Religion - konspiration eller gräsrotsrörelse?

[J R Auk]

För övrigt, den som kanske kommit att upplysas av diskussionen, och inser det komplexa i att definiera religion kan ta sig en titt på skillnaden mellan sunna och shiitiska muslimers tänkande.

Det berör nämligen direkt det som tråden stipulerar. Så till vida att jag har tolkat dessa traditioner rätt i in knappa förståelse som jag nått för dem.

Shiamuslimer tror på de fem pelarna, vilket även sunnimuslimer gör, men de delar upp dem på olika sätt. Shialäran menar att fyra av islams fem pelare (det vill säga salah, sawm, hajj och zakat) som andra muslimer följer, inkluderas under trons grenar eftersom de är aktiviteter och inte grundläggande logiska begrepp. De fem pelarna, eller trons grunder, är enligt shiamuslimer grundläggande logiska begrepp som går att förklaras ur ett filosofiskt perspektiv; en person som håller med dessa begrepp är muslim. Dessa fem pelare är:

Sunna (arab.) ord för "traditionen", innebärande att islam definieras inte bara av Koranen utan även av hur Muhammed levde ("sunna") och vad Muhammed yttrade ("hadith").

Så vad är religion i Islam? Inte ens inom en tradition som vi benämner med ett namn kan vi säga att det finns en kärna som lätt låter sig reduceras.

[J R Auk]

Anledningen att jag formulerade frågan som jag gjorde, är för att jag själv upplever att vissa människor har svårt att se "värdet i religionen" - de antingen 1. avfärdar den som nonsens eller 2. ser den som en konspiraton. Och botten i detta är vad jag skulle kunna kalla för: en "antroppoligisk misstro" som jag härleder ur den misstroende människans entocentrism. Jag själv har inte denna misstro eftersom jag inte har en etnocentrisk värdegrund.

Det är intressant det här du tar upp med misstro, och viljan att tillskriva religionen ett visst vara framför ett annat.

Personligen har jag växt upp helt fritt från religion eller ens något uttalat trosfundament.

Jag är inte döpt då det skulle jag bestämma själv, inte konfirmerad eller nått annat. Det har alltså aldrig funnits ett uttalat tryck till det ena eller det andra. Inte heller har det funnits ett uttalat trycka att inte tro, eller att förneka religionen. Utan saken har helt enkelt låtits bero.

Därför har jag ingen aversion, som jag tycker mig märka hos så många andra. Det finns inget som jag måste ha upprättelse för (-varför gick jag på det som jag inte längre tror på osv).

Och den förståelse för religion som jag har nått har jag tacksamt nått genom att först gå till källorna, de äldre (nu kallade) religionerna, för att sedan snoka lite i det kristna och det islamiska budskapet, samt begränsat i det judiska. Därför läser jag inte biblar eller dylikt som något som talar om den store guden, eller de mystiska väsendena. Utan jag läser dem som liknande litterära verk som Illiaden eller Eddan. Där myter utmålas för att i praktiska ordalag visa på en bakomliggande rationalitet.

Jag märker också att bland mina vänner som är långt mycket mer fördömande mot religioner att det ytterst mot handlar om argumentet; -men hur många krig har inte religionerna skapat?, vilket ju förstås snarare talar om hur religionerna samlar sig under hierarkiska institutioner med totalitära anspråk. Och det är väldigt intressant då man ändå vill kritisera innehållet och inte formen, som Avantgardet upprättat distinktioner mellan. Vidare så upplever jag att det finns en rädsla för att verka okunning, eller mot det okända, alltså man låtsas som man vet vad de handlar om, när man i ärlighetens namn oftast borde avfärda alla sina omdömen som utslag av mänsklig psykologi eller uppkomna ur den propagandistiska värld som omger oss.

[suchanother]

Alltid lika kul att hitta pseudoförklaringar till det verkliga skeendet. Plötsligt behövs inte invecklade redogörelser mer och vi leker kung.

