Avantgardet skrev:Har du förresten tänkt på att också Nietzsche förfäktar två motstridiga sanningsbegrepp? Dels det här att sanning bara är en massa förstelnade troper om vilka vi glömt att de är just det, och dels ett som ligger lite närmre det du försöker hävda. Hur löses den motsägelsen?
Ja jag har tänkt på det. Och jag sympatiserar med idén. Själva poängen med det synsättet är väl att göra uppdelningen av vad som ligger inom systemet, och alltså vad som kan vara sant utifrån systemet, och vad som ligger utanför.
I fallet med vår interna belägenhet, alltså sanning som något som anger en attityd, så existerar det som sanningen svarar mot inom det som frågar sig om sanningen (den sanningen relativiseras för någon annan men inte subjektet självt [i den mån den är medveten]). Vad det gäller det externa sakförhållanden, vilket frågor som rör riktigheten i våra förställningar så söker de en sanning som inte existerar inom det system som frågar sig varpå sanningen blir ett anspråk.
Så sanning existerar eftersom vi i fråga om oss själva inte jämför utan ser om något föreligger, om A anges så behöver inte något A finnas, utan enbart en avsaknad av B, som i sin potential (ja Cs och Ds osv likväl) omgärdar och situerar definitionen av A.
Men kommer vi till sanning rörande det som omgärdar oss, det vi inte har en direkt erfarelse av utan kräver abstraktioner för, så måste det till en överensstämmelse varpå sanningen inte kan nås och det blir ett anspråk, ett försök att normera en föreställning.
Problemet med att diskutera sådana här saker med dig är att du förutsätter en del av din kritik som antagen varpå du härleder invändningar mot andras ståndpunkter genom dem. Men frågan om vi bör anta dem tas inte före kritiken analyseras.
Du har visat hur vi inte kan tala om världen, en mindre föreställa oss den, utan begreppen. Därpå menar du att språket konstituerar världen, om än inte för sin egen skull och inte heller ontologiskt, varpå språket är det som vi måste gå genom för att analysera världen.
Jag menar mig ha visat att du inte kan hålla begrepp utan att erfara världen, varpå jag menar att något förbegreppsligt måste finnas, vilket jag kallat "koncept". Därpå menar jag att språket inte kan vara det som vi går genom för att analysera världen. Jag antar istället en pragmatism under förevändningen att språket redan är meningsfullt och vi därför inte måste engagera oss i meningen, utan söka göra reda för meningen på ett mer fundamentalt plan.
Härpå menar jag att dikten, allegorin, är det enda som kan fånga världen, eftersom världen ändå inte är det som språket ger oss utan något språket försöker vara, då det inte är de språkliga delarna utan dess relationer som ger oss världen som den är. Vi når således inte ett tal om världen ontologiskt fundamentalt som den är men väl dess relationer i en överensstämmelse (inte epistemologiskt fastställbart men likväl möjligt) med den språkliga konstruktionen som fångar den.
Detta för att vi som subjekt, som fenomen som abstraherar sina egna fenomen, har något som kan betecknas tankar och känslor, tankarna kräver inte att objektet för dess aktivitet tas som realt, tillåts stå som antaget, vilket känslan kräver (en och samma föreställning väcker olika känslor beroende på hurdant vi föreställer oss föreställningen, hurdant vi i abstraktionen situerar tankens objekt i världen, och således kan känslan uppstå ur en tanke om när det till det läggs "tanken om för mig"). Detta visar för mig att normativa frågor, dvs det som är av praktisk natur, kräver att frågans objekt tas som realt så att det vi kallar känslan infinner sig.
Alla teoretiska frågor är förstås också av praktisk natur, men de rör då metoden, våra attityder, och behöver inte överses med samma betänklighet då dess objekt redan just är situerat som realt.
Så vi är på samma spår men med olika metod. Jag hyser inte samma tilltro till språket som du gör utan anser det bara vara ett steg i ledet till förståelse, och inte heller det primära.
Det som vi för våra praktiska frågor, våra normativa frågeställningar, behöver är sanningen i den första meningen jag pratade om, dvs den relativa sanningen inom det medvetna. Då jag också antar att vi har ett undermedvetande, eller ett omedvetet, så är den absoluta sanningen inte något som kan avtäckas inom systemet och blir därför ett anspråk. Sanningen är alltså ett steg på vägen, och det är att inte låta medvetna omskrivningar förekomma. Inga självlögner.
Den sanningens raison går alltså inte ens så långt att den försöker ange vad som är fallet, utan nöjer sig med att kontrollera om det som är för medvetandet, det som är medvetet, är fallet.
Och varför vi hela tiden antar det här subjektet; "oss" "jag" "man" osv, är för att frågorna vi har är praktiska, det som frågar är medvetenheten (vi antar inte ett metafysiskt objekt) och i den föreligger gränser för föreställningar, den om kropp och dess delar, arm, ben osv. Den av värld och hur den tillkännager sig, ljuden och öronen, ljuset och ögonen osv.
Att inte erkänna sin individualitet är för mig att förneka världen och förneka livet. Visst kan vi fråga oss om det verkligen är så att vi är så separerade, men det enbart som en abstraktion av vad gränsdragningen innebär, inte som en fråga om gränsdragningen i sig. Gränserna är direkta, de utgör vad det är som frågar sig i ett redan antaget, utan gränserna ingen fråga. Det är att lägga krokben för sig att ifrågasätta det. Man kan ifrågasätta sig det, men inte inom ramen för frågor av praktiskt natur, moraliska, normativa, osv.
För att konkludera.
Antingen visar du mig att jag har fel i det att jag menar mig ha visat att du inte kan tänka dig ett språk utan en redan förförstådd förståelse för världen, varför språket inte är det fundamentala, utan enbart det medium vi anvisats för att förmedla frågan och dess analys mellan oss. Eller så accepterar du att vi får diskutera på andra premisser, annars får jag returnera; Hur meningsfullt kan det då bli att konversera med dig? Sen kan vi diskutera de påståenden som jag här gör om hur vi bör behandla frågor av praktisk natur, dvs som avser att leda till ett agerande.
(nu har jag skrivit det här på jobbet, och jag har haft svårt att hålla flera saker för tänkandet samtidigt, skall se över det när jag kommer hem)
