Justin Case skrev:Det är väl en självmotsägelse att säga "överleva döden". Jag utgår från att den rimliga definitionen av ordet "dö" är "upphöra att leva och därefter aldrig mer leva". Det innebär att de människor som idag betraktas som döda, inklusive de som kremerats, blivit till aska, kanske inte är döda enligt denna definition, de kanske bara är tillfälligt medvetslösa. Det kanske kommer att visa sig en vacker dag, när man lyckas återskapa dem, så att de får fortsätta leva. Då får man konstatera att de aldrig var döda, man får konstatera att de blev felaktigt dödförklarade. Överlevnad kanske fungerar på det sättet att det, för att man ska överleva, räcker med att det finns sinnestillstånd (som kan få vara hur utspridda i tid och rum som helst, det spelar ingen roll) som likt ett pussel skulle kunna (av en varelse som är tillräckligt mäktig för uppgiften) läggas ihop till en "succession av sinnestillstånd" så pass (skenbart) "steglös" som successionen av de sinnestillstånd är som följer på varandra under vad de flesta människor på denna planet idag skulle anse vara ett människoliv. Varje "pusselbit" i ett sådant pussel skulle ju betrakta de föregående pusselbitarna som sin egen historia (i den mån han upplever sig ha minnen av att själv ha varit dessa), så det är naturligt att anta att de föregående pusselbitarna är dennes historia - liksom (och av samma sorts skäl som att) vi människor som lever idag antar att vi var vid liv även igår, för att vi tycker oss ha minnen av att ha varit vid liv igår.
Ursäkta, jag menade "Överleva döden" så som att död fysiskt sett, för att leva vidare som en själ. Jag erkänner dock att jag borde ha varit tydligare i mitt påstående. Dock skulle jag vilja påpeka i ditt senare exempel, att återskapa människor som har dött, inte innebär att den ursprungliga identiteten existerar, utan enbart att en exakt kopia av den existerar. Poängen ligger i att ursprungsmänniskans uppfattning av händelseförlopp har blivit helt avbruten och återupptas inte igen.
Justin Case skrev:Jag har för mig att även alla hjärnceller byts ut (eller kan bytas ut) med tiden, men jag kan minnas fel. Men hur som helst byts alla elementarpartiklar som hjärnan består av ut många gånger om under ett människoliv, vilket innebär att frågan om huruvida alla cellerna byts ut eller inte är irrelevant. Att all materia byts ut, utan att personen dör av det, det är det relevanta i sammanhanget. Det var onödigt av mig att blanda in celler i diskussionen.
Cellers återvinning eller liknande är dock ett närliggande fenomen, så det är helt okej att ta upp fenomenet. Dock vill jag påpeka här att även om många av hjärncellernas molekyler byts ut genom tex metabolism, så finns det molekyler som aldrig byts ut, så som alla atomer i vårt DNA, alltså kromosonerna. De är statiska, förutom i undantagsfall då en DNA sekvens kan skadas av muterande agenter, så som oxiderande kemikalier eller radioaktiv strålning med mera. Detta är dock inte det samma som den normala utbyte av DNA atomer i resten av kroppen, där celler fördelar sig och sedan dör.
Justin Case skrev:Hur vet du det? Varför skulle det vara så att min existens omvandlas till rå information? Kanske är det inte så! Kanske förutsätter en persons existens som person att något händer, d.v.s. att information avlöses av (delvis) annan information gång på gång, snarare än att en klump information bara existerar? Kanske är en persons existens som person att likna vid körandet av ett dataprogram (skeendet att ett dataprogram körs, något som innebär förändring över tid), snarare än vid dataprogrammet som sådant (vilket i sig ju kan existera i helt stillavarande form (lagrat, oföränderligt) på någon hårddisk). En "fryst ögonblicksbild" av mig skulle jag inte betrakta som mig som person. Jag tror att det krävs mer än bara en fryst ögonblicksbild för att jag ska existera som person. Det kanske krävs att den materia jag utgörs av förändras i någon mån, så att jag upplever något, tänker eller känner något. Då först kanske man kan säga att jag existerar som person.
Är det inte en direkt nödvändighet att objektet ska omvandlas till ren information för att överhuvudtaget kulla kallas teleportering? Annars talar vi ju om ren fysisk förflyttning över tid, så som att jag promenerar ifrån rum A till rum B. Det räknas väl ändå inte som teleportering? Din kommentar om fryst ögonblicksbild demonstrerar dock väl vad jag menar, för det är just denna frysta tillstånd som jag menar är en permanent död för original personen. Eller för att använda ditt dataprogram exempel: Medans programmet körs har den sin egen identitet. Men när programmet sparas och avslutas och sparas som rå information har den dött, och dess uppfattning av händelseförlopp är permanent borta. Nästa gång du kör programmet skapas en exakt kopia av den förra körningen, men inte samma program som kördes förut.
Okunnig skrev:Med andra ord: Din upplevelse av verkligheten, drömmar, kärlek osv, kommer permanent upphöra när du dör. En kopia av dig kommer dock tro att den har funnits ända sedan dagen du föddes.
Justin Case skrev:Om den tror det, vad finns det då för skäl för oss andra att tro att den har fel? ........
För även om personen som har blivit teleporterad inte är medveten om det, är vi medvetna om det och även medvetna om att original personens upplevelse av händelseförlopp har avbryts.