[Avantgardet]

Vad med den "transcendentala signifianten"? Man har problem med att andra försöker definiera, och omsorgsfullt argumentera för en viss definition, men själv antar man bara. Från nån hög häst i himlen sitter man och får sina begrepp som ambrosia drypandes ur den kudde av moln man lagt sitt drömmande huvud att sova på. "Varför skall man överhuvudtaget motivera nån gudomlig princip som ens tänkande grundar sig på, när man själv betraktar sig som denna princips inkarnation?", undrar dessa. Och så fortsätter den... Inget gehör alls. Vadå "top-down" och "bottom-up", vad hjälper det om man som Hegel står på huvudet? Riktningar är relativa, och jag har ännu inte sett nåt argument för den transcendentala signifianten.

Prior to différance, all Western conceptual schemes relied on one form or another of a transcendental signifier. A transcendental signifier is any metaphysical, hierarchical principle that presumes to determine which constructions of signifiers are "natural" or "proper." Examples of transcendental signifiers include Truth, God, Allah, Reason, Being, and various political ideologies. Différance is an alternative to and escape from the logic of the transcendental signifier. (Artikeln: http://en.wikipedia.org/wiki/Deconstruc ... d-religion)

Och Wilber har inte gått genom différance, eller den "alternativa logik" det implicerar, utan rakt av bara antagit sig ha nån arkimedisk punkt utanför världen på vilken han står. Precis som Jimmy och Auk gör, och det går mig fan på nerverna. Bara backa ett par steg och mena sig ligga längst fram. Nä, ni får fan lov att motivera. Vi tror inte på Gud längre (och Auk har mage att kalla mig och miles för Bokstavstroende, samtidigt som han i sin praktik - värt att notera, och där uppvisar alls inte jag och miles, nu tar jag honom i försvar här, men med all rätt, samma beteende - uppvisar just det religiösa beteendet). Om man sen åtminstone försöker argumentera för nån typ av rationalitet, utifrån den litterära genre som detta begrepp självt upprättar, så är man ju ärlig i alla fall, men den som inbillar sig kunna argumentera emot den från nån punkt han eller hon bara stipulerar, rakt upp och ner, utanför det språk som är traditionerna, och som vinner kraft endast genom att vara tradition, han eller hon är bara naiv och dumdristig, och får bakläxa.

[J R Auk]

Vad med den "transcendentala signifianten"? Man har problem med att andra försöker definiera, och omsorgsfullt argumentera för en viss definition, men själv antar man bara. Från nån hög häst i himlen sitter man och får sina begrepp som ambrosia drypandes ur den kudde av moln man lagt sitt drömmande huvud att sova på. "Varför skall man överhuvudtaget motivera nån gudomlig princip som ens tänkande grundar sig på, när man själv betraktar sig som denna princips inkarnation?", undrar dessa. Och så fortsätter den... Inget gehör alls. Vadå "top-down" och "bottom-up", vad hjälper det om man som Hegel står på huvudet? Riktningar är relativa, och jag har ännu inte sett nåt argument för den transcendentala signifianten.

Prior to différance, all Western conceptual schemes relied on one form or another of a transcendental signifier. A transcendental signifier is any metaphysical, hierarchical principle that presumes to determine which constructions of signifiers are "natural" or "proper." Examples of transcendental signifiers include Truth, God, Allah, Reason, Being, and various political ideologies. Différance is an alternative to and escape from the logic of the transcendental signifier. (Artikeln: http://en.wikipedia.org/wiki/Deconstruc ... d-religion)

Och Wilber har inte gått genom différance, eller den "alternativa logik" det implicerar, utan rakt av bara antagit sig ha nån arkimedisk punkt utanför världen på vilken han står. Precis som Jimmy och Auk gör, och det går mig fan på nerverna. Bara backa ett par steg och mena sig ligga längst fram. Nä, ni får fan lov att motivera. Vi tror inte på Gud längre (och Auk har mage att kalla mig och miles för Bokstavstroende, samtidigt som han i sin praktik - värt att notera, och där uppvisar alls inte jag och miles, nu tar jag honom i försvar här, men med all rätt, samma beteende - uppvisar just det religiösa beteendet). Om man sen åtminstone försöker argumentera för nån typ av rationalitet, utifrån den litterära genre som detta begrepp självt upprättar, så är man ju ärlig i alla fall, men den som inbillar sig kunna argumentera emot den från nån punkt han eller hon bara stipulerar, rakt upp och ner, utanför det språk som är traditionerna, och som vinner kraft endast genom att vara tradition, han eller hon är bara naiv och dumdristig, och får bakläxa.

