Favorisering av närstående - lika fel som kortsiktighet?

[Justin Case]

Jag håller med om att pengar är ett nollsummespel globalt sett. Dock är inte den lycka, som pengar ibland kan "ge", ett nollsummespel. Om t.ex. en redan rik person tar ett stort antal fattigas sista pengar, blir den rike ofta bara aningen lyckligare, medan de fattiga blir mycket olyckligare. Det är då bättre att pengarna sprids mer jämlikt. Utilitarism kräver nog av detta skäl i praktiken en högre grad av jämlikhet än vad många andra moralsystem kräver. Att några få kan få lida konsekvent av utilitarism är sant, men betänk då följande.

Om det är orättvist att vissa är lyckliga på andras bekostnad, kan man även se det som orättvist att en person är lycklig vissa stunder och inte i andra stunder. Man förändras ju från ögonblick till ögonblick, om än bara lite. Alltså är t.ex. person A idag en annan person än person A om t.ex. ett år. Låt oss kalla dessa två personer för A1 och A2. Om vi antar att A1 lever sparsamt idag för att A2 ska få råd att leva bättre längre fram, utför han välgörenhet gentemot A2 genom att uppoffra sig. Om han däremot gör tvärtom, och festar upp alla sina pengar så att A2 får svårigheter att få mat i magen, utför han en orättvis handling gentemot A2. Ändå gör vi oss med gott samvete "skyldiga" till att skapa sådan orättvisa inom "våra" liv, på otaliga sätt, utan att du har några invändningar mot det. Det kan väl mycket väl tänkas vara rätt ibland att unna sig en fantastisk resa fastän det innebär att man efteråt får leva lite snålare för att kunna ha hyfsad levnadsstandard ännu längre fram. Vi resonerar väl i allmänhet som så att om summan av A1:s och A2:s lycka blir så hög som möjligt, har A1 handlat rätt gentemot [helheten A1 och A2]. Man kan på motsvarande sätt se världen som en helhet, och fördela lyckan så att summan av lyckan blir så stor som möjligt där också, oavsett vilka individuella skillnader i lycka som uppstår. Jag ser ingen tillräcklig anledning att se annorlunda på fördelning av lycka på t.ex. individen A1 och individen B1, än vad man ser på fördelning av lycka på individen A1 och individen A2.

[suchanother]

Pengar är inget nollsummespel va fan snacka du din jävla idiot.

[Justin Case]

Pengar är inget nollsummespel va fan snacka du din jävla idiot.

Jag bortser från ditt språk, jag är på gott humör idag.

Pengar är ett nollsummespel i den meningen att hur mycket pengar som ägs av olika människor (fördelningen av pengar över befolkningen) bara är ett sätt för människor att hålla reda på hur mycket av andra sorters resurser olika människor är berättigade till. Pengar kan inte skapa eller omvandlas till några andra resurser. Att sättet folk _använder_ pengar på ofta _stimulerar_ producerandet av nya resurser innebär inte att pengarna skapar dessa resurser. Det innebär därmed inte heller att pengarna får större värde. Pengar kan bara beskriva vilken fördelning av ägande- och nyttjanderätt till andra resurser man vill ska råda. Om man trycker upp mer pengar, blir de mindre värda, och pengarna avspeglar därmed fortfarande bara hur äganderätten till de övriga resurserna ska fördelas mellan människor. Om många sparar pengar på hög, blir de pengar som inte sparas på hög mer värda för tillfället, eftersom de som sparar pengar på hög inte för tillfället utnyttjar sin del av kakan i fråga om sin rätt till de övriga resurserna. Liknande sak händer om någon bränner stora mängder sedlar, så att mängden pengar i samhället minskar. De pengarna som finns kvar blir då mer värda, så att det sammanlagda värdet av alla pengar förblir detsamma i förhållande till övriga resurser som vad det skulle ha varit om en del av pengarna inte hade bränts. Värdet av den sammanlagda mängden pengar i världen kan alltså varken minska eller öka (mer än möjligen högst tillfälligt), vad folk än gör med sina pengar. Det är det jag menar med att pengar är ett nollsummespel.

Hur mycket pengar man än trycker upp i världen, blir människor inte rikare - möjligen vissa människor men inte människorna i världen sammantaget. Om du däremot skapar mer lycka hos en del människor, kan människor i världen bli lyckligare sammantaget - i bästa fall inte bara tillfälligt utan varaktigt. Jag skulle alltså vilja påstå att pengar är ett nollsummesätt på ett sätt som lycka inte är det.

