Transcendi skrev:SigurdV skrev:
Bra invändningar...Du medger alltså att intressanta föreningar existerar i molnet men eftersom temperatur och tryck är lågt så finns inte vatten i flytande form på de flesta ställen...
Nå! Livet uppkom nära protosolen i en zon där vatten fanns i flytande form och där de viktigaste beståndsdelarna fanns!
Det rör sig om större volym och längre tidsrymder än vad som fanns att tillgå här på jorden så sannolikheten verkar större för att liv uppkom i molnet än på jorden.
Om livet uppkom på jorden så gick det väldigt snabbt: ungefär när jorden svalnat så fanns primitivt liv, vi talar om nån miljon år eller så. Sedan tar det flera miljarder år för livet att bli komplext! VARFÖR!
Varför går det så snabbt att skapa encelligt liv och sedan så långsamt att utveckla det?
Mitt förslag är att livet som kom till jorden hade anpassats till att motstå förändring eftersom det hade utvecklats i en strålningsrik miljö nära solen.
Nu börjar det likna något...
Vatten skulle kanske kunna klumpa sig genom ytspänningen under sådana förhållanden, vilket nog kan ge visst skydd emot strålning.
Jag tror att evolutionen av grundläggande cellmekanismer, som nog är en förutsättning för komplexa organismer, helt enkelt tog väldigt lång tid. Man kan ju se att det hänt mycket med dom encelliga organismerna under den tiden...
Håller med! Det är skillnaden mellan den korta tidsrymd livet hade på sig (om det började på jorden) att utvecklas till en cell och den vansinningt långa period det behövde för att utveckla komplexitet som fick mig att leta efter ett annat ställe med den förmodligen ganska långa period som behövs för de inledande stegen.
Tyvärr är jag varken biolog eller astrofysiker så någon inträngande bild kan jag inte ge
Men jag tycker någon borde räkna lite:
Molnet roterar och drar ihop sig ... i centrum uppstår först en möjlig situation för livets uppkomst ...men hur tar det sig därifrån? Det finns antagligen konvektions strömmar som kan lyfta cellerna uppåt och frågan är hur stort detta första livsutrymme är... när det startade och hur det utvecklas.
Så småningom blir centrum för hett men då blir periferin bättre lämpad för livet. Planeterna är ännu ej färdigbildade och finns i form av ringar av planetmaterial, frågan är om cellerna kan överleva resan till närmaste ring, merkuriusringen...eller en eventuell närmare ring vars planet störtade in i solen i ett tidigt skede.
Det här är långa tidsrymder och förhoppningsvis en stor volym, strålning som muterar cellerna... Som troligen lärt sig att överleva i sporform p g a konvektions strömmar som då och då kastar iväg dem till kalla områden.
Kanske hittar de till någon lagrange punkt mellan den blivande solen och den blivande merkurius.
Solens centrum blir till slut så hett och har ett så starkt tryck att den första kärnreaktionen uppstår: En energivåg tvingar materien utåt och kärnreaktionen slutar... Flertalet celler dör men några längst bort överlever ... och har fått en skjuts utåt! Den här pulserande processen kanske pågår länge och cellerna tvingas lära sig att lappa ihop sitt dna och bli motståndskraftiga mot mutationer och tåla höga temperaturer EXTREMOFILER!
Och så småningom transporteras dom till jorden av strålningstrycket från solen som rensar bort det mesta av den lätta materian runt solen där det inte längre finns någon zon där livet kan uppehålla sig.