När du inte förstår så uppmanar jag dig att fråga mig. Top-down och bottom-top har inget med språket, eller dess signifikanter att göra. Det är hur en struktur legitimerar sig.

Ni är bokstavstroende. Ni tror på ordens makt på ett sätt som närmast liknar det vi tillskriver förhistorien. Du praktiserar inte det du predikar, du blir bara kinkig och gör det motsatta.

Varför uppvisar jag ett religiöst beteende? Jag har förut förklarat vad jag menar med Boken, och Orden. Har du förklarat vad du menar med religiöst beteende eller är det bara ett sådant där tomt påstående du älskar att slänga dig med? Eller skall du använda Miles definition och påstå att jag utför en serie upprepade absurda handlingar. Jag har visat det absurda i Miles definition, jag har argumenterat för min egen. Miles har visserligen gjort det samma, men självklart inte lika bra.  :)

Sickna lallare! Se det feta. Motivera är väl det jag gjort nu utförligt. Och vem tror på gud? Jag?

Sen så undrar jag varför skulle vi ens gå genom différance? Att det är din husgud, och du sätter närmast heliga proportioner till denna icke-metod/konstruktion/struktur/allt gör inte att nån annan skall tvingas köpa den rätt av. Inte heller kan du ordentligt beskriva vad den skulle vara, vilket den inte heller kan, utan den begagnar sig av en språkteori som den inte ger medhåll, det med en immanent transcendens för att nå förståelse. Därav det poetiska språket, som så många stör sig på hos Derrida. Eller det omständliga om du så vill.

Peka på min arkimediska punkt Avantgardet. Visa åtminstone att ett av dina påståenden kan styrkas. Du har ju dessutom orden som använder skillnaden, alltså du rör dig ju i språket, och har ju inga problem med det efterfrågade.

För övrigt sitter jag o spånar på en tråd om språk där du skall smaka ordentligt. För kamp måste det väl vara? Vinnare måste väl koras? En tradition ges företräde framför en annan?

För övrigt så teoretiserar du om det jag praktiserar så snart kanske du kommer kunna ta till dig vad som sägs.  :P

[mereologi]

Ni är bokstavstroende. Ni tror på ordens makt på ett sätt som närmast liknar det vi tillskriver förhistorien. Du praktiserar inte det du predikar, du blir bara kinkig och gör det motsatta.

Jag förstår inte hur man skulle kunna tro att något är meningslöst? Tro är riktad mening. Antingen tror man eller så gör man det inte. Det är känsla och tro som här förväxlas, enbart en skrift säger inget om personen bakom, det gör däremot "avsikten" som går att uttydas ur sammanhanget.

[Avantgardet]

Vad med den "transcendentala signifianten"? Man har problem med att andra försöker definiera, och omsorgsfullt argumentera för en viss definition, men själv antar man bara. Från nån hög häst i himlen sitter man och får sina begrepp som ambrosia drypandes ur den kudde av moln man lagt sitt drömmande huvud att sova på. "Varför skall man överhuvudtaget motivera nån gudomlig princip som ens tänkande grundar sig på, när man själv betraktar sig som denna princips inkarnation?", undrar dessa. Och så fortsätter den... Inget gehör alls. Vadå "top-down" och "bottom-up", vad hjälper det om man som Hegel står på huvudet? Riktningar är relativa, och jag har ännu inte sett nåt argument för den transcendentala signifianten.