[J R Auk]

Sammantaget? Sammantaget? Sammantaget?

Hur når din lycka över subjektets gränser?
Du strävar efter att ge ditt tankegods reell substans, och ändå är du inte idealist.

Om jag är lycklig så är det mig väl skit samma om andra är lyckliga eller inte, så länge som jag inte har en relation till dom och påverkas av effekten av deras lycka.

[Justin Case]

Sammantaget? Sammantaget? Sammantaget?

Att man normalt hellre vill känna en viss konstant lyckonivå i två timmar än i en timme, innebär väl att man normalt utgår från att man upplever sammantaget mer lycka i två timmar än i en timme (om lyckonivån är konstant i båda fallen). Vore det inte så, skulle man inte ha någon anledning att handla långsiktigt för att en så stor del av ens liv som möjligt ska bli lyckligt. Då kunde man nöja sig med att vara lycklig i innevarande ögonblick - om det så riskerade leda till att världen gick under i nästa ögonblick. Du kanske tycker det är okej att leva så? Det gör inte jag. Jag vill att världen ska fortsätta existera även efter detta ögonblick, och jag vill det därför att jag tror att detta leder till sammantaget mer lycka, än om världen för gott skulle upphöra att existera nu. Kan man inte tänka i termer av sammantagen lycka, kan man inte komma fram till att det är värt att rädda världen från undergång enligt min mening. Bryr du dig inte ett dugg om hur det går för världen eller dig själv i framtiden, kan jag nog inte övertyga dig. Då får vi agree to disagree.

Hur når din lycka över subjektets gränser?

Vilket av världens alla subjekt syftar du på med ordet "subjektets" i din fråga?

Och vad får dig att utgå från att lycka måste _nå_ till andra subjekt för att det ska vara rimligt att tänka sig en sammantagen lycka? Den _finns_ ju i flera olika subjekt samtidigt, så den behöver inte _nå_ någonstans(även om den stundom kanske kan sägas göra även det, vid t.ex. förälskelse).

Om jag är lycklig så är det mig väl skit samma om andra är lyckliga eller inte, så länge som jag inte har en relation till dom och påverkas av effekten av deras lycka.

Så om Hitler inte kände för att agera annorlunda än han gjorde, kan du inte se något fel på vad han gjorde?

Jag startade den här tråden för att jag tyckte det verkade som att den långsiktighet (t.ex. långsiktigt värnande om sin egen framtida hälsa, allt annat lika), som man oftast ser som något önskvärt, är att gå utanför sitt subjekt (med dina ord) likaväl som att altruism är att gå utanför sitt subjekt. Om du ska vara konsekvent din "skita-samma-attityd", torde du även tycka att man lika gärna kan t.ex. supa ihjäl sig som leva ett långt, hälsosamt och lyckligt liv, eftersom ens framtida jag ligger utanför ens subjekt och eftersom man enligt dig inte kan gå utanför sitt eget subjekt. (Du upplever inte dina framtida jags känsor, det är det de som kommer att göra. Åtminstone _behöver_ du inte uppleva dina framtida jags känslor än, om du inte vill. I så fall är du nu inte samma subjekt som de kommer att vara.)

[Avantgardet]

Du gör helt rätt när du uppmärksammar problematiken med begreppet person. Likväl! Jag tror inte på en metafysisk identitet, och det är viktigt att klargöra. Upplevelsen har en kontinuitet som beror på ett slags tröghet i materien, om allt för stora förändringar skulle ske kroppsligen så skulle vi antagligen uppleva en diskontinuitet, vilket är fallet när vi till exempel blir av med en arm (något som tar tid att anpassa sig till). Betänk följande och låt det berika dina föreställningar: vardande. Var dock kritisk till det finstilta.

Vad menar du med vardande? Och vad menar du med det så där rakt upp och ned efter ett kolon, utan något tydligt sammanhang? Vilket finstilta syftar du på? Ursäkta om jag verkar trögtänkt, men jag förstår verkligen inte vad du menar med dessa två formuleringar.

Vardande betyder väl "att bli" eller något sådant? Mönsterkontinuitet kan mycket väl ensamt sörja för att du upplever sådant. Det behövs ingen materiekontinuitet som förklaring till sådana upplevelser.

