om man ska tro vetenskapen - och det är väl enklast så) produkten av miljontals år av evolution där JUST DEN SOM ÖVERLEVT har fört sina gener vidare. Så egentligen är det väl inte så konstigt att den egenskapen (eller vad vi nu ska kalla viljan att leva vidare) finns i oss.

5. Sen kan jag naturligtvis lägga till allt det där med; "det är så fantastiskt att se världen, alla människor, underbara platser, vacker musik, spännande landvinningar, äta gott, älska, höra min dotter skratta och allt annat som hör livet till", men det är ju väldigt subjektivt om man uppskattar sådant. Jag gör det och väljer därför att, åtminstone inte medvetet, terminera det hela.

6. Det finns filmer, böcker och stunder som man bara inte vill ska ta slut, så är hela livet för mig!

Vänligen

Fredrik

[sydman]

Jag vill veta: Varför VILL ni leva?

Jag har nog aldrig ställt mig den frågan riktigt. Om jag skulle gissa så tror jag inte att det är något rationellt övervägande det handlar om. Det står dock inget tvivel om att jag vill leva, för det vill jag verkligen.

[Bosman]

Jag tror faktiskt jag har svar på frågan.

För några år sedan, när jag gick i gymnasiet, mådde jag väldigt dåligt. Kände mig sjukt ensam. Hade problem hemma och isolerade mig nästan helt från omvärlden. I skolan hade jag väldigt hög frånvaro. Jag hade enormt svårt att ta mig upp från sängen på morgnarna. Det är egentligen en grov förkortning av hela min historia men kontentan är att jag var självmordsbenägen. Fanns absolut ingen livslust kvar. Tanken att ta mitt liv blev alltmer lockande, jag ville slippa lidandet. Varför skulle jag leva?

Det som egentligen höll mig kvar var rädslan för smärtan, speciellt om jag skulle misslyckas med akten. Jag tror inte det hade hållit kvar mig för evigt men den var tillräcklig för att hålla mig vid liv vid de tuffaste perioderna.

Vad fick mig att ändra uppfattning? Att vela leva? Jag fick perspektiv på livet. Saker o ting började vända. Mina föräldrar, som jag hade stora problem med, skulle flytta ifrån stan. Mot alla odds fick jag några dagar tidigare, innan deras flytt, ett jobb. Några dagar efter fick jag körkortet. Några veckor senare fick jag min första lägenhet.
Detta gav mig en enorm "boost" då jag plötsligt kände att världen är större än det jag levt i tidigare.

Nu har det gått 3 år sedan jag fick lägenheten. De här tre åren har varit väldigt långa med både ljusare och mörkare stunder. Idag mår jag bättre än någonsin. Det råder ingen tvekan om att trenden pekar uppåt. Det som verkligen ger mig livslust är vetskapen om att världen är så stor. Detta låter kanske konstigt men det som verkligen tänder gnistan är när jag verkligen KÄNNER hur stor världen är. Cannabis är faktiskt en drog som hjälpt mig se just ifrån det perspektivet, vill egentligen inte förespråka droger men just i mitt fall har den hjälpt. Man får en fördjupad bild, det är lättare att sätta sig in i situationen att t.ex leva ett liv i New York. Se alla människor. Möjligheterna.

Idag har jag även världens vackraste flickvän. En kvinna jag verkligen älskar. Jag vill leva för att få vara med henne, hålla om henne, upptäcka saker tillsammans, älska med. Att verkligen kunna dela sitt liv, tankar och känslor med en person man verkligen beundrar mest och på alla sätt är magi. Magi man inte kan vara utan.

Anledningarna jag nämner hör ihop; det handlar om att få vara med människor man verkligen tycker om, finna kärlek och gemenskap. Det är magin som håller oss vid liv.

[freddemalte]

Jag tror faktiskt jag har svar på frågan.

För några år sedan, när jag gick i gymnasiet, mådde jag väldigt dåligt. Kände mig sjukt ensam. Hade problem hemma och isolerade mig nästan helt från omvärlden. I skolan hade jag väldigt hög frånvaro. Jag hade enormt svårt att ta mig upp från sängen på morgnarna. Det är egentligen en grov förkortning av hela min historia men kontentan är att jag var självmordsbenägen. Fanns absolut ingen livslust kvar. Tanken att ta mitt liv blev alltmer lockande, jag ville slippa lidandet. Varför skulle jag leva?

Det som egentligen höll mig kvar var rädslan för smärtan, speciellt om jag skulle misslyckas med akten. Jag tror inte det hade hållit kvar mig för evigt men den var tillräcklig för att hålla mig vid liv vid de tuffaste perioderna.

Vad fick mig att ändra uppfattning? Att vela leva? Jag fick perspektiv på livet. Saker o ting började vända. Mina föräldrar, som jag hade stora problem med, skulle flytta ifrån stan. Mot alla odds fick jag några dagar tidigare, innan deras flytt, ett jobb. Några dagar efter fick jag körkortet. Några veckor senare fick jag min första lägenhet.
Detta gav mig en enorm "boost" då jag plötsligt kände att världen är större än det jag levt i tidigare.

Nu har det gått 3 år sedan jag fick lägenheten. De här tre åren har varit väldigt långa med både ljusare och mörkare stunder. Idag mår jag bättre än någonsin. Det råder ingen tvekan om att trenden pekar uppåt. Det som verkligen ger mig livslust är vetskapen om att världen är så stor. Detta låter kanske konstigt men det som verkligen tänder gnistan är när jag verkligen KÄNNER hur stor världen är. Cannabis är faktiskt en drog som hjälpt mig se just ifrån det perspektivet, vill egentligen inte förespråka droger men just i mitt fall har den hjälpt. Man får en fördjupad bild, det är lättare att sätta sig in i situationen att t.ex leva ett liv i New York. Se alla människor. Möjligheterna.

Idag har jag även världens vackraste flickvän. En kvinna jag verkligen älskar. Jag vill leva för att få vara med henne, hålla om henne, upptäcka saker tillsammans, älska med. Att verkligen kunna dela sitt liv, tankar och känslor med en person man verkligen beundrar mest och på alla sätt är magi. Magi man inte kan vara utan.

Anledningarna jag nämner hör ihop; det handlar om att få vara med människor man verkligen tycker om, finna kärlek och gemenskap. Det är magin som håller oss vid liv.

Hummm . . . man skulle kunna gå ett steg vidare med den ursprungliga frågan "Varför vill ni leva?" och fråga: Oavsett svaren du kan komma fram till på denna fråga så kan man undra "Varför vill vi leva av dessa anledningar?", Visst vi blir älskade och får uppleva massor av vackert, vi får njuta och vara nyfikna, göra massor av saker, men "Vad är det i detta som gör att man vill uppleva det?".

Vänligen

Fredrik