Prior to différance, all Western conceptual schemes relied on one form or another of a transcendental signifier. A transcendental signifier is any metaphysical, hierarchical principle that presumes to determine which constructions of signifiers are "natural" or "proper." Examples of transcendental signifiers include Truth, God, Allah, Reason, Being, and various political ideologies. Différance is an alternative to and escape from the logic of the transcendental signifier. (Artikeln: http://en.wikipedia.org/wiki/Deconstruc ... d-religion)

Och Wilber har inte gått genom différance, eller den "alternativa logik" det implicerar, utan rakt av bara antagit sig ha nån arkimedisk punkt utanför världen på vilken han står. Precis som Jimmy och Auk gör, och det går mig fan på nerverna. Bara backa ett par steg och mena sig ligga längst fram. Nä, ni får fan lov att motivera. Vi tror inte på Gud längre (och Auk har mage att kalla mig och miles för Bokstavstroende, samtidigt som han i sin praktik - värt att notera, och där uppvisar alls inte jag och miles, nu tar jag honom i försvar här, men med all rätt, samma beteende - uppvisar just det religiösa beteendet). Om man sen åtminstone försöker argumentera för nån typ av rationalitet, utifrån den litterära genre som detta begrepp självt upprättar, så är man ju ärlig i alla fall, men den som inbillar sig kunna argumentera emot den från nån punkt han eller hon bara stipulerar, rakt upp och ner, utanför det språk som är traditionerna, och som vinner kraft endast genom att vara tradition, han eller hon är bara naiv och dumdristig, och får bakläxa.

När du inte förstår så uppmanar jag dig att fråga mig. Top-down och bottom-top har inget med språket, eller dess signifikanter att göra. Det är hur en struktur legitimerar sig.

Dah! Dina begrepp saknar alltså signifikans? Jaha, då vet vi. Eller "när du inte förstår så uppmanar jag dig att fråga mig". Alltså vad är det med dig och den här uppblåsta stilen. Okej, kör på den när du har kött på benen, men fan inte när du är ute på riktigt tunn is.

Ni är bokstavstroende. Ni tror på ordens makt på ett sätt som närmast liknar det vi tillskriver förhistorien. Du praktiserar inte det du predikar, du blir bara kinkig och gör det motsatta.

Och varifrån talar du nu? På vad grundar sig detta, om inte just Ordet? Är det inte ord du använder månne? Skillnaden är att du är helt blind för ditt eget antagande, tror det vara transparent, medan jag och miles argumenterar för vårat. Så vem är bokstavstroende? Den som ifrågasätter ordet med ordet självt, eller den som ordar om ordet utifrån ett ord (Ordet) den aldrig vare sig synar eller är medveten om? Det förra är väl att vara kritisk, det senare att vara fundamentalist, i ordens strikta bemärkelser. Vad menar du dig ha annat än ord att orda med och om? Jo, Ordet, men det är fortfarande ett ord, inte en gudomlig princip, en arkimedisk punkt, på en gång innanför och utanför strukturen, utan den måste behandlas som vilket annan signifiant som helst. Hur motiverar du den transcendentala signifianten som du bara antar och som du aldrig vågar syna eller ens motiver (börjar ju bli hemskt tydligt när jag varit på dig om det under lång tid)?

Varför uppvisar jag ett religiöst beteende? Jag har förut förklarat vad jag menar med Boken, och Orden. Har du förklarat vad du menar med religiöst beteende eller är det bara ett sådant där tomt påstående du älskar att slänga dig med? Eller skall du använda Miles definition och påstå att jag utför en serie upprepade absurda handlingar. Jag har visat det absurda i Miles definition, jag har argumenterat för min egen. Miles har visserligen gjort det samma, men självklart inte lika bra.  :)

Jag säger att du fångar dig själv med din egen definition på pricken, bara det att du synes helt blind inför det - just för att du inbillar dig att din egen position skulle vara gudomligt given, transparent, en arkimedisk punkt som skänker mening åt allting, och som själv inte behöver något för att skänka mening åt sig. Detta är just det irrationella antagandet par excellance, och miles påpekade detta redan i sitt första inlägg i den här tråden! Du står och predikar om andra som bokstavstroende, men hur kan du göra det om du inte baserar dig på Bokstaven själv? Endera antar du en transcendental signifiant, och för bemöta den kritiken, motivera varför du så gör osc. eller så sitter du där med en implicit självmotsägelse (som jag sade till dig innan: suddat ut dig själv helt från tänkandets karta), och det du säger har just ingen signifikans, ingen mening överhuvudtaget, enligt ditt eget resonemang.

