Personligen ägnar jag mig med odelad glädje åt både filosofi och semantiska hårklyverier. Faktum är att vad jag skulle kalla "det skeptiska problemet" lockar mig till fördjupning i analytisk semantik. Jag återkommer till detta nedan.
laotzu skrev:Skeptikerna ifrågasatte, som jag skrev tidigare, realismens giltighet. Man ifrågasätter alltså inte verkligheten-i-sig, utan giltigheten i vår upplevelse av densamma.
Nu blir lilla jag förvirrad. Vad skiljer då en (radikal) skeptiker från en subjektiv idealist? Jag citerar Hedin i avsnittet om kunskapsteoretisk idealism: "Eftersom vi aldrig kan ta reda på hur sinnena - eventuellt - förändrar intrycken utifrån får vi aldrig veta vad som finns där ute." Ligger skillnaden enbart i detta "eventuellt" - skeptikern är istället
övertygad om att vi aldrig kan förnimma sanningen?
Trots Din eleganta uppställning, laotzu, är det ändå min mening att det är den metafysiska aspekten av skeptikerns uttalande som är den intressanta och gör honom till skeptiker, just för att den inte har några metafysiska konsekvenser. Detta gör skepticismen så ifrågasättande av verkligheten-i-sig som det går att bli, genom att säga att sann kunskap
kan finnas. Denna osäkerhet är så långt problemet med självmotsägelsen låter oss gå i vårt ifrågasättande av verkligheten.
Men tolkar man skepticismen på det sättet leder det ändå till det problem archaxe tar upp:
archaxe skrev:Men skeptikern lär väl försanthålla sitt eget påstående? I frågan "Finns säker kunskap?" svarar han "Det vet vi inte"; men hur kan vi veta att vi inte kan veta det?
laotzu erbjuder då möjligheten att transformera vår lilla skeptiker till probalist:
laotzu skrev:Precis som Tore skriver, håller inte skeptikern förnekandet av möjligheten till säker kunskap för sant; det är en åsikt som densamma håller för mest sannolik.
vilket jag inte alls finner angenämt. Vore det inte skönt om vi med analytisk semantik allena kunde visa att det enda sanna uttalandet som kan komma ur en skeptikers mun är "jag är en skeptiker", utan att hålla detta uttalande för något annat än absolut sant och ändå undvika en paradox och regression ad infinitum enligt archaxe. Jag ska nu ta mina första stapplande steg i analytisk semantik, vilket jag gärna lär mig mer om.
Innan vi börjar, betrakta Descartes:
"Jag tvivlar/tänker". Förutsatt att alla tvivel är tankar (vilket vi knappast kan tvivla på utan att tänka) kan man nu hävda att man inte kan tvivla på detta. Varför? Jo, som jag ser det kan ett påstående vara antingen sant eller falskt. Om påståendet "jag tvivlar på att jag tvivlar" är sant, ja då tvivlar jag ju. Om påståendet är falskt, då tvivlar jag inte på att jag tvivlar. Detta kan antingen vara en paradox då jag samtidigt säger att jag tvivlar och inte tvivlar, i vilket fall vi får förkasta den som alternativ och gå tillbaka till alternativet "sant". Eller så kan vi se det som att vi kan "förenkla" uttrycket på grund av språklig sedvänja, eftersom vi normalt säger "det tvivlar jag inte på" när vi menar att "det är så" (följaktligen "Det är så att jag tvivlar"). Detta synsätt leder dock till språkliga bedrägliheter och jag föredrar att undvika det - resultatet blir hur som helst detsamma: "Jag tvivlar".
En skeptiker besvarar frågan med "jag vet inte". För att analysera detta enligt Descartes modell gör vi med fördel om det till ett positivt uttalande istället för ett negativt. Jag vill hävda att motsatsen till att veta är att anta - den som inte vet antar något. Alla påståenden är således antaganden eller sanningar. Skeptikern säger alltså "jag antar" (det låter besynnerligt lösryckt på grund av vår språkliga vana, men enligt definitionen betyder det exakt samma sak som "jag vet inte"). Frågan är nu om han måste anta att han antar osv. i all oändlighet som archaxe föreslår.
Enligt det semantiska minfält jag presenterat ovan behöver han inte det. Påståendet "jag antar att jag antar" måste vara sant eftersom motsatsen antingen leder till en paradox eller att vi tycker att vi kan förenkla uttrycket "jag vet att jag antar" till enbart "jag antar" på grund av språklig sedvänja.
Och så till min första djärva antydan om det enda en skeptiker kan säga säkert. Vad var nu en skeptiker? Ah, just det - någon som antar (dvs. inte vet). Således behöver jag inte anta att jag är någon som antar. Jag är, kort och gott, en skeptiker.
Givetvis kan detta språkliga resonemang innehålla flera luckor. Eftersom jag inte läst en stavelse analytisk semantik (än!) fann jag det lämpligt att hitta en analog till Descartes (vars skarpsinne ändå räckte och blev över till den analytiska geometrin) istället för att tänka ut något bevis från början själv. Det är i varje fall ett resonemang som, om det är giltigt, låter skeptiker förbli skeptiker utan att i något uttalande tvingas bli probalister.
Hej hopp!
/Stefan
Skeptikern kan alltid hävda att hans påståenden inte uttrycker säker kunskap utan bara hans egen tro och övertygelse. Därför ser jag heller inget problem med att svara "Nej" på frågan om säker kunskap är möjlig.