Det stämmer säkert att man upplever en diskontinuitet om man blir av med en arm, men det kan ju förklaras med att ens mönster* förändrats. Personkontinuiteten är hanske inte bara avhängig av mönstret* i hjärnan, utan även av mönstret* i resten av kroppen, om än i mindre grad. Personer som fått ett nytt hjärta visar sig t.ex. ibland ta över en liten del av donatorns personlighet, t.ex. smak för olika maträtter och liknande. Men hur mycket av personligheten som sitter i hjärnan och hur mycket som sitter i andra kroppsdelar är ointressant här, för vad vår diskussion gäller är huruvida det är mönsterkontinuitet eller materiekontinuitet som är det avgörande för personkontinuitet - d.v.s. den personkontinuitet vi har skäl att slå vakt om (och som du, som sagt, uppenbarligen slår vakt om för din egen del och därmed i praktiken erkänner att du tror existerar).

Det finns inget som talar emot att det är mönsterkontinuitet som är det avgörande. Allt vi upplever händer kan förklaras med mönsterkontinuitet. Däremot finns det saker som talar emot materiekontinuitet:

Materien i det du betraktar som din kropp är som sagt på grund av kvantfluktuationer inte det minsta beständig, och varje ny kropp uppstår på en ny plats i universum, eftersom själva universum förflyttar sig (och därmed också det du betraktar som kroppen) hela tiden. Din invändning, om jag förstått dig rätt, är att det är vår upplevelse av (eller föreställning om?) materiekontinuitet som utgör/avgör/garanterar/ger oss vår personkontinuitet. Men om materiekontinuitet inte finns, är ju en sådan upplevelse/föreställning en ren illusion. Och vad hindrar då att vi lurar en nyss framställd kopia av dig att han är du, genom att placera honom i ett exakt likadant rum som du befinner dig i? Då har han upplevelsen / föreställningen / illusionen att han har materiekontinuitet. Det har även du. Vad skiljer er åt? Tänker du dig att din kropp bara behöver kontinuitet på cellnivå eller något sådant, och inte kvantnivå, för att ha personkontinuitet? I så fall, varför är inte en åttaårig koma, under vilken kroppens alla celler hinner bytas ut (de som byts ut mest sällan byts ut var sjunde år), personkontinuitetsmässigt lika illa som att dö och t.ex. bli kremerad och sedan artificiellt återskapad någon gång i framtiden? I båda fallen vaknar man ju upp med helt annan materia än när man somnade - i detta fall även på cellnivå och inte bara på kvantnivå. Visserligen är övergången gradvis i det ena fallet och abrupt i det andra, men varför skulle detta spela någon roll när det inte finns något medvetande som kan uppleva förändringens gradvishet respektive abrupthet - om det nu är så att medvetandets upplevelse av materiekontinuitet är vad som ger oss vår personkontinuitet? Och dessutom: om gradvishet i materieförvandlingen räcker, varför inte lika gärna 1) sakta tyna bort under konstant koma, cell för cell, tills man dör, och sedan lika gradvis, cell för cell, återskapas artificiellt i framtiden, som att 2) ligga i koma och gradvis få sina celler utbytta naturligt av kroppen själv och alltså enligt dagens definition vara vid liv hela tiden?

Hur jag än försöker föreställa mig att materiekontinuitet skulle bero på medvetandets inställning till sin "materiehistoria", verkar materiekontinuitet inte alls lika trovärdig som mönsterkontinuitet som förklaring till vår upplevelse av personkontinuitet**.

*) Med mönster menar jag vår mjukvara (hur våra partiklar beter sig), i motsats till materia (partiklarna själva).

**) Vi kan gärna för min del tala om "upplevelse av personkontinuitet" snarare än "personkontinuitet", om du vill. Vad vi än kallar det, ser vi ovan att det inte har någon tydlig koppling till någon särskild materia, däremot till ett mönster.

Hur existerar då denna "mönsterkontinuitet"? Och hur vinner vi tillgång till den? Genom existensen - så klart! Därför måste du erkänna ett apriori här. Att tala om mönster är givetvis en fruktbar abstraktion men det är likväl en abstraktion. Medvetandet har sitt säte i nuet, det är alltid i nuet. På samma sätt som inget ögonblick är identiskt (och likväl har nuet en identisk fortvaro) är heller inte de sinnesdata som vid varje tillfälle konstituerar vårt medvetande identiska. Vi är vad våra medvetanden är fyllda med, och som jag hävdat hela tiden: ingen kopia är möjlig (om inte som en exakt kopia av hela universum, vilket skulle bli en implicit självmotsägelse om vi som premiss har ett oändligt universum, inte sant?).