Sickna lallare! Se det feta. Motivera är väl det jag gjort nu utförligt. Och vem tror på gud? Jag?

Sätt inte i halsen. Ta det lugnt med affekterna, av hälsoskäl om inte annat. Läs och begrunda. Men du är i gott sällskap, varken Wilber, Jimmy, eller religiösa överhuvudtaget vill ta diskussionen.

Sen så undrar jag varför skulle vi ens gå genom différance? Att det är din husgud, och du sätter närmast heliga proportioner till denna icke-metod/konstruktion/struktur/allt gör inte att nån annan skall tvingas köpa den rätt av. Inte heller kan du ordentligt beskriva vad den skulle vara, vilket den inte heller kan, utan den begagnar sig av en språkteori som den inte ger medhåll, det med en immanent transcendens för att nå förståelse. Därav det poetiska språket, som så många stör sig på hos Derrida. Eller det omständliga om du så vill.

Nej, för att det är problematiskt med att bara göra antaganden. Trodde det var en självklarhet, också för dig.

Dekonstruktionen motsätter sig just varje försök att beskrivas, det skulle väl vara det mest karakteristiska (beskrivande) med den, just eftersom den inte baserar sig på Ordet, på Bokstaven osv. Det är med andra ord inte en logocentrisk verksamhet. Men du ser redan nu att den karaktäristik jag gör bruk av är av negativt slag, jag kan endast peka på saker den inte är, kan inte ge något positivt innehåll, av princip, för det vore att helt missa poängen! Precis som Wilber gör när han talar om "post-metafysiska teorier", det skulle vara en implicit självmotsägelse.

Och det är precis grejen, dekonstruktionen har ingen språkteori, och om den gör något så utgår den från de antaganden som redan görs i en text, köper dem rakt av, och visar sedan på hur dessa antaganden spelar ut sig själva mot varandra, hur texten dekonstruerar sig själv. Hur alla metafysiska texter faller ihop under byggnadens egen tyngd.

Kul att du börjar ta till argumentatiosfel för att bemöta Derrida, pekar på nån tredjehandskälla som talar om "poetiskt språk" vilket du vill göra gällande vara en konsekvens utav en "immanent transcendens" (för att stå som nåt slags garant för förståelse). Men du har ju redan missat poängen. Dekonstruktionen utlovar ingen garant överhuvudtaget! Den utlovar ingen slutgiltig förståelse, någon punkt där man kan säga att man Vet vad texten betyder. Men det är väl talande i sig att du måste tala om vad "många andra" tycker om Derridas språkdräkt. För när det gällde det här med begrepp så var du ju inte bokstavstroende, eller, hur fan ska du nu ha det egentligen?

Peka på min arkimediska punkt Avantgardet. Visa åtminstone att ett av dina påståenden kan styrkas. Du har ju dessutom orden som använder skillnaden, alltså du rör dig ju i språket, och har ju inga problem med det efterfrågade.

Tämligen simpelt. Bara ställ dig själv frågan "vad grundar jag det på?" ända tills du når den punkten. Där har du ett empiriskt belägg för vad jag säger. Jag har mången gång pekat på den, även om den visat sig i olika skepnader från gång till gång. Ibland är det "konceptet", ibland är det "medvetandet", ibland är det "subjektet". På något sätt menar du att dessa begrepp skall särbehandlas, men vad grundar du det på? Att de, bland alla begrepp vi har att röra oss med, har en speciell status, statusen av transcendental signifiant. Strukturens strukturgivande princip så att säga.

För övrigt sitter jag o spånar på en tråd om språk där du skall smaka ordentligt. För kamp måste det väl vara? Vinnare måste väl koras? En tradition ges företräde framför en annan?

