Justin Case skrev:Harald Davidsson skrev:Justin Case skrev:Harald Davidsson skrev:lyssna nu vad en outsider som jag har att säga,
ångesten för döden är ingenting i jämförelse med
ångesten för att leva,
hur många vågar verkligen leva,
det som kallas för normalt är att undvika livet, undvika att leva,
vi gömmer oss i grupper som har en grav i luften för oss,
i grupper där vi slipper vara oss själva,
där vi får ljuga utan skuld
Jag tror att den ångest många känner för att "verkligen leva" beror på ångest för just döden. Genom att låta bli att "verkligen leva" kan man i viss mån förtränga sin vetskap om hur fantastiskt livet kan vara, och det gör i sin tur att man inte bekymrar sig så mycket över att man kommer att dö. Så länge man kan undvika att betrakta livet som något särskilt värdefullt, upplever man inte att det finns anledning att vara så värst förtvivlad över att livet kommer att ta slut. Grundorsaken till ångesten för att "verkligen leva" är alltså föreställningen att man kommer att dö, i kombination med en vilja att förtränga den föreställningen.
vad menar du med att leva.
Exempelvis det du och jag gör (än så länge).
hur det är att dö vet vi ju faktiskt inget om,
och kan bara gissa oss till
Det är inte "att dö" jag pratar om. Jag pratar om döden, frånvaron av liv. Om du med "att dö" menar de sista sekunderna i livet, då det som dödar en sker (vad det nu är i det individuella fallet; hjärnblödning, hjärtinfarkt, cancer, självmord, mord, etc), kategoriserar jag det inte som döden, eftersom man under de sekunderna fortfarande är vid liv. Döden är det som kommer sedan, d.v.s. den tid då man inte längre existerar. Om man fortfarande existerar, är man ju per definition ännu inte död.
Att säga att vi "faktiskt inte vet något om" hur det är att vara död, låter för mig lika märkligt som att säga att man inte vet hur mycket noll är. Att vara död är ju per definition en sådan sak att det inte "är på något sätt alls för en" att vara död, eftersom man inte existerar och alltså inte kan uppleva något. Skulle man kunna uppleva något, vore det per definition inte död, utan någon form av
liv.
Jag tror att det är ett missförstånd att det skulle vara i första hand
döendet folk är rädda för. En del är kanske mest rädda för döendet, men de flesta är nog mer rädda för den icke-existens som döden innebär - det vill säga frånvaron av liv som följer efter livet och som innebär att man inte längre har några möjligheter att göra något av det man vill kunna göra med sitt liv - än för döendet (de sista ögonblicken av livet). Om man skulle fråga alla människor vad de föredrar: 1) att dö smärtfritt nu genast, eller 2) att lida så pass svårt i några sekunder som de tror att de skulle lida av att dö, men överleva, då skulle nog de flesta svara 2. Det visar att det är att slutgiltigt inte längre existera som är det mest skrämmande för de flesta, inte de eventuella plågor som kanske eller kanske inte kommer att äga rum under den tidsrymd det tar att dö.
Det går också ihop med evolutionen: det är rimligt att förvänta sig att evolutionen haft gott och väl tillräckligt med tid på sig att hinna sålla fram främst sådana typer av varelser som av genetisk programmering är mycket räddare för döden i betydelsen "slutgiltig icke-existens" än vad de är rädda för (det eventuellt plågsamma i) den eventuellt plågsamma tidsperiod i slutet på livet som kallas för "döendet" och som föregår icke-existensen döden. Sådana varelser tenderar nämligen överleva i större utsträckning än varelser med exempelvis den omvända prioriteringen. Därför har främst sådana varelser sållats fram genom evolutionen. Därför är de flesta av oss sådana. (Att några få av oss är annorlunda beror nog på att det ibland finns fördelar med viss genetisk variation inom en art.)
justine
här är du inne på heidegger som menar att dödsångesten är det stora traumat,
vad är att ej finnas till, för då jag fått vatten i ett öra och det slagit lock och jag ej kan höra förstår jag en aning hur det är att inte finnas till i världen och vad hemskt det måste vara att varken höra eller se och då förstår jag betydelsen av sinnet, för att vara här och nu,
att reducera sinnets intensitet är att försvinna en aning från världen
detta är det ena
det andra är ifall vi har en unik individualitet bortom världen
som aldrig kan upplösas,
att då vi försvinner en bit från sinnet
menas bara att vår unika individualitet tagit oss en aning bort från världen
t.ex. genom koncentration på ett visst föremål inom oss,
detta kallas inre handling