Eller enklare uttryckt: hur kopierar man något oändligt?

[Justin Case]

Och då har lyckomaximen fått ett rättviseproblem.

Orättvisa är inte nödvändigtvis alltid av ondo. Orättvisa är av ondo endast om det skapar lidande eller minskar lyckan. Det finns även andra saker som skapar lidande och minskar lyckan. Alltså är inte orättvisa självklart det viktigaste att undvika, av alla saker som kan böra undvikas. Det är ofta viktigare att minska lidandet än att undvika orättvisa, eftersom lidande är det enda som, allt annat lika, är dåligt i sig. Anta t.ex. att vi båda är lyckliga, men att du är lyckligare än jag. Om jag då inte känner till att du är lyckligare än jag, och aldrig får veta det, lider jag inte av det. Just den orättvisan är därmed inget problem. Likafullt kan det förstås vara rätt att öka både din och min lycka om möjligt, men det är i så fall inte av rättviseskäl man bör göra det, utan för att lycka är bra i sig. Motsvarande gäller om vi båda t.ex. lider i olika grad. Och rentav även om du är lyckliga medan jag lider. Orättvisa är mer abstrakt än lidande. Orättvisa kan man bara känna i form av lidande. Alltså är det lidandet som är det i grunden relevanta att minska, snarare än orättvisan.

Om du är lycklig och jag lider, och om det enda sättet att göra den situationen mer rättvis är att göra så att vi båda börjar lida lika mycket som jag, så att ingen av oss får känna någon lycka, tycker jag att det vore fel att göra så, trots att orättvisan skulle minska av det. Jag tror du håller med. Maximalt rättvisa är inte alltid önskvärd.

Rädda dom för att dom är just människor. Tänkande, rationella varelser. Och inte för att dom är ett skal som innehåller lycka.

Argumentet att utilitarister behandlar människor som skal är en tankekonstruktion som får stå för den som skapat den. Utilitarister påstår inte att människor är skal. Det faktum att vi är tänkande, rationella varelser som du säger, motsäger inte på något sätt utilitarismen. Utilitarismen instämmer i att vi är det, men att det är lycka, snarare än något annat (t.ex. tänkande), som gör livet värt att leva.

Det är väldigt abstrakt hela iden så jag kan hålla med om att denna aspekt är svår att diskutera. Konsekvenserna är inte direkt synliga utan skönjs i sådant som är svårt att se, och sådant finns det oftast mindre ord och begrepp för.

Jag känner igen känslan. Går ditt budskap inte att uttrycka med ord, går det inte. Men kanske går det. Jag kan tänka mig att det är möjligt för dig att öva upp en förmåga att formulera dig så att sådana som jag förstår. Det är hedrande att du försöker i alla fall!

För övrigt när du talar om pengar som något gott i sig, ett medel som adderar något positivt, så låter det som om du menar på att man skapar pengar, som om det vore något vi odlar och försörjer oss med. Men du måste väl hålla med om att pengar är något artificiellt, ett medel som vi tillskansar oss del av allmäningen av. För jag menar om du själv var ute i skogen med en säck med pengar hur hjälper den då?

Bara en parantes men kan vara tänkvärt ändå.

Jag har inte sagt att pengar är något gott i sig. Det är de inte. Lycka är det enda som är gott i sig. Pengar har endast instrumentellt, alltså indirekt värde. Pengar kan leda till lycka, om än inte alltid.

[Justin Case]

Kom att tänka på en annan sak.

Menar du att lycka har ett värde utan någon som upplever den?

För den som känner lycka är väl den enda som upplever den lyckan? Du kan väl inte känna någon annans lycka, då är det väl din lycka?

Hur menar du "om ingen upplever lycka"? Vad vi vet än så länge, måste lycka upplevas för att existera. Vem som upplever den har dock ingen intrinsikal relevans.

Jag har svårt att tänka mig att lycka kan finnas utan att någon upplever den. Lycka är ju en känsla, och känslor finns ju genom att upplevas, och finns alltså inte om de inte upplevs.