För övrigt så teoretiserar du om det jag praktiserar så snart kanske du kommer kunna ta till dig vad som sägs.  :P

Men hold your fucking horses. Det är inte läge för dig att spela översittare. Det ter sig tämligen dumdristigt i detta läget. Och här är det ju inte frågan om en traditions företräde framför en annan, dekonstruktionen motsätter sig tradition som allting annat. Den dekonstruerar traditioner, och alla metafysiska byggen, eller snarare så dekonstruerar de sig själva, och dekonstruktören aktualiserar bara en viss läsning av texten emot texten själ som redan ligger implicit i den, som den ligger implicit överallt där metafysiska antaganden görs. Att blunda för antagandena betraktar jag inte som ett argument överhuvudtaget.

[Avantgardet]

Ni är bokstavstroende. Ni tror på ordens makt på ett sätt som närmast liknar det vi tillskriver förhistorien. Du praktiserar inte det du predikar, du blir bara kinkig och gör det motsatta.

Jag förstår inte hur man skulle kunna tro att något är meningslöst? Tro är riktad mening. Antingen tror man eller så gör man det inte. Det är känsla och tro som här förväxlas, enbart en skrift säger inget om personen bakom, det gör däremot "avsikten" som går att uttydas ur sammanhanget.

... eller snarare läsas in i sammanhanget.

[Zokrates]

Jag förstår inte vart du fått din definition av religion. Om vi tar t.ex. Yoga. http://www.answers.com/topic/yoga

The term yoga comes from a Sanskrit word which means yoke or union. Traditionally, yoga is a method joining the individual self with the Divine, Universal Spirit, or Cosmic Consciousness

Jmfr med: http://www.etymonline.com/index.php?term=religion

However, popular etymology among the later ancients (and many modern writers) connects it with religare "to bind fast"

Jag har ju inte preciserat min definition av ordet religion, så hur skulle du kunna förstå den? Nu är ju inte heller jag en förespråkare av populäretymologiska tolkningar som ofta har fel i och med att de väljer en enklare tolkning hellre än att förstå innebörden bakom densamma.

Religion betyder enligt mig följande, då kärnan i ordet kommer från det grekiska ordet eikon, ( jmf. ikon) vilket innebär att ordet latiniserats på vägen. Kort uttryckt är begreppet "religion" exakt likvärdigt med ordet "jämlike", vars innebörd jag knappast behöver förklara?
Vi är alla bröder och systrar...

[mereologi]

Ni är bokstavstroende. Ni tror på ordens makt på ett sätt som närmast liknar det vi tillskriver förhistorien. Du praktiserar inte det du predikar, du blir bara kinkig och gör det motsatta.

Jag förstår inte hur man skulle kunna tro att något är meningslöst? Tro är riktad mening. Antingen tror man eller så gör man det inte. Det är känsla och tro som här förväxlas, enbart en skrift säger inget om personen bakom, det gör däremot "avsikten" som går att uttydas ur sammanhanget.

... eller snarare läsas in i sammanhanget.

Intressant, har inte detta att göra med om man med diskussionen strävar efter ett förhållningssätt eller ett mål?

[suchanother]

Mereologi, är du en sån där tråkig bibelsnubbe?

[suchanother]

Eller är du transversit? Har såna vibbar nu.

[mereologi]

Mereologi, är du en sån där tråkig bibelsnubbe?

Har knappt läst i bibeln, men den står på en hylla, bredvid kortlekar och marker.

Eller är du transversit? Har såna vibbar nu.

Haha, nej, tycker du att jag ger dubbla budskap?

[suchanother]

Kram då mereologi!

[Avantgardet]

Ni är bokstavstroende. Ni tror på ordens makt på ett sätt som närmast liknar det vi tillskriver förhistorien. Du praktiserar inte det du predikar, du blir bara kinkig och gör det motsatta.

Jag förstår inte hur man skulle kunna tro att något är meningslöst? Tro är riktad mening. Antingen tror man eller så gör man det inte. Det är känsla och tro som här förväxlas, enbart en skrift säger inget om personen bakom, det gör däremot "avsikten" som går att uttydas ur sammanhanget.

... eller snarare läsas in i sammanhanget.

