Fann skrev:Tjafs blir det väl om man inte accepterar grundfrågan, på något sätt riktar den sig ju till dem som har erfarenhet av att "övervinna" ett sådant hinder. (Eller dem som liksom Hovnarr verkligen går omkring o känner av håligheter).
Vad som inte får glömmas där är ifall det undflyende hålet verkligen har något att göra med religiös åskådning. Är det som agnostica säger att det är medfött och vi är indoktrinerade till vad det ska fyllas med, eller är själva hålet en produkt av att vi exempelvis manas till ifrågasättande i mycket högre grad idag än för hundra år sedan. Spelar det någon roll för den som vill bli kvitt sitt hål?
Antingen söker man förlika sig med meningslösheten, eller så finner man meningen. Vilken av de två - meningen eller meningslösheten - är mest artificiell?
§
Jag kan ärligt säga att jag inte upplever mig ha något "hål" - jag har nog haft det, men jag upplever numera livet som meningsfullt. Att uppleva mening är alldeles säkert ett grundbehov. Men att söka meningen i frågan om livet tar slut vid döden eller om det finns någon "annan" som har en plan för mitt eget o allt annat liv (och existens) kan kanske vara kulturellt betingat. Personligen har jag svårt att förstå att man kan känna sig nöjd och uppleva sig som "framme" bara av att tro på att ens eget liv är evigt eller att det finns någon auktoritet som har en plan för det hela. Men det beror antagligen på att jag helt enkelt inte har en sådan världsbild.
Kommer att tänka på hur några av oss upplevde fritt musicerande (när jag gick musikhandledarutbildningen). Vi spelade då och då tillsammans med musikgruppen ISKRA, en grupp som spelade helt improviserat (kanske ibland utifrån någon idé om ett tema eller en övergripande struktur men så som spelet utvecklades berodde på vars o ens insats i det gemensamma spelandet). Några av de studerande fick panik av detta spelande. De mådde rent dåligt och upplevde kaos. Vid något tillfälle spelade den där kända slagverksgruppen (som jag just nu glömt namnet på) konsert på vår skola. Om man blundar låter deras musik ungefär som ISKRAS. Det är plåtar som som sänks i vatten och leksaker som piper osv. Men tittar man så är det nåt helt annat. Musikerna har noter som de koncentretat och allvarligt följer. Det känns oerhört seriöst och koncentrerat. När ISKRA hade konsert visste man hela tiden att om det hände något i rummet så skulle det i sin tur kunna medföra att hela musiken ändrades. Ett hostande i publiken, en dörr som öppnades. När den här andra gruppen spelade kunde man vara lika säker på att de skulle följa PLANEN.
För mig ger ISKRA-spelet en djup känsla av just mening. Vi hör ihop, vi bildar en väv av något dynamiskt och rörligt. Jag tyckte om den andra gruppens musik (det var väl John Cage vill jag minnas) men den kändes sofistikerad och lite tråkig för mig. För min kamrat som fick svår huvudvärk av ISKRA-spel var det tvärtom. Lika mycket som hon avskydde ISKRA- spelet, lika mycket njöt hon av den andra musiken. Min egen tolkning av dessa olika sätt att reagera på är att min kamrat behövde veta att någon hade en plan för att hon skulle kunna uppleva mening. Mycket riktigt var hon också mycket kyrklig av sig. Detta handlar ju inte om rätt och fel eller något som man med hjälp av argumentation kan ändra på. Bara olika sätt att uppleva mening.
Min egen upplevelse av mening är alltså av det "konstituerande" slaget, inte något slags statisk "på andra sidan referens". Hur ontologier utvecklas är intressant och jag undrar om man kan "övervinna" någon annan genom finurliga argument (precis som jn påpekar - om det var möjligt att med argumentation "övervinna" olika världsbilder så skulle man ju ha hittat den nyckeln för länge sen). Men det är klart att resonerande av detta slag kan göra att de olika skikt av världsbilder man själv har kan genomlysas på ett annat sätt och man kan bli tydligare för sig själv vad som är själva grunden och vad som är lite mer av "pålagringar".