Och om det är så så känns det intuitivt lite konstigt att resonera så att det är bättre om folk överlever och ges chans att uppleva lycka för att det då adderar mer till den totala lyckan. Vem får del av den totala lyckan?

Var och en som är lycklig har sin lilla del av den totala lyckan. Jag har inte sagt att det skulle finnas _en_ enda person som får uppleva _hela_ den totala lyckan. För svar på varför det är bättre att skapa fler lyckliga individer, se mitt svar på Parfits argument, där jag visade att i fall där det är rätt att skapa nya individer för att det gör någon sedan tidigare existerande individ lyckligare, och där man sedan blir skyldig att göra dessa skapade individer lyckligare genom fördelning av livets goda, innebär dessa två steg sammantaget att man även kan ha haft skyldighet att skapa de nya individerna - trots att man upptäcker att dessa i slutändan inte tillför lycka till de sedan tidigare existerande invididerna utan kanske rentav tar ifrån dem nästan all lycka.

Har liv något som helst med lycka att göra? Är inte lycka något man har i livet, och inte beroende av livet. Beroende av att leva, men inte beroende av livet.

Den där sista distinktionen förstår jag inte. Lycka kan väl vara beroende av både "att leva" och "livet" (om du menar att livet = hur man lever).

Liv har med lycka att göra så tillvida att liv möjliggör lycka. Liv har därmed instrumentellt värde, men lycka är det enda som har egenvärde. Livet har inget egenvärde, och om livet inte innehåller lycka har det heller inget instrumentellt värde - såvida det inte har det för någon annan individs lyckonivå.

Det vill säga döden kan konceptualiseras som lycklig.

Det enda fall där döden brukar sägas vara lycklig är väl när man äntligen dör ifrån ett lidandefyllt liv. Men inte heller då är döden egentligen lycklig. Döden är ju varken lycka eller lidande, den är inga känslor alls. Möjligen är "processen att dö" fylld av lycka för en del, men i så fall betyder det att man inte är riktigt död än, utan bara på väg dit.

För övrigt kommer nog konceptet "död" att utmanas i framtiden när det blir möjligt att "återuppliva" sådana som idag är dödförklarade och nedfrusna med s.k. cryopreservation. Jag tror att det rimligaste då är att konstatera att det vi trodde var dödhet idag inte var dödhet, utan bara tillfällig medvetslöshet. Jag argumenterar i en annan tråd för att vi i själva verket aldrig dör, eftersom det alltid någonstans finns en kopia av oss som tar över. Jag tror att distinktionen mellan liv och död är förfelad så som den förstås idag. Det kanske inte ens är meningsfullt att tänka sig någon sådan distinktion.

Du vill rädda människor för att dom skall bli lyckliga för sig, för att du skall kunna bli lycklig? av deras lycka, eller är det vetskapen om att det har maximerats lycka?

Ingetdera. Det är bra om de blir lyckliga även om jag aldrig får reda på att de blir det. Min vetskap om deras lycka, om jag får vetskap om den, har möjligen intrumentellt värde, inget egenvärde. Den lycka jag skulle kunna få av sådan vetskap har egenvärde, men den är nog oftast mindre än lyckan hos de som jag gett lycka, och därmed är den inte lika relevant som deras lycka. Dock har den naturligtvis relevans i en grad som motsvarar den del den utgör av den sammantagna lycka jag åstadkommit. Och om jag får veta att jag gjort någon lycklig och själv blir lycklig av det, ökar ju min motivation att göra fler lyckliga, så min lycka över att ha gjort andra lyckliga har även ett stort instrumentellt värde. Men min lycka över att jag gjort dem lyckligare är inte nödvändigtvis nödvändig för att det ska vara sant att jag hade skyldighet att göra dem lyckligare. Deras lycka i sig kan vara nog skäl för att den ska böra skapas - av t.ex. mig.

[Waggho]

Värdet av den sammanlagda mängden pengar i världen kan alltså varken minska eller öka (mer än möjligen högst tillfälligt)

Pengar representerar ju verkliga värden. Om du lägger åtta timmar om dagen på att odla potatis kommer du skapa verkliga värden som i sin tur kan översättas i pengar. Om du däremot lägger samma tid på att pilla din navel kommer inget värde att skapas.

Världen blir just nu allt rikare genom att mer och mer värde skapas. Värdeskapande är inget nollsummespel.

[J R Auk]

Du framstår alltmer dogmatisk Justin!

[J R Auk]

Varför är lycka gott i sig?