Intressant, har inte detta att göra med om man med diskussionen strävar efter ett förhållningssätt eller ett mål?

Jag vet inte riktigt hur jag ska förstå detta med att "med diskussionen sträva efter ett förhållningssätt". Ett mål begriper jag ju, men är inte också ett förhållningssätt att räkna in bland vad som kan finnas bland alla upptänkliga mål? Verkar som jag missar nåt här. Har ingen aning om dina kunskaper i modernt kontinentalt tänkande, men jag gör (och är förhoppningsvis inte helt obegriplig) ett försök:

Vad jag menade var snarast att språket föregår alla enskilda "avsikter" vi kan ha. Våra avsikter kan ju inte förstås, ens av oss själva, utan språkets hjälp. Språket konstituerar i själva verket vår "person" och vår självförståelse. Och språket är sådant att det inte kan fixeras i en (en-gång-för-alla-given) Mening, utan det är alltid fråga om ett tolkande. Utläser du då en Mening ur en situation, är det en i egentlig mening hermeneutisk process, där du närmar dig Sanningen, eller är det kanske inte snarare så att, rent krasst, vad du kommer läsa-in för "mening" eller "sanning" i en viss sak är helt och hållet beroende på vad du har med dig, och att denna "mening" eller "sanning" ständigt skiftar, beroende på vilka nya erfarenheter du gör osv. Att "mening" är en fråga om ett supplerande av en signifiant för en annan, en "kedja av signifianter", där ingen enda länk kan sägas vara den Slutgiltiga. Detta är just frågan, fast i annorlunda skrud, som jag riktat till Auk och Jimmy. Mening delar och sprider på sig, den samlas inte i en punkt, för att uttrycka mig med klyschor, som förhoppningsvis åtminstone vagt förmår "förmedla" vad jag söker säga här. Förmedla sätter jag inom citationstecken för där är ingen Mening (eller rättare "avsikt") som på något sätt ska, eller kan, förmedlas via språket. Utan tecknen har redan sina betydelser, eller betydelsemöjligheter, och vi läser dem. Vi läser dem inte bara när vi läser, utan också när vi tänker dem, när vi talar dem, när vi skriver dem. Förhållandet till mening är ett förhållande till tecken ("signs" - och följaktligen: signifianter). Tecken är dock inte detsamma som en mening, som närvaro (att något är närvarande-i-sig-självt, sin egen uppenbarelse så att säga), utan har karaktären av spår, och precis som spår så vittnar de om något som aldrig kan greppas i-sig. Det byte vi följer i spåren kan vi inte greppa i-sig i spåren. Det har alltid-redan passerat. Och just att det alltid-redan har skett är viktigt (inte just för det jag säger här, men taget för sig), att det är en absolut frånvaro vi talar om, inte om en uppskjuten närvaro (som med hermeneutiken som tror sig kunna komma närmre sanningen). Vår närvaro för oss själva, i termer av mening, sker alltså genom spår, vi är alltså i en mening absolut frånvarande för oss själva. Så också vår "avsikt" med något. Därför talar jag om att läsa in avsikter, eller meningar, betydelser, i saker (även om det, ontologically speaking, och precist formulerat, är frågan om att varat uttalar sig självt genom oss, och inte att vi uttrycker oss själva i varat), snarare än att utläsa. Utläsandet förutsätter den här expressionen, uttryckandet, men jag ser inte någon sådan aktiv, skapande verksamhet. Vad jag ser är mening som ett spel av signifianter, som ytterst sett inte är frågan om ett uttryck utav något väsen, utan om ett vara (som inte är en sak, vilket är varande, utan, med Heideggers ord "existensen är essensen", varat är just detta "är", och inget annat, inte något ting alls), där själva uttalandet är det essentiella. Varat uttrycker ingenting, det finns ingen bakomliggande Mening, utan det uttalar sig, genom oss.

Hyfsat klart ändå?

Det intressanta är förövrigt inte just detta resonemang som sådant, det är till syvende och sist ganska intetsägande, utan vad som de facto sker överallt omkring oss. Inte nödvändigtvis varat i sig, utan de tolkningar som görs av det.