Tore skrev:Kyano skrev:Att man väljer det man vill ser jag som en fullständig självklarhet. Och anledningen till att man ska tro det är att man upplever det så.
Jag upplever det inte så, alltså är det ingen självklarhet för mig. För mig låter det bara konstigt och cirkulärt. Om jag måste välja vad jag skall vilja för att min vilja skall vara fri, måste jag då inte även välja vad jag skall välja att vilja för att valet skall bli fritt? Osv i all oändlighet. För mig låter konceptet att välja sin vilja konstigt, och jag upplever inte att någon sådan process pågår inom mig.
Medvetandet är absurt i den meningen ja. Det är aldrig något statiskt där man kan säga att nu är det si eller så. Medvetandet kommer ständigt att vara på språng mot något; här och nu är det ingenting (intet).
Som du säger att medvetandets vilja skulle bli en oändlig regress så ja visst är det sant på ett sätt.
En vilja är aldrig en vilja utan att ständigt återskapas. Därför blir det som du säger att välja, att välja att vilja osv i all oändlighet.
Vi kan ta Sartres klassiska exempel med den spelberoende som en dag en gång för alla bestämmer sig för att sluta spela eftersom det förstör hans liv. Nästa dag han går förbi spelbordet måste han dock på nytt ta samma beslut. Han är frestad! Varför är beslutet så svårt att stå fast vid? Han har ju redan bestämt sig för att sluta.
I verkligheten måste han för varje situation han ställs inför i hela sitt liv välja hur han ska värdera den, han väljer hur han tolkar det och ultimat även vad han vill. Han vill spela i en mening, men i en annan vill han samtidigt inte.
Det står fullständigt klart för mannen att den man han minns från gårdagen som tog beslutet om att sluta spela är han själv. Han känner igen sig själv i honom. Men det som spelar roll just precis nu är att det, i en helt annan och mycket mer påtaglig mening, inte alls är han själv. Han har argument för att sluta spela men de påverkar inte mig här och nu så tillvida jag inte förnyar dem.
Vad separerar mig då från mannen igår? Ja, svaret är intet. Jag är fri att förnya mitt beslut om jag känner för det. Men naturligtvis, på samma sätt, finns det heller inget som tvingar mig att förnya det.
Det hela mynnar i att intet bara är ett annat sätt att prata om den mänskliga friheten. Och jag är rädd att alla andra försök att beskriva den bara kommer resultera i inskränkningar och tillslut en ren och skär ofrihet.
Är det mer troligt att man är sinnessjuk om man misshandlar en slumpmässig del av befolkningen än, låt säga, enbart asiater? Själv tycker jag det låter som om man fått ännu mera om bakfoten om man väljer ut en särskild etnisk grupp...