För att det är det enda vi kan anta alla lika inför. Strävan efter lycka. Men den lyckan är individuell och inte något allmängods.

Jag kan förstå varför man skulle säga något som att: resurser bör fördelas så att alla kan nå sin lycka.

Men jag kan inte se hur den lyckan kan rättfärdiga någons rätt över andra.

Hur får du ihop det? Varför skall den som är lyckligast, få företräde? Eller dom som är lyckligast? Det är världens största hopp där i mina tankebanor.

Det ena är att inte hindra lycka, det andra är att ge företräde. Var kom det ifrån?

[J R Auk]

Om du ska vara konsekvent din "skita-samma-attityd", torde du även tycka att man lika gärna kan t.ex. supa ihjäl sig som leva ett långt, hälsosamt och lyckligt liv, eftersom ens framtida jag ligger utanför ens subjekt och eftersom man enligt dig inte kan gå utanför sitt eget subjekt. (Du upplever inte dina framtida jags känsor, det är det de som kommer att göra. Åtminstone _behöver_ du inte uppleva dina framtida jags känslor än, om du inte vill. I så fall är du nu inte samma subjekt som de kommer att vara.)

Det roliga är att jag tycker att du far med en skitsamma attityd.
Jag har mycket riktigt problem med att se varför det skulle vara sämre att supa ihjäl sig än att vara lycklig, efter att livet har passerat. Däremot har jag full förståelse för varför man inte vill supa ihjäl sig istället för att vara lycklig, medan processen fortgår. Kan du motbevisa nihilismen?

[Justin Case]

Hur existerar då denna "mönsterkontinuitet"?

Som programvara som körs. Dataprogram har ingen bestämd materia som den måste bestå av för att kunna finnas. Den är bara immateriell kod. Den kan flyttas till helt ny materia och fortfarande vara densamma, eftersom den inte är sin materia. Dataprogram är en bra analogi för hur vi är. Dock är nog programmen i dagens datorer inte tillräckligt komplexa för att kunna ha känslor som vi. De kommer emellertid att bli det om man utvecklar dem tillräckligt långt.

Och hur vinner vi tillgång till den? Genom existensen - så klart! Därför måste du erkänna ett apriori här. Att tala om mönster är givetvis en fruktbar abstraktion men det är likväl en abstraktion. Medvetandet har sitt säte i nuet, det är alltid i nuet.

Hur kort eller långt är nuet? Menar du med "nuet" den minsta tidsrymd det tar för dig att känna, erfara, uppleva eller tänka något? I så fall består nuet av inte en utan flera tidpunkter i rad, som tillsammans formar en medvetandeprocess i form av t.ex. en känsla, tanke etc. Man hinner nämligen inte uppleva, tänka eller känna något alls på mindre än en tusendels sekund. Nuet är egentligen flera tidpunkter enligt denna definition, men på något sätt existerar medvetandet utan att existera vid någon enda av de tidpunkterna för sig. Därmed utgår även du från en abstraktion när du säger medvetande.

Eller menar du med nuet en tidpunkt utan varaktighet? I så fall är det en gåta hur vi kan existera överhuvudtaget. Hur många ögonblick av "noll tid" man än lägger till varandra, blir det aldrig någon tid av det.

Eller menar du med nuet den minsta möjliga tidsrymd som behövs för att det ska uppstå medvetandeprocesser när man lägger ihop en massa nun? Menar du med nuet den tid det som minst tar för den minsta beståndsdelen i vår värld (vilken nu det är) att göra en rörelse, t.ex. för en kvark att hoppa från ett ställe till ett annat, eller för en supersträng att göra något? I så fall har nuet kortare varaktighet än vad som behövs för att du ska hinna uppleva en endaste känsla eller hinna tänka en endaste tanke. På ett "nu" hinner du därför inte existera som person. Du behöver väldigt många "nun" i rad för det. Till skillnad från vad du påstår kan alltså medvetandet inte sägas ha sitt säte i nuET, utan endast som [den sammantagna effekten av flera nun efter varandra]. Så även i detta fall utgår både du och jag från att medvetandet är en abstraktion. Och samtidigt utgår vi båda från att det likväl existerar. Om det inte existerade, hade vi ju inte kunnat diskutera.

Vidare tycks vårt medvetandeinnehåll inte behöva vara oändligt likt från [ett givet upplevt "nu"] till [nästa upplevda "nu"], för att vi ska ha personkontinuitet. Vi upplever ju t.ex. personkontinuitet från kväll till morgon, trots att vi sovit drömlöst en del av tiden däremellan och alltså låtit vår hjärna förändras till sina synapskopplingar en hel del utan att vi kontinuerligt följt med i denna förändring genom att _uppleva_ kontinuerlig existens. Vår personkontinuitet tycks alltså klara sig på att varje upplevt nu är endast _någorlunda_ likt det senast upplevda nuet - ett upplevt nu behöver inte vara mer likt det senaste upplevda nuet än vad t.ex. ditt medvetandeinnehåll, på morgonen när du vaknar ur ett stycke drömlös sömn, är likt ditt medvetandeinnehåll sist du var vid medvetande, d.v.s. vid slutet av din senaste dröm eller, om du inte drömt något, när du somnade kvällen innan.

Därmed torde även en kopia som inte är 100% lik oss kunna fortsätta denna personkontinuitet. I själva verket kanske kopior till oss gör detta hela tiden. Vårt medvetande kanske hoppar omkring från kropp till kropp i universum (och varje sådan kropp kanske har en identisk bubbla på 15 miljarder ljusår omkring sig, men olika omgivningar utanför bubblorna). Det intressanta är dock att vårt medvetande kommer att fortsätta hoppa så att vi fortsätter leva i evighet, för varje gång vi "dör", kommer den bara att hoppa vidare till en annan del av universum där det finns en liknande kropp men som inte är död, eller som blir återupplivad. Själva definitionen av personkontinuitet tycks ju vara "det som fortsätter".

På samma sätt som inget ögonblick är identiskt (och likväl har nuet en identisk fortvaro) är heller inte de sinnesdata som vid varje tillfälle konstituerar vårt medvetande identiska. Vi är vad våra medvetanden är fyllda med,

Huruvida du har rätt i detta beror på hur du menar. Vi är den _process_ av ögonblick som våra medvetanden utgörs av.

Anta att två på varandra följande upplevda ögonblick i ditt liv (d.v.s. två på varandra följande ögonblick som är så korta att du nätt och jämnt hinner uppleva/tänka/känna något vid vart och ett av dem) kan beskrivas med denna kod av kvarkbeteenden i din hjärna:

0100101011101010110100100011111001010100
0100101011101110000100111010101010001101

Antalet möjliga kombinationer av kvarkars beteenden i din hjärna under vart och ett av dessa två ögonblick är ändligt, så ovanstående koder kan få tjäna som ungefärlig analogi för det, även om det naturligtvis behövs många fler ettor och nollor i verkligheten, för att beskriva kvarkarnas beteenden i din hjärna. Det viktiga är att raden av ettor och nollor inte skulle bli oändligt lång även om man skulle göra en korrekt beskrivning, för det finns bara ett ändligt antal kvarkar i din hjärna, och det finns endast ett ändligt antal för dina upplevelser och tankar relevant unika kombinationsmöjligheter av dessa.

Anta nu att en kopia av dig framställs, och att den kopian har följande kvarkbeteenden under de två ögonblicken i fråga:

0100101011101010110100100011111001010101
0100101011101010110100100011111001010111

Vid det första ögonblicket är som synes kopian nästan men inte riktigt identisk med dig. Från det första till det andra ögonblicket förändras du dock mycket mer än vad kopian förändras under samma tid, med följden att kopians andra ögonblick är _mer_ likt ditt (originalets) första ögonblick än vad ditt (originalets) andra ögonblick är. Så även om du, med hänvisning till den lilla olikheten mellan kopian och dig i ögonblick ett, hävdar att kopian inte är du vid ögonblick ett, kan man ändå hävda att kopian mycket väl kan vara en fortsättning på dig från och med ögonblick två. (Anta att erfarenhet visat att du lika gärna kan förändras på det sätt som utgörs av skeendet [originalets ögonblick ett till kopians ögonblick två] som på det sätt som du (originalet) faktiskt förändrades på i exemplet ovan.)

och som jag hävdat hela tiden: ingen kopia är möjlig (om inte som en exakt kopia av hela universum, vilket skulle bli en implicit självmotsägelse om vi som premiss har ett oändligt universum, inte sant?).

Jag förstår fortfarande inte varför en kopia av dig skulle behöva ha med sig en kopia av hela universum för att kunna vara du. Inte påverkar det väl dig idag hur universum ser ut t.ex. en googol ljusår härifrån, om ingen information därifrån når dig i nuet (t.ex. p.g.a. svarta hål som suger i sig allt ljus därifrån så att inget av det ljuset når dig i vilket fall som helst)? Då kan det väl få se ut hur som helst där! Och även i det mesta av resten av universum.

Du verkar fortfarande vara kvar i föreställningen att du måste ha en historia för att kunna existera (detta var argumentet du hänvisade till som skäl för att hela universum skulle behöva vara kopierat för att det ska kunna finnas en kopia av dig). Du måste inte ha någon historia. En kopia av dig måste inte ha någon historia. En kopia av dig, eller du, kan uppstå som du är nu, från någon helt annan materia, t.ex. ett klippblock, genom rena kvantfluktuationer. Kopian behöver inte vara exakt heller, eftersom du ändå inte är exakt likadan från ögonblick till ögonblick. Av dessa två skäl - och det skulle räcka med ett av dem, vilket som helst - behöver inte hela universum vara kopierat för att en kopia av dig ska kunna vara i "för personkontinuitet nödvändig" grad likadan som du, och därmed kunna vara du.

[Avantgardet]

Det övergår mitt förstånd hur du tror dig kunna svara på invändningar som du inte har förstått. Analogin med datorer hjälper dig på inget sätt, för att programvaran skall kunna sägas existera, eller äga en existens, så måste den ockupera ett fysiskt utrymme på en hårdvara. Det finns inget immateriellt. Och om du förstår det så förstår du också att ditt hela personbegrepp är åt skogen galet, och förhoppningsvis faller också de andra bitarna på plats.

Tiden är inte en massa punkter efter en tidsaxel, det är en ontisk tidsuppfattning som har just ingenting att göra med tiden i ontologisk bemärkelse. Du kan inte heller förklara medvetandet i ontiska termer, då har du alltid redan tagit för givet det som från första början skulle bevisas.

Mitt medvetande är detta som ockuperar exakt denna plats i universum och ingen annan, och historia är a och o eftersom de kausala kedjor som lett fram till just min existens såsom den är här och nu inte skulle få ändras det minsta utan att den odelbara kvalitativa helhet som utgör mitt upplevande skulle förändras radikalt i grunden. Börjar det klarna?

Har du någon erfarenhet som stödjer ditt påstående eller är det bara den här spekulativa smörjan med "sannolikheter" du har att komma med?

[Justin Case]

Det roliga är att jag tycker att du far med en skitsamma attityd.
Jag har mycket riktigt problem med att se varför det skulle vara sämre att supa ihjäl sig än att vara lycklig, efter att livet har passerat. Däremot har jag full förståelse för varför man inte vill supa ihjäl sig istället för att vara lycklig, medan processen fortgår. Kan du motbevisa nihilismen?

Det är väl tvärtom lättare att känna sig motiverad att supa medan processen fortgår, eftersom alkoholen ger en lycka i nuet.

Om jag kan "motbevisa" nihilismen? Tja, på sätt och vis. Jag kan visa dig ett bra skäl att överge nihilismen: Om det så bara finns en chans på triljarden att alla nihilister tänkt fel och att nihilismen är moraliskt förkastlig, är det rationellt att välja att utgå från att nihilismen är moraliskt förkastlig. Detta eftersom nihilismen även innebär att det inte är fel att utgå från att nihilismen är moraliskt förkastlig och istället välja att leva efter och förespråka något annat moralsystem.

Om nihilismen inte är moraliskt förkastlig, lever varken du eller jag fel, trots att endast du bekänner dig till nihilismen. Detta eftersom det enligt nihilismen inte finns något fel sätt att leva. Om nihilismen är ett feltänk däremot, lever du garanterat fel, medan det fortfarande är möjligt att jag lever rätt. Du har därmed, om något, skäl att överge nihilismen, och inga som helst skäl att hålla fast vid den. Vore jag du skulle jag överge den.

Föreställ dig följande situation.
Jag har ett tal mellan 1 och 1000 tatuerat på min rygg. Du ska gissa vilket. Om och endast om du gissar det tal jag har tatuerat på min rygg, får du en miljon. Detta gäller med ett undantag: om det, efter att du gissat, visar sig att talet på min rygg är 17, får du en miljon oavsett vad du gissade. Har du då någon som helst anledning att gissa på 17?